Aska och diamanter (1958)

mästerverkfont

Hemska saker kan hända på de vackraste av kvällar, och när man säger att ”spänningen ligger i luften” så kan det vara tal om något livsfarligt. Det kan vara en kväll om våren, när regnet kommer. Det är inte speciellt trevligt att vara ute då, men den unga killen ger sin jacka till den unga tjejen när de går över bron. De har träffats samma kväll, på tal om ingenting. Vem vet vad morgondagen har att bjuda på. ”Vad livet kan vara härligt!” utbrister mannen mot alla stjärnor på himlen som gått och gömt sig. ”Ta i trä” skyndar sig den unga kvinnan att tillägga.

Vi är någonstans i Polen, vi är på andra världskrigets sista dag. Killen heter Maciek och han är tjugosex år. Han har spenderat sin ungdom i kloakerna. Så van är han vid mörkret att han bär sina Ray Bans dygnet runt. Nu verkar det som att han krälat klart – ut i den friska luften, den där regniga vårkvällen, ty kriget är slut. Eller, det skulle kunna verka så.

Maciek är del av motståndsrörelsen. Den kämpade mot nazisterna och nu kämpar den mot kommunisterna. ”Tror du på något av det här?” frågar han sin vän och sitt överbefäl Andrzej (Adam Pawlikowski) som med något förvånad min säger, som om han borde veta det vid det här laget, att frågan är oviktig. Han är en soldat, ja? Har han krälat runt i kloakerna och haft ihjäl motståndare till höger och vänster (bokstavligt talat) så finns det väl ingen vits med att börja ställa frågor nu.

Så… kriget är slut, länge leve kriget. Det är andra världskrigets sista dag, ja. Tyskarna har kapitulerat. Men det existerar ingen egentlig fred i detta Polen, för vi har ju ryssarna på plats. Den nationalistiska underjorden gör knappast skillnad på nazister och kommunister. Faktum är att Maciek har i uppdrag att döda en kommunist, just denna krigets sista dag. Mannen heter Szczuka och är en begåvad och inflytelserik lokal ledare med gott hopp för framtiden – kanske han, under det stora arbetet med att resa det ”nya” Polen, till och med hinner återknyta kontakten med sin sjuttonårige son, vars uppväxt han missat och som nu gått med i motståndsrörelsen. ”Sanna mina ord, han ska bli min son igen” säger Szczuka, som på kvällskvisten tycker om att dricka för mycket vin och nostalgiskt lyssna på sin grammofon, därifrån gamla kampsånger i marschtakt strömmar ut över gatan genom fönstret som står på glänt.

Maciek spanar och spejar på hotellet de båda bor på. Han ska döda mannen, det är inget konstigt med det. Han har dödat förut. Han har dödat skyldiga, han har dödat oskyldiga – av misstag, det vill säga, ty sånt händer. Han har hört sörjande anhöriga till offren han skördat. Han röker en till cigarett, efter den nästa som föregick den förra, och rengör sin pistol. Faller en kula till golvet ser han till att se vart den tog vägen. Kulor är inget man kan slösa med.

Men ödet råkar vara ställt så att Maciek kommer vandra på den där bron, i det där regnet, med Krystyna (Ewa Krzyzewska), den tystlåtna flickan som står i baren på hotellet. Det vankas baluns i aftonen. Szczuka och hans partikamrater har en bankett, där det ska hållas tal och drickas vin. Maciek har rummet intill Szczukas. Han tänker sig att mannen kommer att behöva gå och lägga sig förr eller senare. Det är bara en fråga om att vänta ut det. Han gör det i baren, där han med halvdan grace börjar flörta med Krystyna. Han kan inte riktigt sluta titta på henne. Först tolkar vi det bara som att han är en omogen yngling, oförmögen att hålla styr i sina drifter, någon som inte ser skillnad på ett mord eller ett ligg. Men Maciek, som alltså levt större delen av sitt liv i krigets och mördandets tecken, ser något här som han aldrig riktigt sett förut. Krystyna får hans hjärta att börja slå. Han blir kär. Utan att märka det, som när sådant sker. Vad ska han nu göra med pistolen han har i fickan? Vad ska han göra med Szczuka, som växer sig allt starkare och större i hans huvud? Plötsligt spelar allt roll.

Det är tecken på en briljant filmskapare när så väldigt stora och komplexa saker kan framkomma ur de enklaste och mest anspråkslösa penseldragen. Man brukar säga om Aska och diamanter att den är hjärtat av all polsk filmkultur – filmen som satte Polen på filmkartan, Andrzej Wajdas centrala mästerverk och en av de bästa filmer som någonsin gjorts rentav – men det är också viktigt att poängtera att det på många sätt är en liten film, en som fungerar på grund av subtila kontraster.

Storyn kan ju enkelt sammanfattas i en hisspitch. En kille har uppdraget att döda en annan kille, men medan han väntar på att utföra dådet blir han för första gången kär. Det är nog för att göra en bra thriller i Hitchcock- eller Cluzotstil. Det är till och med nog för att göra en mycket katolsk film om våld och mord, eller en rått existentialistisk. Martin Scorsese har sagt att Aska och diamanter är en av hans favoritfilmer, och det behöver man knappast höra honom säga – framför allt Scorseses tidiga street-beat finns här. Jag kan även tänka mig att Spielberg hade Wajda i tankarna när han gjorde såväl Schindler’s List (1993) som München (2005), filmer gjorda helt i samma linje. Jag undrar även om Tarantino sett filmen. Karaktärernas resoluthet, den upptrissade spänningen som når det där ”nu eller aldrig”-ögonblicket, det för sin tid chockerande våldet, går igen särskilt i Inglourious Basterds (2009).

Min poäng här är inte att blanda bort korten, eller försöka sälja en gammal konstfilm till ”kidsen”, utan att stryka under hur den här filmen, liksom många som kom i slutet av 50-talet, äger en typ av unik grogrund för den moderna eller postmoderna filmen. Vi rör oss här alldeles i upptakten av nya vågen, vilken våg i vilket land vi nu menar, och ser en filmkonst som tar sina första självständiga steg i revolt, en filmkonst som vill vara vuxen och ärlig, och skildra saker som samvetskval, ångest, sex och våld, saker som hör människans verkliga liv till. Det är ingen slump att en film som Aska och diamanter därför har något modernt över sig, som om det är den stora limpan från vilken alla brödsmulorna kommer från.

Samtidigt tillhör den på en oundvikligt sätt också sitt hemland och sin konstnär. Den avslutade Wajdas krigstrilogi, som började med långfilmsdebuten En generation (1955) och Medan döden väntar (1957). Wajda var själv med i motståndsrörelsen och han äger en förståelse för det han skildrar på ett sätt som gör att han kan också kan berätta om denna tid, och upplevelsen av den, med en unik inblick. Han vet hur det är att vara Maciek, och han behöver inte anstränga sig för att göra honom allmängiltig. Maciek är ung och håglös tills dess att knopparna brister, som vilken ung människa som helst. Att han också råkar vara en mördare är nästan oväsentligt, eller åtminstone inte riktigt något han kan rå för. Han har aldrig övervägt livets mening eller värde, vare sig hans eget eller någon annans, förrän nu. Han är betingad att utföra order, och är därför kugghjul i ett maskineri som är mycket större än honom själv – hans handlingar är på samma gång meningslösa och mäktigare än honom själv. Såväl hans lag som motståndarlaget – nationalisterna såväl som kommunisterna – är delar av ett system som snöbollsrullar i det aldrig avslutade ”kriget efter kriget”.

Där andra regissörer skulle behöva mecka ihop den spännande thrillern med den stora politiska allegorin så bor den polska krigsupplevelsen redan i Wajdas sinne, och därför i hans hand, och därför i det han målar. På så sätt går budskapet och kontexten hela tiden hand i hand med spänningen och romantiken, varpå hela filmen är lika djup och komplex som den är hjärtskärande och nagelbitarspännande.

I övrigt kan jag inte redogöra för varför just Aska och diamanter har fått ett sådant anseende där andra filmer inte fått det. Jag ser det som ett litet mästerverk snarare än ett stort, för vad det är värt. Delvis måste det ha att göra med timing, att någon polsk film måste vara det stora polska mästerverket. Att kalla filmen för en av de bästa någonsin är okej för mig, men kanske något av en hyperbol – ungefär som att det blivit mer och mer vedertaget att Nosferatu (1922) är den tyska filmens heliga graal, även om den kanske inte var det från början.

Säkerligen har Aska och diamanters anseende också präglats av 50- och 60-talets filmkultur, den som manifesterade Citizen Kane (1941) som ”världens bästa film” och som nu eventuellt är på väg att börja nötas bort av tidens tand. Wajdas stil påminner för den delen väldigt mycket om Orson Welles, med dramatiska effekter mellan ljus och mörker eller iögonfallande bildkompositioner, som i sekvensen där Maciek och Krystyna står inramade av en upp- och nervänd, dinglande Jesusfigur, placerad så nära kameran att den framstår som gigantisk.

I den filmkultur som uppstod efter andra världskriget var ju alltid någon och något alltid tvunget att vara störst, bäst och vackrast – mindre poler tvingades gravitera mot större. Ett ofta reproducerat påstående är till exempel att Zbigniew Cybulski, som spelar Maciek, blev ”Polens James Dean” i och med denna film. Jag vet uppriktigt talat inte vad det betyder, eller om det gällde före eller efter hans tidiga död år 1967, vid 39 års ålder.

Jag tycker inte att Cybulski alls påminner om James Dean, och den unga rebell som Maciek är känns inte alls jämförbar med låt säga Brando i Storstadshamn (1958, samma år). Överhuvudtaget kan jag inte säga att just skådespeleriet är filmens allra starkaste sida – och jag må låta som en kättare här men sanningen är att många äldre europeiska filmer lider av slentrianmässigt överspel här och där, och inte minst mycket bristfälliga ljudpålägg, vilket gör dem lite svåra att omedelbart komma in i på en emotionell nivå.

Men när man väl är inne så är man inne hela vägen, och filmens ständigt pågående metamorfos mellan moralisk allegori, politisk verklighet och akut mänsklighet håller en i sitt grepp. Att se filmen är som att kika in i ett dockhus – dockhuset är efterkrigets Polen, eller ”underkrigets” rättare sagt. Allt som sker för alla och envar i den här filmen sker på grund av ett samhälle som befinner sig i en slags human karantän. Så mycket mänskliga värden har gått vilse i en labyrint av mördande, en labyrint som märkligt nog går att ta sig igenom, med den organiserade krigföringens karta och kompass – det är bara ut man inte hittar. Stjärnorna blinkar kalla på himlen och än är inget över.

FREDRIK FYHR


<- Caesar måste dö.
-> Sagan om ringen: Härskarringen.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *