Gone Girl 25starrating

IF

25starrating

Regi: David Fincher

Nicks fru försvinner och det blir stort mediepådrag när alla tror han dödat henne. Och det kanske han har… eller? 

Gone Girl är en plojfilm i finkostym – en iskall, narrativ rubikskub. Jag vill verkligen tycka om den mer, för jag beundrar den.

Jag beundrar den som filmskapande. Jag beundrar den för sin intelligens. Jag beundrar att den vågar göra så mycket som möjligt på en och samma gång – och att den gör sitt yttersta för att få allt att gå ihop. Jag beundrar tonen, skådespelarna och berättandet; klippningen borde få en Oscar. Trailern är verkligen mästerlig.

Men, ack, filmen är dömd att inte fungera. Det är en thriller som retar oss med ett mysterium filmen inte är intresserad av – Halvvägs in avslöjas svaret på gåtan och därefter kastar sig filmen in i en intrig så galen att den inte går att ta på allvar. Vi måste se det som en metafor. Vi måste inse att Gone Girl egentligen är en film som handlar om sanning och lögn som idéer; hur vi tror på sanning men väljer lögn; hur vi manipuleras av lögner för att tillfredsställa våra behov; hur de stora livslögnerna (populistiska TV-program, kärnfamiljen som mall, pengar som trygghet och ingrodda fördomar människor emellan överlag) härskar över våra liv och kan få oss att sjunka i skiten för alltid.

Kanske. Någonstans där – i det kalejdoskop av sanningar och lögner som är hela Gone Girl – tycker jag mig finna denna tematik. Men det är mycket på ytan som är i vägen. Ja, det är mycket där nere i djupet också, och det är ännu mer mellan varven.

Och det är fullständigt omöjligt att prata om handlingen utan att förstöra den. Du måste helt enkelt se filmen själv om du vill veta. Men var på din vakt. Filmen är två och en halv timme lång och den är högst förälskad i sig själv.

Saker man kan undra över, medan den pågår:

Har Nick (Ben Affleck) dödat sin fru Amy (Rosamund Pike)? Det är vad media tror. Nicks tvillingsyster Margo (Carrie Coon) är på hans sida, även om hon inte kan förneka att Amy var en första klassens bitch. På polisstationen är de flesta ense om att Nick måste ha mördat frun och gömt henne någonstans – för huset skriker undanröjt mord och iscensatt kidnappning – men den ledande utredaren Rhonda Boney (Kim Dickens) tvivlar. Hon har en känsla av att de inte kommer hitta någon kropp…

Så kan det vara så att Amy lever? Har hon iscensatt sin död? Vad skulle vara hennes motiv? Amy är en kvinna vi aldrig vet vart vi har. Stöpt efter en lång tradition av femme fatales genom filmhistorien… eller en hunsad, hjälplös hemmafru? Eller en elitistisk överklasstjej med rika föräldrar? Vad gör hon förresten gift med Nick till att börja med – han är en medelklass-kille som har svårt att formulera sig och gillar att spela TV-spel. Hon lever på pengar hennes stenrika föräldrar satt i en fond; de har skrivit barnböcker om ”Amazing Amy”, som hon är förgrundsfigur till.

Många knäppgökar har hon haft i sitt liv. Kan det vara någon av hennes galna ex som rövat bort henne? En av dem spelas av Neil Patrick Harris (från How I Met Your Mother och annat) som här ger sig på en seriös roll så intensivt att man tycker lite synd om honom.

Hur långt orkar polisen arbeta om de redan tror sig ha sin man? Hur länge kommer kriminalaren Boney tvivla? Pressen trycker sig tätare mot Nick – bokstavligt talat. Hundratals människor bevakar hans hus och snaskiga journalister börjar sprida de ena osanningarna efter de andra om hans karaktär. Kan han lyckas vända mediebilden av sig själv via en toppadvokat (Tyler Perry)? En mysig blandning av Leif Silbersky och björnen Baloo, som skrattar och säger att allt ska ordna sig bara han får hundra tusen dollar i förskott.

Ni ser hur vi hela tiden rör oss kring frågor om sanningar och lögn och i synnerhet bilderna vi har om sanning och lögn. Det är tematik som filmen är så förtjust i att den inte kan sitta still – Allt måste ifrågasättas. Storyn vrids och vänds tills vi inte vet vad som är ut eller in och det är möjligt att filmen vad gäller sin klippning och sin berättarstruktur är ett mästerverk. Ofta vet vi inte vad som händer och ibland tror vi bara att vi vet vad som händer. Vi följer flera olika tidslinjer varav en är Amys dagbok – ungefär som i Christopher Nolans The Prestige – och varje nytt händelseförlopp backas upp av nya saker vi får veta om det förflutna. Det är rasande skickligt, om än inte helt pedagogiskt alla gånger. Någon hel sanning finns ju ingenstans. Alla karaktärer ljuger till någon mån. Vi får ta vad vi får, och försöka hänga med i svängarna så gott det går.

Filmen är befolkad av fina skådespelare i alla hörn och kanter. Affleck och Pike är stabila, men känns utnyttjade för sina respektive persona – Affleck spelar praktiskt taget samma snubbe han alltid spelar, men den figuren är använd på ett smart sätt. Däremot är birollerna fantastiska och genuint överraskande; Kim Dickens, som den torra polisen, och Carrie Coon som den lika oromantiska tvillingsystern, är välkomna bekantskaper i min bok och vem hade kunnat tro att den i USA lika folkkäre som föraktade Tyler Perry kunde vara en så här mysig figur?

Jag tyckte om första halvan av filmen på ett okomplicerat sätt, och karaktärerna hjälper verkligen till, men den vet inte när nog är nog. Den utvecklar en stor konflikt mellan hjärta och hjärna. Eftersom filmen oavbrutet hoppar hage genom sin intrig så visar den samtidigt att den inte bryr sig om hur berättelsen kommer att sluta. Det är ändå bara en berättelse om berättande – allt är lögner, inget kan vara hela sanningen. Nick och Amy är bara två råttor i ett väldigt långt och kliniskt narrativt experiment.

En film med mer konstnärlig integritet hade låtit karaktärerna varit lika kalla som intrigen. Men Gone Girl förlitar sig på Hollywood-konventionen att vi måste tycka om och känna empati med våra huvudpersoner, och det fungerar inte eftersom filmen själv inte gör det. Det blir aldrig mer tydligt än i den otillfredsställande upplösningen, där storyn upphör snarare än tar slut. Den försöker komma undan, göra allt till en fråga om en tematisk poäng, men faktum kvarstår att filmen helt enkelt inte bryr sig om sina karaktärer. På någon vag nivå ska vi förstå Gone Girl som en tragedi, men det är egentligen bara en hypotetisk intrig som belönar sig själv oförtjänt.

Men likväl avslöjar jag inte något om den bisarra intrigen, för det är möjligt att du kommer gilla filmen mer än jag gjorde. Den är byggd på en bestseller av Gillian Flynn, som själv skrivit manuset. Filmen är regisserad av David Fincher som är en storartad tekniker, vilket han återigen bevisar i Gone Girl – Men han hade förmodligen behövt minst en säsong av en TV-serie för att kunna göra filmen rättvisa. Den vill vara såväl fängslande thriller-underhållning som hypersmart, teknofil-filmskapande och ett emotionellt melodrama.

Som det är nu är filmen både för kort och alldeles för lång. Det är svårt att engagera sig emotionellt för något som händer i den, och i slutet finns bara en aning kvar av de karaktärer man tror sig se i början. Men Gone Girl är också oerhört snygg, och frustrerande ambitiös i sina irriterande pretentioner. Det är en sådan där film jag gladeligen skulle analysera scen för scen men inte gärna ser om en gång till.

 

FREDRIK FYHR

 

*

gone girl

GONE GIRL

Originaltitel, land: Gone Girl, USA.
Urpremiär: 26 september 2014 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 3 oktober 2014.
Speltid: 149 min. (2.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/ bildformat: Redcode RAW 6K; DI 4K/35 mm;D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon, Kim Dickens, Patrick FUgit, David Clennon, Lisa Banes, Missi Pyle, Emily Ratajkowski, Casey Wilson, Lola Kirke, Boyd Holbrook, Sela Ward, Lee Norris, Jame McShane, Leonard Kelly-Young, Kathleen Rose Perkins, Pete Housman, Lynn Adrianna.
Regi: David Fincher.
Manus: Gillian Flynn, byggd på hennes roman.
Producent: Ceán Chaffin, Joshua Donen, Arnon Milchan, Reese Whiterspoon.
Foto: Jeff Cronenweth.
Klippning: Kirk Baxter.
Musik: Trent Reznor, Atticus Ross.
Scenografi: Donald Graham Burt.
Kostym: Trish Summerville.
Produktionsbolag: New Regency Pictures, Pacific Standard, Artemple.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden)

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *