Resan till Florida

resan till florida

3starrating

Regi: Philippe Le Guay

Dramakomedi om 82-årig man som gradvis tappat minnet och nu satt sig på ett plan till Florida, av orsaker som visar sig alltmer tragiska.

EDIT: Denna recension dubbelpostas hösten 2017 på grund av Jean Rocheforts bortgång.

Jag ska erkänna att jag sällan går in för franska filmer med större förhoppningar längre. Den franska feel-good-filmen, som kontinuerligt importeras till svenska biografer, är i längden deprimerande: Den typiska franska feel-good-filmen handlar alltid om någon moraliskt förkastlig gubbe eller tant, som vi ska tycka om på grund av sina dåliga egenskaper, som ställs inför diverse nymodigheter som denne (och stora delar av den franska publiken, antar jag) ser som ”PK”; någon slags kompromiss nås alltid, gärna till tonerna av mossig gammal soulmusik, och känslan av konformistisk harmlöshet är kvävande.

Naturligtvis är detta en raljerande generalisering. Jag försöker bara vara ärlig med mina känslor. Jag gick in för den här filmen – som heter Floride och som fått den självklart helt generiska svenska titeln Resan till Florida – med samma engagemang som man går in för ett tandläkarbesök. Det kommer vara obekvämt, det kommer kosta, det kommer förstöra ens dag.

Filmen började och jag roade mig med att försöka gissa hur många klyschor den här filmen skulle beta av. Jag tänkte något i stil med: En tilltänkt ”älskvärd” rasistisk gubbidiot som inte kommer överens med någon omkring sig, inte minst sin otacksamt arbetande dotter, får en nostalgisk förnimmelse och går crazy bananas genom att resa till USA för att jaga någon förlorad dröm ur ungdomen.

Men sensmoralen här är att man inte ska ha fördomar, för Resan till Florida är faktiskt en riktig film. Visst, några av de där sakerna finns i filmen, men det finns betydligt fler nyanser och rum för olika känslor i den än vad som vanligen tillåts i sådana här exportvaror. Inte minst är det också en cinematiskt spännande film som hittar subtila sätt att visuellt skildra hur demens kan upplevas.

Huvudrollen spelas av Jean Rochefort, en av de där gamla franska lirarna från fornstora dar – han har inte gjort en filmroll sedan 1990, men han är långt ifrån ringrostig i rollen som Claude, en pigg men inte helt kry 82-åring som en gång i tiden var föreståndare för ett pappersverk; nu vankar han runt i en stökig villa och jagar bort den ena hårt luttrade personliga assistenten efter den andra med paranoida anklagelser och allmän otrevlighet.

adasda

So far, so check. Likaså har Claude en dotter vid namn Carole (Sandrine Kiberlain) som har ett hårt schema som ny föreståndarinna över pappersverket – ett jobb hon bollar med sitt första seriösa förhållande, till robuste Thomas (Laurent Lucas) och, alltså, sin pappa som hon inser börjar bli allt mer illa däran. Alla som har erfarenhet av demens vet hur de tidigaste symtomen ser ut – Carole är på väg att erfara dem.

Gradvis börjar den puttrande, arketypiska franska komedin förvandlas till något mer trovärdigt och berörande. Claude är skarp i huvudet – för det mesta – och tycks bara ibland glida iväg i oförklarlig glömska. Som gammal patriark har han en dominerande ton i rösten och som gammal man är han ganska söt – när han ler ser han ut lite grann som en kanin – så man förstår att Carole inte i första taget vill tänka att något är fel.

Men det händer saker med Claude, saker som filmen på ett fiffigt sätt döljer för oss medan den puttrar på med en till synes banal intrig om den senaste assistenten – rumänska Ivona (Anamaria Marinca, från Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor och 2 dagar) som inte är den som är den och som verkar vara den enda som kan ta hand om Claude med samma syrliga manér som han själv visar upp. Det är ganska mycket formalian som den sett ut i det ännu rinnande kölvattnet efter En oväntad vänskap (2012) – den borgerliga miljön, familjen som försöker hålla ihop, och överklassens frejdiga möte med den där hederliga och ”organiska” underklassen. (Detta inkluderar för övrigt filmens enda stora frågetecken, vilket innefattar en handling som Ivona gör som är extremt suspekt och skickar ut helt fel signaler i våra tider).

Som i de bästa franska feel-goods fungerar mycket på grund av skådespeleriet – alla gör utmärkta insatser – och regin från den fluffige Philippe Le Guay som med filmer som Kvinnorna på sjätte våningen (2010) och Cykla med Molière (2013) helt klart jobbar inom en kommersiell och sentimental, men helt stabil, Lasse Hallström-tradition.

Det hade väl räckt gott och väl för ännu en förglömlig fransk melodram men Resan till Florida är snäppet mer intressant eftersom den handlar om en demens som filmen eskalerar in i i samma takt som huvudpersonen. Den blir mer och mer intelligent och begåvad ju längre den pågår, och den ligger flera steg före åskådaren när den börjar.

koi

Jag trodde först att den led av slarvig och ryckig klippning, för den inramas av återkommande scener där Claude tydligen rymt och sitter på ett plan till Florida (en sekvens som resten av filmen går ut på att hinna ikapp), men det sker aldrig några ordentliga förklaringar och etableringar av den typ man är van vid.

Inte förrän efter ett tag insåg jag att detta måste vara ett strategiskt val – filmens ryckiga stil blir mer påtaglig och börjar forma ett mönster; snart vet vi, liksom Claude, inte längre vart vi är. I ett av många fina exempel går Claude och lägger sig i villan, bara för att vakna i dotterns lägenhet; förvirrat går han in i köket, där hon förklarar att Claude bott med henne i flera dagar. ”Kommer du inte ihåg, pappa?”

Claudes värld blir snart glömskans rike, och vi följer med i en labyrintisk värld där det ena rummet existerar någon helt annanstans än det förra (som vi redan glömt) och när denna sorg slår in mot filmens lättsamhet skapas en ganska effektivt skärande melankoli. Orsaken till att Claude vill ta sig till Florida är ett tragiskt missförstånd – vi får aldrig riktigt veta hur resan gått till, eller om den verkligen var en flykt, och Le Guays ambiguitet är värd beröm.

Den ambiguiteten syns också i de sporadiska minnesbilder från Claudes barndom, där vi inte får lära oss mer än vi behöver; varför han är rädd för att bli instängd på toaletten, till exempel, och varför bara de råaste minnen överlever demensen. Alla de saker Claude försökt förneka och glömma i sitt vuxna liv, de är det enda han kommer ihåg när åldern tar hans minne.

Det är i de här fragmentariska luckorna filmen fungerar – på minussidan saknar filmen en helhet, manuset ger ingen riktig berättelse att få grepp om och karaktärerna förblir civila identiteter (far, dotter, pojkvän, son) mer än intressanta människor, även om fina Sandrine Kiberlain som den kämpande dottern jobbar hårt med materialet hon har (vilket hon ofta gör, som i den dåliga Kärlek och brott, en av de franska komedier som gick på bio i fjol).

Man måste inte rusa till biograferna för att se den här filmen. Den är liten, oansenlig och inte en film som kommer att förändra ens liv. Men för att vara en fransk export-film är den överraskande seriös, skickligt gjord och djupt bitterljuv. Den ger oss en människas inre värld, som den ser ut när den yttre inte längre hänger ihop.

FREDRIK FYHR

*

rtf

RESAN TILL FLORIDA

Originaltitel, land: Floride, Frankrike.
Urpremiär: 9 augusti 2015 (Locarno Film Festival, Schweiz).
Svensk premiär: 13 november 2015.
Speltid: 110 min. (1.50)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jean Rochefort, Sandrine Kiberlain, Laurent Lucas, Anamaria Marinca, Clément Métayer, Coline Beal, Édith Le Merdy, Philippe Duclos, Audrey Looten, David Clark.
Regi: Philippe Le Guay.
Manus: Philippe Le Guay, Jérôme Tonnerre efter pjäsen ”Le Père” av Florian Zeller.
Producent: Philippe Carcassonne, Jean-Louis Livi.
Foto: Jean-Claude Larrieu.
Klippning: Monica Coleman.
Musik: Jorge Arriagada.
Scenografi: Jon Hutman.
Kostym: Ellen Mirojnick.
Produktionsbolag: Gaumont, Ciné@, F Comme Film, Cinéfrance 1888, France 2 Cinéma, Rhône-Alpes Cinéma, delt. Canal+, Ciné+, D8, Delta Cinéma, ass. La Banque Postale Image 8, Sofica Manon 5.
Svensk distributör: Atlantic Film.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *