Stealing Cars/Ten Thousand Saints

st12

För inte så länge sedan såg jag om Short Term 12, en indiefilm om ett par socialarbetare som jobbar på ett hem för tonåringar med psykologiska problem. Det är en av få filmer av de jag recenserat i mängden som jag sedan råkat se en gång till. Jag såg filmen igen av en slump, tillsammans med någon som har ett liknande jobb som de i filmen, och upplevelsen var fin. Det är onekligen sällan man ser sånt här på film, som jag skrev i min recension.

Jag läser om den, och vill komma med invändningar som om jag inte själv skrivit orden. Jag skriver att det är en fin film, realistisk i sin skildring av miljön, men också lite tunn i sättet den försöker skapa en intrig.

Ja, men det är en fin film också, och de positiva överväger de negativa. Jag antar att min avvägning är rättvis. Det är sant att filmen har vissa formella skavanker – många indiefilmer har det – men det är också en emotionell upplevelse som en text inte kan göra rättvisa, framför allt inte om den försöker döma filmen i fråga. Samtalet som förs när man skriver om en film är ett annat än det man för när man som åskådare ser en film och har en upplevelse för stunden.

Filmens ungdomar är kanske det man mest minst av filmen – de känns som riktiga människor som vi hoppas växt upp och har det bra där ute i världen någonstans – men Brie Larson, här innan Oscarsstatyetten hon fick för Room, är minnesvärd i huvudrollen Grace. Som jag skrev:

”Brie Larson spelar Grace med en fantastisk, osminkad utstrålning, vilket hon gjort tidigare: Larson är en av sin generations unsung heroes och har med genuin talang gett stora prestationer i osynliga biroller. Dels i enstaka Hollywood-filmer (21 Jump Street),  men främst i en pletora av indiefilmer – såväl feel bad-socialrealism-indie (Rampart), genrefilmsnörds-indie (Scott Pilgrim vs. The World), auteur-indie (Greenberg) och mumblecore-indie (The Spectacular Now). Detta är hennes första ordentliga huvudroll och hon är otroligt närvarande, och sätter perfekt Grace, en person som är autonom, avslappnad och självsäker när hon pratar med andra, men psykologiskt undvikande när hon ska prata om sig själv.”

En av anledningarna till att Short Term 12 fungerar så bra som den gör är kanske att de unga vuxnas erfarenheter och egna psykologiska profiler överbryggar tonåringarnas problem – alla har vi våra issues, stora som små – och filmen slår två emotionella flugor i samma empatiska smäll.

Det är strategier som är värda att studera om man vill göra en film om något så känsligt som ”ungdom på glid”. De är svåra att göra film om. En anledning av många är att ungdomar på glid finns i verkligheten, och filmer tenderar att vara overkliga.

stealing cars

Två videoaktuella indiefilmer accentuerar problemen, men också den fina välvilligheten. Stealing Cars är den intelligenta (visar det sig) titeln på en av dem, där Emory Cohen spelar ynglingen Billy Watt, som hamnar på en ungdomsanstalt efter att ha blivit haffad för att ha stulit en bil. John Leguizamo spelar en av vårdarna på anstalten, och han inser genast att Billy inte är som de andra – hans ordförråd är brett, hans hud är vit, hans analytiska förmåga tip-top, hans begåvning matchas bara av hans arrogans.

Filmen har en myriad av små punktfel, eftersom den är gjord på få resurser, men det är ändå synd att fler inte sett filmen för den är rätt bra. På många sätt följer den de schablonartade strukturerna för en fängelsefilm, och ett emotionellt känsligt ungdomsdrama av coming of age-snitt; Billy lär känna de andra ungdomarna på anstalten, blir vän med några medan han måste vinna de tuffa killarnas respekt – gärna genom att tjafsa med de mest sadistiska ledarna, som kör på en pedagogik hämtad från lumpen.

Regissören Bradley Kaplan dedicerar filmen till Amerikas ungdom, och alla socialarbetare, och även om det låter pompöst så fattar man vad han menar om man ser filmen. Leguizamo borde göra fler sådana här roller, eftersom han på pricken går ihop med rollen som socialarbetare, en mentor med storebrorsans öppenhet, medan Emory Cohen (som du kanske minns från Brooklyn och The Place Beyond the Pines) är så fenomenal som Billy att han bär hela filmen på sina axlar medan den går igenom en intrig, och ett par karaktärsutvecklingar, som är rätt oslipade. Men så länge han är i bild vill man se vad han ska säga och göra. Det är begåvat, fotogeniskt skådespeleri.

100s

Ten Thousand Saints har inte samma ”ungdom på glid”-inramning som Short Term 12 och Stealing Cars men den handlar om ungdomar med taskiga upplevelser, och deras relation med en annalkande vuxenvärld som de försöker att förstå.

Filmens huvudperson är Jude (Asa Butterfield) och storyn visar sig efterhand landa i hans coming of age-triangeldrama med ansvarslösa, bandspelande Straight Edge-prettot Teddy (Emile  Hirsch) och hans flickvän Eliza (Hailee Steinfeld). Det är 80-tal och platsen är New York. Jude bor med sin adoptivpappa Les (Ethan Hawke) och Jude och Eliza känner varandra sedan tidigare – förr bodde nämligen Jude i en småstad med sin mamma, men när hans bästa kompis dog i en överdos skickade hon honom till sin adoptivpappa i New York (som om inte dessa omständigheter är nog förvirrande för Jude så är han dessutom adopterad).

Jude får erfarenheter och lär sig om livet, genom de löften och svek som karaktärer ger och får drabbas av. I bakgrunden pyr ett New York innan Giuliani, ett New York av smutsiga gränder och det ”skumrask” som Travis Bickle ville se bortsköljt av en gudalik våg i Taxi Driver (1976). Det protesteras över de första tecknen, en lag om att köra bort alla hemlösa från Central Park, och i denna miljö försöker de tre ungdomarna i huvudrollen förstå värdet av ansvar och empati.

Det är inte lätt för unga människor, som till någon mån är förinställda till att bara tänka på sig själva, men Jude minns sin döde vän och den smärtan påminner honom om värdet i andra människor – han kan snart känna igen egoism och omtanke, och veta när det går att ha överseende och när droppen rinner över bägaren. Ethan Hawke spelar Les, hans pappa, ungefär som han spelade pappan i Boyhood – det vill säga, som Ethan Hawke. En smart man på sitt sätt – han har redan på 80-talet listat ut att det här med kön bara är illusioner och påhittade konstruktioner – men nästan helt oförmögen att engagera sig för andra (även om han är bra på att dirigera om problem så att någon annan får ta hand om dem).

Men Les är inte den enda tvivelaktiga figuren i Ten Thousand Saints, Teddy är en annan – faktum är att ingen är perfekt, och ingen är ens kontinuerligt okej. Det är krångligt att komma överens och lära sig älska sig själv nog för att kunna engagera sig för andra.

Ten Thousand Saints behöver inte handla om ”ungdomar på glid” för att handla om ungdomar på glid. Alla ungdomar är på glid, på sitt sätt. Filmen går igenom de flesta klyschor man kan tänka sig från ungdomsfilmernas värld, men den fungerar medan den pågår. Vuxna kommer kanske inte lära sig något av den de inte vet, men ungdomar i en särskild ålder kan tycka om den. Men de måste vara unga nog för att inte ha sett tillräckligt många filmer, men gamla nog att ha hormoner. Kan bli knepigt.

FREDRIK FYHR


Betyg och omdöme, Stealing Cars, Ten Thousand Saints

rsz_25starrating1-300x72

Över medel – två klyschiga och psykologiskt skakiga ungdomsfilmer, men seriösa, empatiska, emotionellt lyhörda och drivna av lysande skådespeleri.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *