Nosferatu (1922)

mästerverkfont

videosöndag nosferatu

4starrating

<- Två eller tre saker jag vet om henne.
-> En kvinnas martyrium.

Regi: F.W. Murnau

Den glade mäklaren Hutter reser till Transsylvanien för att sälja ett hus till den mystiske greve Orlok. Några dagar senare är stora delar av befolkningen i Hutters hemstad utplånad – alla har dött i en mystisk ”pest”, som anländer samtidigt som Orloks skepp. Orlok har tänderna inställda på Hutters fru, den oskuldsfulla Ellen.

 

Den är lika sällsamt vacker som ohyggligt ful – Nosferatu, en av de mest berömda stumfilmerna, en av de kusligaste och mest besynnerliga filmer som gjorts och även alla vampyrfilmers moder. Det är något med den som gör att den känns ännu äldre än den är – likt en vampyr tycks filmen tidlös, och man stiftar sig en bekantskap med den med en viss oro.

Det finns något dött och torrt över den. Att sitta uppe mitt i natten och titta på Nosferatu är som att vara nära en gammal kylig stenkista som vilar vid en bortglömd kaj där grönt vatten långsamt kluckar under träplankorna och där ödlor sover på döda människokroppar som ingen noterat; kamouflerade av skuggorna.

Det är också en konstig film. Den gjordes i en era då en idé om skräckfilm inte fanns. Skräck år 1922 var inte chock, blod, kroppsligt våld och högljudd slakt. Skräck var något tystlåtet, något som hände i skymundan. Skräck var när något inte stod rätt till. Att plötsligt, i en avkrok av tillvaron, uppleva något onaturligt. Märkliga krafter, något komplett okänt och något att verkligen bli rädd för. Saker som fick håret att färgas vitt på riktiga människor. Aningen att något obehagligt finns där ute i världen; något som ryms mellan himmel och jord, och något som sover i ett bortglömt hörn.

Om den enda stumfilm man sett är Nosferatu, som det var för mig i en lång tid (bortsett från Metropolis och några Chaplin-filmer), så kommer det nog inte gå upp för en just vilken märklig film det faktiskt är. Den gjordes av den tyske mästaren F.W. Murnau som fram till den punkten mest hade gjort melodramatiska dramafilmer i den tyska kammerspiel-genren (som var populär på 20-talet); bara några dagar efter att Nosferatu hade premiär gick hans nästa film Den brinnande åkern upp. Hans tidigare filmer – Schloss Vogelöd (1920) och Fantom (1921) – var också konventionella, om än osedvanligt snygga rent visuellt.

Men något står inte rätt till i Nosferatu och Murnau visar det på en gång. Berättelsen börjar i en liten by som känns hämtad ur en saga. Där stiftar vi bekantskap med en absurt lycklig man vid namn Hutter (Gustav von Wangenheim) – En oinvigd kanske tror att hans överspel är typiskt för stumfilmseran men det är det inte. Murnau visste hur man regisserade skådespelare på ett trovärdigt sätt och Hutter är nästan obehagligt glad, som en clown ur en knepig mardröm.

Lika ockulta förtecken har karaktärerna han träffar redan i början av filmen. En mystisk man (John Gottowt) stannar Hutter på gatan och ber honom ”sakta ner” för ”ingen kan hinna undan sitt öde”.

Inte långt därifrån träffar Hutter sin chef, den uppenbart ondskefulla mäklaren med det udda namnet Knock (Alexander Granach) som läser ett brev på ett språk ingen mänsklig varelse borde kunna läsa – han tar Hutters hand och i en av filmhistoriens konstigaste scener slår han sin egen över hans, med ett maniskt skratt, efter att han förklarat att han måste ”offra lite blod” och resa till Transsylvanien för att erbjuda en viss greve Orlok ett mysigt kråkslott i den lilla staden.

Hutters fru (Greta Schröder) liknar också mer en jungfru ur en Wagner-opera när hon leker med kattungar och blir ledsen när han ger henne blommor; ”Varför har du förstört de vackra blommorna” frågar hon honom med ledsna ögon, och redan här i filmens första minuter finns en slags obehaglig kontrast mellan det vi förväntar oss se och överdrifterna. Till och med när jag såg filmen på en så ceremoniell omständighet som en stumfilmsfestival i Berlin, ackompanjerad av en kör och en flygel, var det folk som skrattade nervöst i bänkraderna.

Förresten är Nosferatu en av få stumfilmer som har citat folk kommer ihåg. Vad sägs som ”Din fru har en ljuvlig nacke!”

Sagt av Orlok, förstås, i en replik värdig Dracula – Död men lycklig (1995). Det är en rolig replik, men jag vet inte hur rolig den är tänkt att vara. Man kan förnimma en besk, förgiftad humor då och då i filmen. Man vill skratta mer, men Max Schreck ser hela tiden så allvarlig och obehaglig ut att det inte går.

Eller rättare sagt ser han overklig ut. Nosferatu var en film designad att se ut som att den kom från en annan värld och idag är effekten dubbel eftersom 1920-talet är en annan värld till att börja med. Max Schreck är det ultimata exemplet. Han ser ut som en pestsmittad tant när han inte ser ut som en mänsklig råtta, med linjallånga naglar och två vidriga tänder som en gnagare. Den syrliga filmen Shadow of the Vampire (2000) skildrar inspelningen av Nosferatu och föreslår att Schreck (då spelad av Willem Dafoe) faktiskt var en riktig vampyr och jag förstår precis hur de tänkte.

Den typen av ”lore” är exakt sådant som filmen väcker till liv. Inte bara kan man få för sig att Schreck är en riktig vampyr, man kan få för sig att filmen bygger på verkliga händelser också. Producenten Albin Grau fick idén av filmen medan han var i första världskriget och vintern 1916 bodde hos en serbisk bonde som påstod att hans far var en vampyr och ”en av de odöda”.

Nosferatu leker med tanken (”tänk om det verkligen finns vampyrer?”) redan i grunden. Berättelsen skildras genom raderna i en anteckningsbok, vilket skapar illusionen att vi ser på något som har med vetenskap att göra. Författaren – som vi ser då och då i filmen och som har en (eventuellt) slumpmässig likhet med Edgar Allan Poe – förklarar att vampyren var orsaken till den stora pesten i den fiktiva staden Wisborg år 1838 som ”så mystiskt kom och gick”.

Det är ett av många briljanta drag från den expressionistiske manusförfattaren Henrik Galeen –  som redan tidigare skrivit manus till klassiker ur tyska expressionismen som Studenten från Prag (1913) och Der Golem (1920) – i ett förvisso klent försök att dölja Bram Stokers roman, där greve Dracula förvandlade de han dödade till vampyrer.

Det är vid det här laget välkänt att Nosferatu var en inofficiell filmatisering av Stokers roman Dracula, samt att Stokers änka stämde det nystartade företaget Prana Film och vann. Bolaget blev bankrutt och man beordrade att alla kopior av filmen skulle brännas – men en enda kopia överlevde (om man ska tro myten) och Nosferatu kom att bli en av filmhistoriens första, ack så sällsynta kultfilmer. Allt detta kom att höja dess ockulta status, inte minst då den fortfarande är public domain och används överallt (inte minst i goth- och metalvideor).

Det är inte direkt en läskig film idag, men den är creepy som ingen annan. Inte heller är det den bästa filmversionen av Dracula – det är i min bok Francis Ford Coppolas exceptionellt dynamiska och underskattade film från 1992 – men det är genrens ”ur-film”, den grundläggande ritningen som alla andra vampyrfilmer bygger på, och filmen som formulerade allt som långt senare skulle bli klyschor.

Och den har ännu något unikt intakt – Nosferatu är fortfarande en ”Stokersk” vampyrfilm. Medan den stereotypa filmvampyren föddes med vitlökssmak på 30-talet så är Stokers vampyr mer sällsynt. Man ser den här och där, som i Jess Francos obskyra Dracula, den blodtörstige (1970) eller Tony Scotts The Hunger (1983); eller nu senast i Jarmuschs Only Lovers Left Alive; verkligen i Coppolas film och även i Herzogs udda nyinspelning av Nosferatu från slutet av 70-talet.

Men förstås, likt någon gammal satanisk bibel, är Murnaus Nosferatu själva ur-dokumentet. Den har fortfarande något heligt över sig, och varje gång jag ser den är det som att besöka en kyrka av död.

Som med alla stumfilmer är det oerhört viktigt att hitta rätt version av filmen. När jag såg Nosferatu igen insåg jag att jag mer sällan än ofta sett den som man ska se den. Det var den första stumfilm jag såg, men då var det en illa sliten kopia på en för dyr DVD på 81 minuter då originallängden är 94. Så det var inte så konstigt att jag då inte hände med i intrigen så bra; hela sidointrigen om Ellen, Hutters fru, var borta i den versionen. Inklusive, om jag minns rätt, de vackra och kusliga scener där hon sitter och väntar på sin älskade vid en blåsig strand full av kors.

Man måste se den restaurerade fullängdsversionen i en bra upplösning, förslagsvis med ljudspåret där man försökt återskapa originalmusiken från 1922 av Hans Erdmann som idag bara finns kvar i fragment. Då kan man också följa intrigen och se att den tar ett par olika vägar. Vi kan se hur Hutter går från en dum clown till ett plågat offer; vi kan se hur den galne Knock jagas av pöbeln genom de ödsliga gator där kistor dagligen bärs på rad medan ”pesten” långsamt äter upp staden inifrån… Van Helsing-klonen professor Bulwer (Gottowt, den mystiske mannen från inledningen) får en helt egen sekvens med en köttätande planta – också obehaglig på sitt eget lilla sätt – och Ellen inser att det enda som kan stoppa en vampyr är blodet från en jungfru, i soluppgången.

Det är ganska tyska förtecken, kan den beläste notera, och inget man ser i framtida vampyrfilmer (verkligen inte Twilight).

Och det är förstås inte riktigt de sakerna som folk kommer ihåg från Nosferatu. Det man minns är det klassiska ögonblicket i värdshuset, då alla hajar till när de inser vart Hutter är på väg. Eller bilderna på de blåtintade bergen och kullarna i Karpaterna, natten då hästarna är oroliga och räven smiter iväg; den serietidningssnabba hästkärran med den mystiskt bekante föraren – ögonblicket av telepati mellan Ellen och Orlok, där han ska äta hennes älskare men stoppas av henne medan hon är på oceaners avstånd (en liten scen som elegant men storslaget tar filmmediet ett steg längre).

Och, förstås, scenerna vid skeppet där Orlok vaknar ur sin kista full av den svarta dödens jord, för att festa på de själar som tillhör ett par stackars sjömän.

Jag älskar huset som Orlok ska bo i också. I verkligheten ligger byggnaden (fortfarande) i Lübeck och ser något mer gästtrevlig ut än om man jämför med det spökligt gapande bygge som framstår i filmen likt ett barockt skämt (”Han vill ha ett tomt, fint hus. Ge honom det där, intill ditt!”). På tal om scener alla minns: Filmens kanske mest berömda sekvens förblir den krypande skuggan upp mot väggen och handen som kramar om hjärtat på den unga mön… men jag tycker att sättet hon bjuder in honom på är lika obehagligt. Till skillnad från andra vampyrfilmer blir hon inte ”förförd”. Hon blir förhäxad. Hon vill verkligen inte, men kan inte låta bli. Han stirrar på henne likt en mardrömsfantom från det obehagliga svarta fönstret mitt emot hennes sovrum och han är där, bara, oundvikligen.

Hur man ska tolka denna vampyrmyt har alltid varit en öppen fråga. En vanlig tolkning är att vampyrer på denna tid symboliserade könssjukdomar och att det enda botemedlet var kyskt, borgerligt leverne.

Det kan man väl tycka. Men jag ser också ett stråk av alienation och ömklighet i Nosferatu. Murnau var en känslig regissör som gjorde filmer där ingen var stark och där alla var svaga. Svagheterna ledde till misstag men vägen till frälsning var alltid möjlig. Älskarna i Soluppgång – en av de bästa filmer som någonsin gjorts – är där, men likaså den mjältsjuke hjälten spelad av Alfred Abel i Fantom och Den brinnande åkern, två mindre kände Murnaufilmer som har samma romantiska känning av att själ och hjärta är ett och samma och att känslor är det enda människan har att leva för.

På samma sätt är alla karaktärer i Nosferatu antingen svaga eller mållösa. Hutter är en vekling, Ellen är ett offer, Knock är förlorad och professor Bulwer saknar all kraft att göra något alls; oavsett om det var Murnaus förtjänst eller inte (han ändrade mycket i Galeens manus) så är det helt logiskt att den kraftfulle karaktären Van Helsing inte är med i filmen. En sådan figur skulle inte passa sig i en Murnau-film.

Orlok själv är ju, förstås, inte mänsklig. ”Jag är död för er värld” väser han, och jag tror honom. Man får verkligen känslan av att han inte har blod, inget hjärtslag; han är bara torr hud och en stomme, med en oförklarlig förmåga att tänka och röra på sig. Han sprider död omkring sig och har siktet inställt på en enda kvinna. För han, det, vill suga på hennes hals.

Man kan lätt missa det idag men det finns faktiskt en scen som har ett chockvärde i slutet. Orlok har suttit tänderna i tusentals människor men vi har aldrig fått se honom göra det förrän denna stund. Betänk hur stilla han är. Avslöjad, som en junkie i en opiumhåla, på knä, sugandes… ensam, i mörkret. Det hela är extremt noggrant gjort av Murnau förstås, som regisserade sina skådespelare med hjälp av en metronom för att få rätt rytm.

Varje gång jag ser filmen blir jag hursomhelst lika äcklad av ögonblicket. Rakheten har aldrig matchats. Avslöjandet. Det nakna övertrampet. Intigheten i denna varelse. Filmen är via sina konventioner bunden till att sluta på en lycklig not, men den kan inte hålla denna not intakt. Bilden av ruiner på en kulle, vilket är det sista vi ser, vaggar en inte till ro. Snarare känns budskapet som att det finns mer mellan himmel och jord än våra filosofer upptäckt, som Hamlet menade; och han såg, med sina egna ögon, sin döde fars spöke.

Det unika med Nosferatu är sättet den fångar känslan man får när man tror sig se eller uppleva något övernaturligt. Den där stunden då alla ens sinnen är övertygade om att man befinner sig över gränsen till något annorstädes. Och Nosferatu tror så starkt på vampyrer att man nästan tror man ser på en själv. Inget av det är på riktigt, förstås. Men likväl öppnar filmen ett fönster i huvudet; därifrån blåser kalla vindar och oavsett hur mycket du försöker kommer du, vissa sömnlösa nätter, vara oförmögen att stänga det.

Du måste ju sträcka ut handen mot springan, och dina ögon måste möta mörkret där ute, och allt vad som kan lura där. Kanske ett par döda ögon betraktar dig. Kanske de är så nära ditt ansikte att de kommer mötas av pusten från dina sista andetag.

 

FREDRIK FYHR

 

*

421px-Nosferatuposter

NOSFERATU

Originaltitel, land: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, Tyskland.
Urpremiär: 4 mars 1922 (Tyskland).
Svensk premiär: Totalförbjuden; 15 december 2004 (DVD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm tintad film/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach, Ruth Landshoff, Wolfgang Heinz, John Gottowt.
Regi: F.W. Murnau.
Manus: Henrik Galeen.
Producent: Enrico Dieckmann, Albin Grau.
Foto: Fritz Arno Wagner, Günther Krampf (okrediterad).
Klippning: F.W. Murnau (okred) (?).
Musik: Hans Erdmann (originalmusik 1922).
Scenografi: Albin Grau.
Kostym: Albin Grau.
Produktionsbolag: Jofa-Atelier Berlin-Johannisthal, Prana-Film GmbH.
Svensk distributör: Odox (VHS, 1996), Noble Entertainment (DVD, 2004).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *