Kids (1995) 25starrating

kids videosöndag

25starrating

Regi: Larry Clark

En deprimerande skildring av ungdomar i New York – vi möter sextonåriga Telly, som bara har sex med 12-14-åriga oskulder, och Jennie, som får veta att hon har HIV fastän hon bara legat med en kille: Telly.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Kids var resultatet av ett random möte i Washington Square Park mellan den då oetablerade Harmony Korine och den över femtio år gamla Larry Clark; Korine var nitton och Clark – som kom att bli känd för att göra explicita filmer om minderåriga och deras sexliv – fotade honom när han tricksade på sin bräda och tyckte han borde skriva ett filmmanus om skejtar-ungar i hans ålder.

Det är egentligen bara början av det landskapet av kontrovers som Kids kom att skapa. När filmen kom gick den som en jordbävning genom kritikerkåren och det skapades praktiskt taget två läger: De som ansåg att filmen var en väckarklocka för samhället och en starkt realistisk film – och de som ansåg att det var exploativ barnpornografi.

Jag hade filmen inspelad från TV när jag var yngre (innan DVD-eran) men jag såg den aldrig – förmodligen för att det jag såg medan jag började spela in den gjorde mig så avtänd (första scenen sitter en minderårig tjej och en kille och kysser varandra på ett äckligt ljudligt sätt) – och det var förmodligen lika bra, för även om jag var i sextonårsåldern själv så hade jag nog inte fattat ett jota av den.

Kids handlar om rotlösa tonåringar i New York, de bor i innerstan men har tydligen inga föräldrar, de springer runt och snackar skit, har en massa attityd med varandra, knarkar och har sex och är i allmänhet odrägliga. Jag hade inte kunnat relatera till något av det om jag sett den när jag själv var i den åldern – för det hade helt enkelt ingenting med min snälla, trevliga medelklassuppväxt att göra. Jag förstår naturligtvis varför det ligger till så, och att jag är väldigt privilegierad, men det bidrar ändå till min skepsis när jag nu till sist ser filmen, tjugo år efter dess release, och undrar vart ”verkligheten” i den finns.

För det var vad man sa, när det begav sig: Att Kids är en extremt verklighetstrogen och realistisk film som visade verkligheten. Alla verkade överens om att det fanns en social poäng i filmen. Kritiker hade en högtravande moralisk ton – som Siskel och Ebert, till exempel – när de talade om filmen, fastän den är mycket omoralisk och medvetet ”tom” på betydelser.

Via Wikipedia läser jag ett citat från den feministiska akademikern och aktivisten bell hooks som sa att hon var fascinerad av Kids eftersom det lät, på kritikerna, som att filmen skulle vara ”ett perfekt förkroppsligande av postmoderna känningar av resande, desorientering och fragmentation” men att den istället visade sig ha ”en så konservativ syn på kön, ras och HIV-politik”.

Jag hade liknande känslor när jag såg Kids. Medan jag inte tycker att filmen är barnpornografisk – det känns mer som den typen av sexofobiska kritik som uppstår i det amerikanska samhällsklimatet – så är den helt klart exploativ. Av ungdomar? Ja, och av knark, HIV, dåliga mänskliga egenskaper, överhuvudtaget allt som en publik kan tänkas bli upprörd över 1995 – som en meningslös misshandel av en oskydlig man eller en mamma som ammar medan hon kedjeröker, små detaljer som Korine och Clark har med bara för att retas med medelklassen och kritikerkåren; som i sin tur åt upp allt och fick för sig att filmen, alltså, var realistisk. Så här måste det se ut där nere i den förlorade underklassen och när kids knarkar, ja då måste det vara så här det ser ut. Tydligen.

Här spökar villfarelsen att dokumentärfilmen har med verkligheten att göra, eller att ”fult” filmskapande är mer ”verklighetstroget” och ”ärligt” än konventionellt. Alla filmer är lögner, allt filmspråk syntetiskt – viljan att finna en äkta nerv kan ofta vara kontraproduktiv om man bokstavligt talat vill filma något som ”är” verkligheten (vilket är omöjligt, eftersom det är fiktion så fort det är filmat – jag anser att det egentligen inte går att ”dokumentera” något på film).

Därmed inte sagt att Kids inte är obegåvad medan den försöker. Jag såg filmen och var – fram till en viss punkt – väldigt betagen av den. Den har alla kännetecken av en amatörmässig indiefilm – i synnerhet långa utdragna scener, som blir snudd på långtråkiga i längden, som finns för att dryga ut speltiden – men den har en närgången, skitig stil som är fascinerande och som ögat liksom fastnar på. De flesta av karaktärerna, åtminstone de manliga, är avskyvärda och patetiska men de är också ungdomar vars föräldrar tydligen lämnat dem vind för våg (vi får bara träffa den där kedjerökande mamman i en scen) och det finns en självklarhet i deras beteende som hänger ihop med tomheten i deras vardag, som går ut på att hänga omkring, knarka och ha sex.

Filmen innehåller inte så mycket mer än vad ögat når, men inledningsvis är det onekligen starkt. Man kan säga att jag fascinerades på det tilltänkta sättet – det är en voyeuristisk film, men man dras ju med, och in, i det man ser; dels för att filmen är så personlig och närgången, dels för att ämnena är så billiga.

Det är ju mest för att filmen ska handla om något – och gärna något som får en att haja till och må så dåligt som möjligt – som stackars Jennie (Chloë Sevigny) får veta att hon har HIV. Hon har bara haft sex en enda gång, med Telly (Leo Fitzpatrick), en korkad, feg och nästan outhärdligt självbelåten sextonåring som berömmer sig själv, och skryter för andra om hur hans specialitet är att ”avblomstra” oskulder – filmens helt klart äckligaste inslag, eftersom flickorna i fråga är mellan tolv och fjorton år och Tellys definition av sex är detsamma som smicker, tjat och date-rape. Att vi också inser att Telly spridit HIV till dessa tolvåringar, som han idiotiskt tror sig ha ”clean sex” med, det är en sådan sak som vi ska må dåligt över utan att det spelar någon roll (filmen har ett öppet och otillfredsställande slut som avslöjar hur lite Korine och Clark bryr sig om ämnena de själva utnyttjar).

Det är fram till filmens sista tredjedel som jag ändå lyckas tycka om filmen på dess egna villkor. En tidig scen, som klipper mellan två ungdomsgäng som pratar om sex, har en fiffig koppling, bra klippning, och känns som den mest uppriktiga och oskriptade delen av filmen (ingenting är improviserat i filmen, även om det är känslan som försöker återskapas – och Rosario Dawson visar tidigt sin talang i en mindre roll), ungefär som ett avslöjande, mycket ocensurerat inslag i ”Bullen” eller så. Clarks autentiska foto – och montagen som binder ihop sekvenserna – bär också på en rå skönhet, och man märker att Clark fotat hela sitt liv; filmen har en säker rytm och en personlighet och fastän det man ser lämnar en klump i magen av fasa så lockas man vidare in i filmen via dess subversiva lockelse.

Problemet är att den inte går i mål, för den har varken tåg eller resa. Eftersom filmen bara handlar om sin egen attityd och sin egen omoraliska existens så är den sista halvtimmen av filmen – en redan från början utspårad fest, och Jennies försök att hitta Telly för att berätta att han har HIV (osmart nog tar hon knark på vägen) – helt och hållet meningslös. HIV används som en McGuffin för att generera så starka känslor som möjligt och fastän vi redan förstår att ungarna bara dräggar omkring så är det inget annat vi får se; de hänger i parken, de badar i en pool, de har en fest där de super, knarkar, har sex, slutar däckade på golvet, barn röker hasch, tjejer blir våldtagna etc. Telly säger att hans liv går ut på att knulla (”tar man bort det finns inte så mycket kvar”) och man vet inte riktigt om Korine älskar eller hatar dessa karaktärer, om han tycker HIV är priset man betalar för att leva som man vill, om han tror att alla ungdomar pratar så här, eller om det spelar någon roll att just Telly gör det.

Korine sa att den negativa kritiken på filmen bottnade i att publiken var provocerad av att filmen inte har någon ”moralisk kompass”. Jag håller inte med på två punkter: För det första är filmens problem inte att den saknar en moralisk kompass utan att den saknar en karta (av vilken sort du vill). För det andra så har alla filmer en moralisk kompass och att Korine tror att han saknar en säger mer om hans självbelåtenhet och blinda tro på sin suveränitet.

Budskapet i Kids är implicit och strikt vulgokapitalistiskt; det är en skräckfilm som handlar om människans behov av kickar, och Korine och Clark är cirkusmästare som utnyttjar ungdomar som knarkar och har HIV och gör dem till objekt i en freakshow – de är inte där för att vi ska förstå vilka de är (för det gör vi inte, ungdomarna är anonyma och deras personligheter oförklarade); de är bara där för att åskådaren ska känna fasa.

Och fasa känner man. Det är en obehaglig feel-bad-film, till viss del snyggt gjord och präglad av en ung indiefilmares hunger (och, eventuellt, en gammal gubbes snuskiga fantasier). Det är logiskt att den inte har mycket till handling, och det går an att intrigen är tunn. Men att karaktärerna är så tomma – och att filmen inte intresserar sig för dem, utan bara ger oss de cyniska alternativen att antingen hata dem eller sörja för dem – det är där filmen misslyckas och är som mest avslöjande.

FREDRIK FYHR

*

kids

KIDS

Originaltitel, land: Kids, USA.
Urpremiär: maj 1995 (Cannes).
Svensk premiär: 26 januari 1996 (Stockholm, Göteborg); april 1997 (VHS), 12 oktober 2004 (DVD).
Speltid: 91 min. (1.31)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Leo Fitzpatrick, Chloë Sevigny, Justin Pierce, Rosario Dawson, Sajan Bhagat, Billy Valdes, Billy Waldeman, Javier Nunez, Luis Nûñez, Christian Bruna, Alex Green, Sarah Henderson, Michele Lockwood, Carisa Glucksman, Scot Schwartz, Yakira Peguero, Sidney Prawatyotin, Avi Korine, Julia Mendoza, Gillian Goldstein, Priscilla Forsythe, Francine Fuertes, Deborah Draper.
Regi: Larry Clark.
Manus: Harmonie Korine.
Producent: Cary Woods.
Foto: Eric Alan Edwards.
Klippning: Christopher Tellefsen.
Musik: Lou Barlow, John Davis.
Scenografi: Kevin Thompson.
Kostym: Kim Marie Druce.
Produktionsbolag: Guys Upstairs, Independent Pictures, Kids NY Limited, Killer Films, Miramax, Shining Excalibur Films.
Svensk distributör: Egmont Film, Svenska Filminstitutet (35 mm, 1996; VHS 1997), Columbia TriStar Films (35 mm, 1996), Nordisk Film (2004, DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *