Return to Sender 2starrating

Rosamund Pike in Return to Sender.

2starrating

Regi: Fouad Mikati

En pedantisk sjuksköterska blir våldtagen och börjar därefter oförklarligt brevväxla med våldtäktsmannen när han hamnar i fängelse.

Det här är en film som det inte går att prata så mycket om utan att spoila – vilket inte hade varit något problem om filmen var bra. Det är däremot lite klurigt att prata hemlighetsfullt om en film man ändå inte rekommenderar – du måste se filmen för att veta vad som händer i den, men det är inte värt det.

Return to Sender är en mysteriethriller och som i alla sådana filmer presenterar filmen ett scenario som den ber dig ifrågasätta. Saker ser ut att vara på ett visst sätt, men de är förmodligen på ett annat. Någonstans visar det sig att det är varken på det ena eller andra sättet utan på ett (i de bästa fallen) helt annat sätt. Filmen knyter sitt skosnöre och sedan är det klart.

Rosamund Pike (med sitt anonyma leende och sin småkusliga fågel-blick) är förstås synonym med den här genren efter David Finchers populära Gillian Flynn-filmatisering Gone Girl, och det är svårt att inte se Return to Sender som en snabb cash-in. Det är samma genre, Pike används på ett liknande sätt, produktionen är billig och praktiskt taget alla inblandade i filmen har blygsamma framgångar på CV:t – alla utom Pike och, i en oväntat pratsam biroll, Nick Nolte (som i och för sig är en billig tillgång dessa dagar) och i en minimal cameo Ryan Phillippe, om någon minns honom.

Anonymiteten, i synnerhet i fotot och regin, är också filmens centrala problem. Storyn cirkulerar kring en kvinna som blir våldtagen och är alltså mörk och provokativ, men allt är tråkigt fotat och ospecifikt regisserat som om fotografen bara satt upp kameran, regissören (Fouad Mikati) bara sagt action, låtit skådespelarna leverera replikerna och sedan kallat det för en dag. (Ännu märkligare eftersom fotografen är Russell Carpenter, som är gammal i gemet och vann en Oscar för fotot till Titanic).

Det ger en konstig känsla av obalans, för skådespelarna är inte dåliga. Miranda, som Pikes karaktär heter, är en pedantisk sjuksköterska med bacillskräck. Våldtäktsmannen, som låtsas vara hennes blind date, spelas av Shiloh Fernandez, som har rätt utseende och rörelsemönster för en sexuellt störd ung man som ser tillräckligt bra ut för att kunna lida av psykotisk narcissism. Nick Nolte spelar Mirandas pappa och är som sagt oväntat fin. Man hajar till när man ser honom, visst. En gång i tiden tillhörde han Hollywoods A-lag – numera är han en A-lagare i Hollywood. Men som Mirandas snälla pappa, som försöker hjälpa henne fastän hon klarar sig själv eller åtminstone måste försöka klara sig själv, utstrålar han djupa minnesspår och ett verkligt vemod.

Pike är också utmärkt i rollen som Miranda, även om hennes framträdande lider av genrens behov av att dölja hennes avsikter; det är svårt att spela en karaktär som man inte vet vart man har. Pike spelade in Return to Sender innan hon spelade in Gone Girl, och därför får man känslan av att hon värmer upp för prestige-filmen genom att göra knock off-produktionen först.

Så, det som händer är att våldtäktsmannen hamnar i fängelse varpå Miranda tycks bli fixerad vid honom. Hon skriver brev efter brev till honom i fängelset – han returnerar dem alla, tills han svarar på ett. De startar en brevväxling och det börjar nästan likna en romantisk Nicholas Sparks-film. Är det här någon slags terapi som Miranda sysslar med? Är hon bara naiv eller desperat efter kärlek? Nolte klampar förbi och poängterar sin oro och ilska. Med en Fincher vid rodret hade åskådaren kunnat engagera sig på samma sätt.

Våldtäktsmannen släpps villkorligt från fängelset och han träffar Miranda igen. Han ger intrycket av att vara en charmig person men när hon inte är med inser vi att han är minst lika aggressiv och ofrisk som han alltid varit.

Så, vad tror du?

A) Den här filmen är som Sova med fienden?

B) Den är som Gone Girl?

C) Den är i rape-revenge-subgenren, som Thriller eller Kill Bill?

D) Den är alla, och inga, av ovanstående?

Spoiler: Det är en av dessa fyra. Det hade kunnat gå att hetsa upp sig över, och det hade rentav kunnat bli en riktigt intressant film, om det hade varit en film som kunde leva upp till sina egna ambitioner. Istället hamnar man i en meningslös emotionell situation som åskådare, där man inte kan tycka synd om den elaka hönan för att räven äter upp den men man kan inte heller tycka om räven eftersom den ju äter den stackars hönan. På sin höjd kan man likna Return to Sender till ett utdraget avsnitt av en Tales to the Crypt-liknande TV-serie. Den har en och annan överraskning, men det finns aldrig någon anledning att säga wow.

FREDRIK FYHR

*

r2s

RETURN TO SENDER

Originaltitel, land: Return to Sender, USA.
Urpremiär: 22 maj 2015 (Storbritannien).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rosamund Pike, Shiloh Fernandez, Nick Nolte, Camryn Manheim, Alexi Wasser, Rumer Willis, Illena Douglas, Stephen Louis Grush, Donna Duplantier, Ian Barford, Billy Slaughter, Scout Taylor-Compton, Jeff Pope, Ryan Phillippe, Liann Pattison.
Regi: Fouad Mikati.
Manus: Patricia Beauchamp, Joe Gossett.
Producent: Candice Abela-Mikati, Holly Weirsma.
Foto: Russell Carpenter.
Klippning: Pete Beaudreau, Thom Noble.
Musik: Daniel Hart.
Scenografi: Freddy Waff.
Kostym: Kurt and Bart.
Produktionsbolag: Boo Pictures.
Svensk distributör: n/a.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *