Våga Vara Visuell – Om film som rörliga bilder (1/3)

v1

Två nyheter fångade min uppmärksamhet i veckan. Dels att Twin Peaks ska återkomma, i regi av David Lynch. Dels att Christopher Nolans Interstellar ska anlända två dagar tidigare till analoga biografer i USA, vilket gör att (den överhängande majoriteten) digitala biografer får vänta.

Två till synes orelaterade nyheter som ändå kolliderade i mitt huvud till en fråga: Frågan om filmskapares ambitioner och kunskap, kontra publikens ambitioner och kunskap.

”Låtom oss försöka bena detta ut” tänkte jag och började skriva på en text som naturligtvis blev en kilometer lång. Jag har delat upp den i två. Den andra delen handlar om Lynch och Nolan, men den kräver att jag förklarar lite var jag står. Alla som skriver om film gör det enligt en eller annan tradition, en eller annan tro på filmen som medium. Min tro är tron på film som visuell konstform.

EDIT: Det kom att bli en text på tre delar, del två om Nolan och del tre om Lynch,

 

kokok

Du sköna nya filmvärld

En komplicerad sak med att skriva om film är att man inte kan föreställa sig en ideal läsare – på Internet finns kunskap tillgänglig som kan göra vem som helst till en självlärd filmvetare, så filmkritik måste ses som något både utdöende och uppåtgående.

Det enda man egentligen vet säkert är film som produkt. Nästan alla vet hur det är att lägga pengarna på en biljett till senaste Hollywood-filmen på fredag kväll och hoppas på att bli underhållen.

Spektakel, producerade som från ingenstans, för våra nöjes behag. Om det faktiskt vore allt film var så skulle kritikens jobb vara onödigt och fruktlöst – En främlings ord om en film torde inte vara mer viktiga än en kompis som säger att man borde se den-och-den filmen bara för att. Eller så kanske reklamen fungerar gott och väl. Man ser trailern. Posters hänger överallt. Kanske du borde gå och se Dracula Untold fastän alla kritiker säger att den suger.

Med Internet tror jag att filmkritik som konsumentupplysning är nära döden. Vad som istället öppnats upp är möjligheter att diskutera film, högt och lågt och djupt och ytligt på väldigt många olika sätt – Jag älskade inte Gone Girl men tyckte den var helt okej och den öppnar av olika skäl för diskussioner om en del inte ointressanta frågor. Vad betyder det att en film – vilken som helst – finns till och vad finns i dem för oss att hitta?

Sådan filmkritik har funnits sedan mediets gryning – starkast, ingen överraskning, i filmens pionjärländer Frankrike, Storbritannien och USA – men går man igenom Svenska Filminstutets arkiv blir det tydligt att filmkritik i Sverige också var relativt intressant och märgfull fram tills… ja, jag vet inte när (men jag ska ta reda på det). Jag vet att när jag växte upp så var filmkritik inte mer än recensioner på max två hundra ord (kanske?) där det stod betyg i tidningar, och så 20 minuter på TV-program som Filmkrönikan (och idag är det dött också).

Men med Internet är dörren öppen för att förstå film på ett vidare sätt.

Det är populärt att säga att filmen är död, eller att det är en föråldrad konstform, men det har man alltid sagt. Bröderna Lumiere, som uppfann filmen, sa samma sak: ”Filmen har ingen framtid!”. Då var året 1905.

Film sågs som en leksak då, en cirkus-attraktion av många. Det utvecklades till att bli en ”folklig” konstform, inget som ansågs lika fint som litteratur och teater. Och idag verkar de flesta fortfarande ense om att en god bok är en god bok medan film, ja, det är ju bara underhållning.

Så är det inte, förstås. Film är bara mest känd som den stora underhållningsmaskinen.

Ett problem som uppstår när jag själv skriver om film är ofta detta: Alla vet att film kan vara underhållning, men vilka vet mer? Fotokonst, klippning, berättartekniker, visuell läsbarhet, filmhistoria och tradition, filmteori, tematisk analys. Skillnaden mellan film som underhållning, konst och hantverk. Relationen mellan en film och filmindustrin. Varför en viss film ens existerar, hur den gjordes och av vilka.

Dessa är ämnen jag läser om på få ställen. Jag måste därför utgå ifrån att det är saker folk antingen inte vet om, har en vag uppfattning om, eller i värsta fall inte bryr sig om alls.

Men tiden är mogen nu att dyka ner i allt vad film är. Informationen ligger uppe. Alla kan lära sig allt om film. Intervjuer med filmregissörer, manusförfattare och kritiker finns överallt. Vi kan gå igenom recensioner av Pauline Kael, Roger Ebert eller Jonathan Rosenbaum. Världens bästa filmhjärnor David Bordwell och Kristin Thompson har en underbar blogg som lever och frodas. Vi har möjligheten att utforska mediet som vi aldrig haft förut – och det är en av anledningarna till att jag har denna sida.

Så, idag ser jag ingen annan möjlighet än att skriva om film i ett helhetsperspektiv, och försöka inkludera alla de olika kvalitéerna och beröringspunkterna som finns i filmen. Det är inte alls (bara) akademiskt. Dessa olika saker – konst, filosofi, politik, samtidsvisare, perversioner och underhållning – är vad film är. Om alla inte vet det så är det bra, för då kan en annan kanske bidra med lite upplysning. Den som inte bryr sig behöver inte läsa. De kan vara nöjda och glada även utan ”överkurser” – åtminstone tills dess att de ser tredje säsongen av Twin Peaks och undrar varför de är så besvikna, eller när de hör Christopher Nolan tjata om 35 mm-film och undrar vad det har att göra med Batman.

 

inter

Eftersom ambitiösa regissörer vet mycket om film – och eftersom publiken vet allt mindre om film (det säger jag baserat på inget mer än fördomar och intuition) – så verkar vi ha ett visst problem med kommunikationen dem emellan.

Jag har känt det här i synnerhet hos Hollywoods nya och lukrativa målgrupp fanboys (män och en minoritet kvinnor i åldrarna 15-40 som gillar serier, sci-fi, Marvel-filmer, et al.) som åtminstone fått vågmästarroll när filmer når ”konsensus” på sidor som RottenTomatoes (de kanske rentav står för tanken att en sådan konsensus ens är önskvärd). Hos denna målgrupp är storyn ofta det viktigaste med en film, vilket lett till en backlash mot väldigt visuellt orienterade filmer. Filmer som man ska ta mycket mindre bokstavligt har gjort att vissa filmer fått persona non grata-status i vissa läger.

De mest storslagna exemplen är George Lucas Star Wars-prequels och Ridley Scotts Prometheus, men tjafs har också hörts om Luc Bessons Lucy och till och med Alfonso Cuaróns av många älskade Gravity. Detta är operatiska filmer, designade på en mycket mer emotionell och suggestiv nivå än story och dialog. De faller helt utanför normen att en trovärdig intrig ska driva en film framåt. En mycket mindre ambitiös film som Guardians of the Galaxy blev däremot omedelbart en fanboy-darling, för den byggde på arketypiska karaktärer, påkostade actionscener och en konventionell intrig som alla kände igen. (Lite grann vad jag antar att fanboys velat ha i en Star Wars-prequel).

 

Går man tillbaka till filmhistoriens gryning så var förstås filmens första sensation att bilderna på duken rörde sig. De rörliga bilderna är filmens essens, det som skiljer filmen från andra konstformer. Under stumfilmstidens höjdpunkt – sent 1920-tal – är det väldigt tydligt att storyn är där för att assistera bilderna; de rörliga bilderna är fortfarande tjusningen med mediet. Stanley Kubrick sa en gång i en fransk intervju att stumfilmerna var de mest filmiska, för de illustrerade en berättelse med rörliga bilder, istället för att ”dramatisera” den som en filmad teater med skådespelare och en massa dialog.

På samma sätt som många ser en melodi eller en stämning som viktigare än texten i en poplåt, så var den visuella framställningen av filmer i lång tid mycket viktigare än storyn eller realismen – När man tänker på Metropolis (1927), så tänker man inte på berättelsen om en far och son, man tänker på det gigantiska sceneriet. När man tänker på Nosferatu så tänker man inte på Hutter, Knock och allt vad de heter. Man tänker på vampyrens skugga som långsamt kryper sig upp på väggen.

Hur detta förändrats får bli ett annat kapitel. Man kan gott och väl konstatera, dock, att dagens publik tolkar filmer mer bokstavligt. En stor del av biopubliken vill se något ”verkligt” på film; illusionen att bilderna rör på sig är inte imponerande längre och om publiken någonsin blir varse att de ser på en film uppstår irritation. En snygg bild måste innehålla något man förstår – Varför ser vi på snurrande rymdskepp i År 2001 (1968) i tio minuter, vad har det med ”storyn” att göra? Actionscener kommer, i sin tur, analyseras för att inte vara tillräckligt realistiska (Indiana Jones och kristalldödskallens rike). Det krävs en storskalig upplevelse som Gravity för att folk ska bli imponerade av rörliga bilder på samma sätt som 1890-talets publik en gång blev – och till och med då tjatar många om att storyn är för dålig.

 

Själv är jag mycket gammaldags och puristisk här. Jag tycker det är nedvärderande mot filmen att sätta storyn längst fram. Rent historiskt placerar man då filmen som en obetydlig förlängning av ”högre” konstformer som litteratur och teater – eller, ännu värre, som en ”primitiv version” av ett TV-spel.

I min bok är film främst av allt foto och klippning. Det är hantverket. Det kan användas för att skapa riktig konst eller kommersiell underhållning – eller vilken tänkbar hybrid som helst.

Quentin Tarantino är ett bra exempel på en sådan hybrid. Det är sant att han skriver fantastiska dialoger och har ett sinne för snappy one-liners, men de är aldrig vad som driver hans filmer. Till och med i den teatrala debuten Reservoir Dogs (1992) är det inte tjattret karaktärerna emellan utan snurrandet och svepandet med kameran, de olika sätt vi följer karaktärerna på och sättet scenerna klippts om i oordning, som driver filmen. Dialogen är viktig, men sekundär. Ta inledningsscenen: Är det vad de pratar om eller hur kameran rör sig som är det som gör att scenen fungerar? (”Både och” är en cop-out!)

v2

v3

Det är samma sak med öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009) där mjölkbonden har gömt den judiska familjen under golvet medan han pratar med nazi-generalen som letar efter dem. Det är rätt fantastisk dialog som Tarantino ger de två männen, men de kan å andra sidan prata om vad som helst. Poängen är vad vi ser i bild – de två männen och de gömda under golvplankorna – och sättet klippningen förklarar för oss vad scenen betyder och varför det är spännande.

Faktum är att story och intrig kan förstöra för potentiellt storslagna filmer. En film jag ser fram emot väldigt mycket är till exempel The Strange Color of Your Body’s Tears (som släpps på svensk DVD senare i höst) av belgarna Hélène Cattet och Bruno Forzani. Det är duons andra långfilm efter Amer, som jag tyckte var ett mästerverk. De lånade från den italienska giallo-skräckfilmen men de hade en mycket mer expressionistisk stil där de förklarade saker med bilder istället för dialog och ”logik”.

Cattet och Forzani förstår att filmen har en inneboende ”overklig” kvalité som gör den perfekt för drömlika och surrealistiska ”berättelser”, och som faktiskt gör det svårare att göra realistisk eller teatral dramatik. Många tyckte också att Amer var pretentiös och ytlig – vilket verkar vara den spontana reaktionen när filmer har mycket bilder och inte så mycket dialog.

Jag tyckte det var ett otroligt bra psykologiskt porträtt av pubertal ångest, sexualitet och dödsrädsla – allt var berättat i bilder, för film är det enda mediet där man kan berätta saker i bilder. Som Charles Bramesco skriver i sin mycket läsvärda artikel ”Beyond Narrative”: Visuellt orienterade filmer kan förstöras av logik och påtvingade ”lösningar”, scener där ”allt ska förklaras”. Han nämner Dario Argentos bästa filmer och även The Strange Color… som exempel på filmer vars sista 20 minuter förstör helheten med scener där saker – helt i onödan – ska förklaras.

Jag har inte sett filmen än, men jag förstår vad han menar. Film är ett visuellt medium. Filmer behöver därför vara visuella. Ingen film har någonsin skapat karaktärer och dialog eller berättelser som kan jämföras med litterära mästerverk. Det är i bilderna, och klippningen av dem, som det finns något unikt med film överhuvudtaget.

 

FORTSÄTTNING FÖLJER

I nästa del: Christoper Nolan och 35mm-projektion samt vad vi egentligen kan förvänta oss av David Lynchs tredje säsong av Twin Peaks.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *