Outlet-Onsdag#11

ab2o

ooooo

90 Minutes in Heaven mini1star

Cherry Tree mini15star

Hyena Road mini15star

Ratter skullandcrossbones 


Denna onsdag ska vi prata om filmiska lik. När man fiskar i VOD- och DVD-vassen (oftast blir det inte så lyxiga saker som Blu-Ray) så känner man sig ibland som den där galghumoristiske coronern i deckarfilmerna – ni vet, han som verkar bo i bårhuskällaren och säger saker som ”ja den här killen har sett bättre dar, va”.

Många filmer är nämligen som lik, och att förklara dess kännetecken är ofta att rabbla tämligen statisk information. Som Patrick Bromley på Fthismovie.net konstaterar i en av få texter du hittar om Cherry Tree, en av filmerna vi ska ta en titt på här: Vad ska man säga när man inte har något att säga? Och när man förmodligen redan skrivit något om sin oförmåga att säga något om vissa filmer.

Svaret är, naturligtvis, att man måste skriva något ändå. Den som vill skriva filmkritik måste kunna skriva till att börja med – och det är när en film lämnat en oberörd som utmaningen är som störst. Men för en ambitiös kritiker ska det inte vara något problem – en bra recension ska ju inte handla om författarens reaktioner eller (egentligen) åsikter om en films innehåll, utan om författarens förmåga att sätta ord på dessa saker, och formulera ett textuellt sammanhang för dem.

Ett sådant kan vara denna liknelse till obduktionen. Eftersom jag sett ett par filmer de senaste veckorna som utan problem kvalificerar sig under kategorin ”film-lik” så kan vi säga att vi ”fått in ett par döingar som de vill att vi ska kolla på”.

oo1

Likstelhet präglar 90 Minutes in Heaven. Det är en film som bokstavligt talat bara ligger där. Eller, allas vår Ani-Pani Hayden Christensen ligger där. Han har råkat ut för en olycka och i två otroligt långa timmar tvingas vi se honom ligga i en sjukhussäng och bli bättre. That’s it. Tänk dig scenen där han blir Darth Vader i Star Wars: Episod III (2005) fast i två timmar, utan robotar, specialeffekter, John Williams musik och i ett helt vanligt sjukhusrum. Han har en fantastiskt ful mustasch, för filmen utspelar sig 1989, och det är ungefär det roligaste med den.

Likstelhet är också vad som gör att 90 Minutes in Heaven är här. Tanken var från början att skriva en längre recension på den, för jag har bestämt mig att vara ganska sträng mot vilka filmer jag dumpar i den här spalten. Det ska vara okända indiefilmer på låg budget utan business-muskler, riktigt skygga fiskar långt nere i djupvattnet.

90 Minutes in Heaven må se ut som anonymt direkt-på-video-skräp men det är en relativt stor indieproduktion, producerad av en relativt stor indieproducent (Randall Emmett) och regisserad av en genuin indieregissör (Michael Polish, som sedan 1999 gjort filmer du inte sett men som har skådisar som Billy Bob Thornton och Wes Bentley i dem, varför du vet att de inte kan vara hur dåliga som helst). De relativt kända skådespelarna Kate Bosworth (Emmetts fru, av en händelse) och Christensen har huvudrollerna, och inte minst är 90 Minutes in Heaven en av de många kristna budskapsdraman som blivit stora på bio i USA.

Men filmen har ett problem. Den är bokstavligt talat obönhörligt långtråkig. Någon slags bluffmakarpastor skrev en gång en bestseller om hur han dödförklarades efter en bilolycka, spenderade ”nittio minuter i himlen” innan en kompis bad för honom och han vaknade till liv igen – vilket filmen utan minsta tvekan rubricerar som ”based on a true story”.

Jag kan sträcka mig så långt som att de första tio-femton minuterna är kul. Vi får se bilolyckan medan Haydens släpiga röst, med härlig kristen Texas-accent, pratar i en berättarröst om hur han ”daad daat dey”. Ohämmat gräslig himlakitsch följer och vi tror ett ögonblick att han ska vakna i himlen, och att filmen faktiskt ska skildra 90 minuter där…

Men nä. Hayden räddas och i resten av filmen ligger han bara där på sjukhuset och gnäller och surar, i innehållslösa scener där han varken säger något personligt eller intressant, medan hans fru (Bosworth) ber och betalar räkningen för honom, en och annan präst ger honom tidningar att läsa och hans barn kramar honom fastän han har lite blåmärken i ansiktet. Även om Hayden tydligen är väldigt illa däran så känns ingenting vi ser som något annat än en långtråkig redogörelse för en (i USA) tämligen normal sjukhusvistelse. En berättelse är det inte. Jag förstår att det är en upplevelse för någon att spendera lång tid i en sjukhussäng, efter att mirakulöst har överlevt, men det betyder inte att det automatiskt finns en bra film där.

I slutet ”erkänner” Hayden för någon (jag har glömt vem) att han faktiskt spenderade ”90 minuter i himlen” – och vi får äntligen lite ofrivilligt komiska moments, i en sådan där härligt rosa, vit och guldskimrande molnvärld där människor ur Haydens liv ler extremt stela leenden och han förklarar att deras leenden ”såg så naturliga ut” (!)

Predikaren som påstår att han varit i himlen ljuger förmodligen, eller så drömde han någon slags dröm – det finns åtminstone inget hos den här vetenskapligt lagda coronern som föreslår att det finns något bevis för den kristna himlen i den här filmen, även om jag kan förstå att berättelsen fascinerar dem som tror. Det är samma människor som hör att huvudpersonen bor i ”South Park” och inte tycker det finns något komiskt med det.

oo2

Next up: En krigsfilm och två skräckfilmer. Den förstnämnda är dålig (Hyena Road), den ena av den andra är vedervärdig och oförlåtligt meningslös (Ratter) och den andra är nästan skaplig; den tidigare nämnda Cherry Tree.

Storyn är en tämligen rudimentär liten sak som placerar sig i ungdomshäx-subgenren (visst får vi säga att en sådan existerar?) som filmer som The Craft på 90-talet eller Cirkeln senast. En tonårstjej vid namn Faith (Naomi Battrick) är huvudpersonen – hon blir, på grund av sina lite lagom anti-auktoritära beteende, uppsökt av en häxa (Anna Walton) som vill att hon ska föda sin kults barn, á la Rosemary’s Baby (1968). Hon är förstås inte speciellt intresserad av det här, men när det visar sig att hennes pappa är döende i cancer (och hennes mamma är redan död sedan tidigare) kan de göra en deal: Pappan får häxläkande behandling mot att Faith går med på att föda ett häxbarn.

Det här går genom de flesta Carrie- Hellraiser- och Suspiria-besläktade sekvenser du tror – det som håller tillbaka till filmen, och gör dess EKG stillastående, är ett uppenbart budgetproblem. Vissa filmer behöver helt enkelt produktionsmedel dyra nog för att skapa lite stämning och även om gänget bakom Cherry Tree gör vad de kan (och är rätt bra på make up-effekter) så står de och trampar historiemässigt, och det blir helt enkelt svårt att låtsas inte se igenom den lite hemmagjorda illusionen.

Jag kan inte godkänna filmen men jag tror att tvättäkta skräckjunkies kan ha någon slags glädje av att se den någon gång i förbifarten, för den har en kärleksfull inställning till sin genre och ovanligt bra skådespelare för att vara amatörer som kommer rakt från scratch.

oo3

Annat kan man säga om Ratter, en film som jag ”belönat” med den ökända dödsskallen – det betyder att det inte är en film, så mycket som en produkt som skapats för att tjäna lite pengar och anseende (eller åtminstone uppmärksamhet) till de inblandade. Filmen är en found footage-skräckis där vi betraktar en tjej genom hennes datorskärmar och mobiltelefoner – vi får förmoda att en stalker hackat sig in i hennes tekniska apparater.

Att det här ju är en ganska intressant idé, och en verkligt obehaglig, gör bara den värdelösa och ansvarslösa Ratter ännu mer irriterande. I filmer som Unfriended och Afflicted kan man se glimtar av möjligheten att göra skräck via ny digital teknik, men absolut ingenting händer i Ratter förutom att vi i 80 minuter får se tjejen i huvudrollen (tappert spelad av en helt okej skådis vid namn Ashley Benson) och hennes vardagsliv – filmen konstaterar sin idé men hittar inget sätt att göra något intressant med den. Det mest provocerande är slutet, då alla ens förväntningar kränks eftersom ingen verkar brytt sig ändå – saker går dåligt för tjejen, vi får inte veta varför och filmen har varit helt meningslöst. Att världen är en ond och hemsk plats, och att det på något sätt finns något ”coolt” med det, är ingen ursäkt för att slösa 80 minuter av vår tid.

Ratter är den värsta typen av direkt-på-video-skräp – exakt den typ av film man inte vill ge en chans och bli blåst av – men att filmer ändå kan överraska en, utan att för den sakens skull bli bättre, visar den kanadensiska krigsfilmen Hyena Road, som skildrar soldaters tillvaro i Afghanistan.

oo4

På håll ser Hyena Road ut att vara en hopplös gung-ho-historia, en B-version av Black Hawk Down (2001) och ingenting man vill ta i med tång… och visst, det finns grisig rasism och imperialistisk stöddighet i filmen, antingen menat som ”opolitiskt” dokumentärt eller för att Paul Gross (regi, manus, huvudroll) inte bryr sig om att gå mer in i solidariska perspektiv.

Men det är också en ganska ambitiös film som försöker ge en mer saklig skildring av hur det diplomatiska arbetet går till. Gross har bakgrund i det militära och det finns en trovärdighet i många av situationerna som trupperna har med lokalbefolkningen, och det gäller i synnerhet för de dialoger som Gross har (han spelar en kapten) med pashtunwali-männen som ger honom information om talibanerna; både spionage och kulturellt utbyte, och för att hänga med i vissa svängar krävs det faktiskt verkligt användande av riktiga hjärnceller.

Det är därför synd att Gross flottar ner hela filmen med en extremt töntig macho-berättarröst som kommer med pinsamma floskler om vilken ”unholy hell-hole” Afghanistan är. En typ av testosteron-estetik som inte alls passar in med den realism som filmen anspelar på – och en romantisk intrig mellan en annan kapten (Christine Horne) och en officer (Rossif ”son till Kiefer” Sutherland) har för mycket oststank för att Hyena Road procentuellt sett ska bli mer mögel än fräschhet.

Gross spelade in filmen i Kandahar, vilket gör att den visuella tråkigheten känns som en extra stor besvikelse – här hade man kunnat göra en intelligent och upplysande film för vuxna människor, men istället blev det en stillastående och långtråkig, liksom aldrig riktigt enhetlig och konstant plottrig, serie dialog- och krigsscener där de enstaka ögonblicken av trovärdigt militärt samspel trampas ner i träsket av klyschor, som machismon står i upp till midjan.

FREDRIK FYHR

öp

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *