Trainwreck

trainwreck videosöndag

25starrating

Regi: Judd Apatow

Karriärskvinnan Amy har fobi för tvåsamhet men kärar ner sig i sympatisk läkare.

Jag antar att jag är en väldigt tråkig människa, för jag har aldrig riktigt gillat stand-up. Det är inte ens något jag tänkt på förrän de senaste åren – jag har levt i förnekelse – men när jag tänker efter så stör jag mig på hela idén att någon ska ställa sig upp och verbalt försöka få mig att skratta: Är inte bara komiker mer avancerade mimare? Eller vår tids narrar på torget? De kan vara hur sympatiska som helst, men även om de får mig att skratta så stör jag mig på det. Jag tror det är något med det normativa som irriterar mig – att det finns en idé om vad som är en normal, otänkande och genuin, sådär-som-alla-är-ju-människa som vi alla förväntas känna igen oss i. Så jäkla kul är det inte att påpeka vardagsföreteelser och dissa en massa andra människor man inte vet något om. Kanske det är en själv det är fel på?

Fast nej, då får vi istället ohälsosamt populära människor som den snuskigt dekadente Louis C.K., som gör karriär av att prata om sina egna brister – en komiker måste äga allt och får aldrig tappa masken, och det är lite synd tycker jag.

Jag har ingen aning om vem Amy Schumer är, men det här är alltså min ingång: Hon är en komiker, känd från bland annat ”Saturday Night Live” och sin egen serie ”Inside Amy Schumer”, och jag vill därför hålla mig lite på avstånd när jag går in för Trainwreck, Judd Apatows senaste film där hon har huvudrollen. Hon spelar såklart en person som heter Amy, för det hör ju till. Titeln och taglinen (”We all know one”) föreslår att Amy är ett ”trainwreck” – jag tror vi ska förstå det som en vulgär, alkoholiserad brud som inte orkar leva upp till alla krav och har sex med folk till höger och vänster. Och att döma av den fula affischens stirrande Bill Hader, som står bakom henne, så träffar hon kanske i filmen en svärmorsdröm som försöker få henne att tänka om lite grann.

Ack, om det vore den filmen så hade Trainwreck varit bra på riktigt. Nu är det bästa jag kan säga om den att Amy Schumer – och alla andra skådespelare – är riktigt sympatisk. Amy, hennes alter ego-namne, är en helt normal och hälsosamt avslappnad, ganska kul person att vara med. Jag vet inte om hon ska vara det? Är tanken att hon ska vara en utspårad galenpanna? (Varför heter annars filmen trainwreck?). Visst, hon har inte gift sig och skaffat barn som sin syster (Brie Larson) men lika glad för det är hon. Hon jobbar på redaktionen på en Cosmopolitan-för-män-tidning kallad Snuff (ledd av en briljant, vad annars, Tilda Swinton) så hon har lite cash – hon nöjer sig med sina one night stands tills hon möter en riktigt schysst person, läkaren Aaron (Hader), och inser att hon faktiskt kan fastna för en annan och vilja vara med honom. C’est la vie.

Men. Filmen är alltså regisserad av Judd Apatow. Sedan det centrala genombrottet med På smällen och Supersugen (2007) har Apatow blivit känd som en producent av en helt eget märke komedier; många har varit underbara, och under hans vingar har flera begåvningar fått blomstra.

Men som regissör, oh boy, som regissör är Apatow mindre begåvad. Jag vet inte ens om han regisserat den här filmen, snarare har han hängt med skådisarna, de har sagt sina repliker och han har halvhjärtat klippt ihop en två timmar (för) lång oformlig klump till film där storyn sällan fungerar jättebra, karaktärerna är ofta otydliga, varannan scen är utdragen, med störiga improvisationer stup i kvarten, och så har han kryddat filmen med överflödiga cameos som tar upp plats. Apatow är säkert en bra festfixare, för formen på Trainwreck har mer med sin titel att göra än innehållet.

Jag avskydde Apatows förra film This is 40 och även om Trainwreck är mycket, mycket bättre (ja den är nästan bra) så lider den av samma problem: Apatow bryr sig inte om sin egen film. Man fick aldrig veta vad som ”var” 40 i den filmen, titeln var bara ett låtsas-alibi, och det är samma sak här. Amy är inget ”trainwreck”, hon är helt normal. Hennes livsstil utgör inget problem för henne. Ändå ska vi tolka henne som någon slags social misfit. Hon träffar Aaron och idén är att han, som är proper och nobel och borgerlig, ska förfasas av hennes manér. Men det gör han aldrig, för han älskar henne. Hon är kär i honom också. Alltså har de inget problem. Samma sak med systern (Larson), som har en domestiskt idealisk situation. De gillar varandra ändå. Amy har alltså inga problem. Filmen fungerar inte. Den bara pågår. Det är den Apatowska mardrömmen – en film som inte handlar om något men som aldrig tar slut, ett konstant pågående sitcom-maraton du inte kan stänga av. Ibland har karaktärerna realistiska dialoger som riktiga människor i verkliga världen och det är nästan berörande, men så klipper Apatow bort från det som om han inte märkt själv att han filmat något som faktiskt var bra där ett tag.

Nästan varje sak jag kan komma att tänka på, som har med storyn att göra, går därför snett i Trainwreck. Amy har en pappa som är en rasistisk skitstövel som bor på ett ålderdomshem. Vi ska tycka synd om honom för att han är sjuk och praktiskt taget nära döden. Varför? Bara för att det är Amys pappa? Okej att hon tycker han är världens bästa person (hon älskar honom som bara en dotter kan) men filmen hittar inget sätt för oss att förstå det. På samma sätt ska han vara orsaken till Amys tvivel på monogami – för Amy är ett skilsmässobarn som fick höra från sin pappa att ”monogami är inte realistiskt”. Hade vi tagit bort pappan ur filmen helt så hade ingenting förändrats. Det är en till ursäkt, ett till Apatow-alibi, där han låtsas att filmen faktiskt handlar om något.

Jag stör mig alltså något så ohyggligt på Apatows obotliga slarv och stökighet som filmskapare. Att jag ändå gillade Trainwreck lite grann låter kanske som en vändning i den här texten, men det är inte så konstigt. Till skillnad från den mer ambitiösa (och därför mer misslyckade) This is 40 så är Trainwreck i grunden bara en (väldigt splittrad) romantisk komedi av standard-slaget. Schumers manus är hyggligt stabilt och hon själv är emellanåt väldigt rolig. Varenda scen innehåller fint skådespeleri, om inte från ultrasympatiske Bill Hader (som verkligen fått skådespelartalang med åren) så från den alltid eminenta Brie Larson. För att inte tala om Tilda Swinton som Amys sviniga boss – Swinton är en sådan där galen begåvning som kan spela över men ändå landa en karaktär perfekt. (I synnerhet när hon spelar mot Ezra Miller, som har en biroll som praktikant, vilket är bisarrt efter deras samspel i Vi måste tala om Kevin). Som om inte det var nog så är NBA-proffset LeBron James med, som sig själv, och är kanske den mysigaste figuren i hela filmen.

Så jag kan inte hoppa på jänkarnas hype-tåg alls – Trainwreck är inte någon pärla till indiekomedi, det är tvärtom en grötig och formellt hopplös film. Men den är i alla fall inte tråkig, och den har en del skratt, och små frustrerande öar av riktigt bra scener i ett hav av odisciplinerat trams, och den kommer att funka om inget annat går på TV eller om du bara vill titta på något. Mellan reklamblock är nog en bit av den här filmen bättre än hela, i oavbruten (anti)form.

FREDRIK FYHR

*

twvidde

TRAINWRECK

Originaltitel, land: Trainwreck, USA.
Urpremiär: 16 mars 2015 (South by Southwest Film Festival).
Svensk premiär: 19 augusti 2015
Speltid
: 125 min. (2.05)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Amy Schumer, Bill Hader, Brie Larson, Colin Quinn, John Cena, Vanessa Bayer, Mike Birbiglia, Ezra Miller, Dave Attell, Tilda Swinton, LeBron James, Jon Glaser, Randall Park, Evan Brinkman, Amar’e Stoudemire, Norman Lloyd, Cliff ”Method Man” Smith, Devin Fabry, Carla Oudin, Daniel Radcliffe, Marisa Tomei, Kyle Dunnigan, Kevin Kane, Tim MEadows, Nikki Glaser, Bridget Everett, Matthew Broderick, Marv Albert, Chris Evert.
Regi: Judd Apatow.
Manus: Amy Schumer.
Producent: Judd Apatow, Barry Mendel.
Foto: Jody Lee Lipes.
Klippning: William Kerr, Peck Prior, Paul Zucker.
Musik: Jon Brion.
Scenografi:
Kevin Thompson.
Kostym: Jessica Albertson, Leesa Evans.
Produktionsbolag:
 Universal Pictures, Apatow Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *