The Purge: Election Year

ppp

Det här funkar fortfarande inte. I tre filmer har nu The Purge-serien visat oss en värld där mord en gång om året är lagligt, och i tre filmer har de misslyckats med att övertyga om att den världen någonsin skulle kunna existera eller att det finns en poäng med att vi ska titta på den. Det är filmer som många går och ser – annars skulle vi inte vara på film tre nu – men som ingen direkt verkar gilla speciellt mycket. Orsaken, känslan av att den här serien aldrig riktigt klickar, tror jag är att den helt enkelt inte anstränger sig tillräckligt mycket.

Jag menar, lite logikluckor går att bortse från. Men en sak måste fortfarande vara vad den är. När a inte är lika med a längre så är det inte tal om dålig logik utan systemfel. I den tredje filmen nämns det att ”The Purge-natten” pågått i tjugofem år, men alla beter sig fortfarande som om det bara är annandag pingst eller alla hjärtans dag. Om filmen hade brytt sig om sin egen premiss hade den skapat karaktärer som faktiskt beter sig som om de är i fara, på grund av en bisarr, förtryckande lag som de måste agera på. Om filmen hade brytt sig om att övertyga oss så hade den svarat på frågan varför inte alla bara sticker till Kanada varje purge-natt? Om filmen faktiskt har någon slags filosofisk idé om att mord är någon slags naturlig del av människan (vilket den inte har, men låt oss bara leka med tanken) så borde någon någon gång svara på frågan varför vi inte kör på första bästa fotgängare som går mot rött. Sanningen är att människan är en sociologisk varelse, förvånansvärt förutsägbar i sin moral och sin vilja att bevara ordning i sin omvärld… men, eh. Strunt samma.

Jag blir alltid irriterad när filmer som är så slarviga och ofokuserade ändå anländer med tungfotat pathos och Hans Zimmer-bromphet (ni vet, BROMPH-BROMPH-BRÖÖÖÖMPH) som om det är världens mäktigaste film som kommer här. Det är filmer som älskar oomphet av tung tematik mer än tematiken i sig. Eftersom The Purge-filmerna är just sådana Småstjärnorna-versioner av riktiga filmer gick jag in för Election Year medveten om att den skulle göra mig irriterad – den är ju gjord av samma tomtar som gjorde de tidigare två filmerna – så det kanske var därför jag var oväntat lugn när jag likgiltigt (med ett och annat skratt) betraktade patetiken den här gången.

Filmen återvänder till figuren Leo Barnes (Frank Grillo), polisen från den förra filmen som ledde ett gäng klichékaraktärer genom en TV-spelsliknande intrig som mest gick ut på att springa runt och dö/inte dö. Här är konceptet ungefär detsamma, men nu är han en säkerhetsvakt som ska skydda en senator (Elizabeth Mitchell) som vinner många röster på att vara emot purge-natten. Innan du gäspat din första gäspning har hennes hus naturligtvis ockuperats av nazistiska (tror jag) legoknektar eftersom hennes stab innehåller läckor som arbetar åt de serietidningsonda The New Founding Fathers, ett slags SPECTRE i regeringsställning.

p3

Barnes har utrustat senatorns skyddsrum med en rymningslucka som bara han vet om, men ändå är han överraskad över att behöva använda den (varför hemlighöll han den till att börja med om inte just för en sådan här situation?). Och förresten, varför vinner den här senatorn röster först nu? Har det tagit 25 år för folk att lista ut att de inte vill ha en kväll där de mördar varandra?

Återigen, lite logikluckor är en sak. Men The Purge-filmerna handlar om ”purge-natten”, såsom den kallas, och om den inte hänger ihop så hänger inte filmen ihop. Det spelar ingen roll att den introducerar oss för ett gäng hyggligt stabila klichéfigurer den här gången också – kioskägaren Mykelti Williamson och vigilantsjuksköterskan Betty Gabriel beter sig som om de är med i världens bästa film – eller att de kopplas ihop genom habila-men-förutsägbara vändningar. För visst, i en b-actionfilm kan ju förutsägbarhet vara tryggt och lite kul. Här har vi ett par hjältar i underläge, som jagas av nazi-militia genom en storstad i kaos, de får hjälp av motståndsrörelser och diverse gäng. Det är fair enough.

På en rent basal, teknisk nivå är filmen alltså rätt okomplicerad, och om det hade varit vilken annan dassig actionfilm som helst hade det varit lika lättglömt som lättförlåtligt – men just den här filmen, som just dessa figurer är med i, hänger inte ihop någonstans. Den kan inte bara skylta med något utan att leda vägen till det. Här finns inte bara logikluckor och osannolika sammanträffanden, oförklarade scenarion och slarviga nödlösningar, här finns ett ointresse av att förklara varför vi ens ska bry oss till att börja med. Plus en gräslig ton av arrogant uppnosighet, som om filmen själv tycker att den är helt fenomenal.

Men att Purge-filmerna är nonsens skadar inte bara intrigen, som hånar ens intelligens från ruta ett. Det skapar också en osmaklig troll-stämning mellan lagren, ungefär som att filmen vill häckla fram en reaktion utan att ta ansvar för vad eller varför – filmens groteska, sadistiska våld är fasansfullt om ”skurkar” utför det, men när ”hjältar” slaktar folk (fortfarande under ”purge-natten”, ska vi komma ihåg) då förväntas vi jubla. Hjältarna kommer ur en populistiskt vald arbetarklass (en av huvudpersonerna riskerar livhanken för sin kiosk till ofrivilligt komiska idiot-grader) medan skurkarna är korrupta politiker som i hemlighet tillhör en obegriplig, bisarr sekt som korsar baptism med Mussolini-fascism – vilket inte har något att göra med tanken, som också verkar finnas, att de anordnat purge-natten för att bli av med underklassen (vilket i och för sig är en patetiskt dum tanke, kläckt av någon som helt enkelt inte vet hur världen fungerar).

Jag antar att den ideala Purge-åskådaren är en cynisk NRA-medlem som tycker Donald Trump är kul och i hemlighet drömmer om att få genomföra sin egen masskjutning. Det är ju när man stänger av tankarna, ens eget ansvar att vara en moralisk och självständigt agerande individ, som man kan hänge sig åt det förlösande våldet. Då spelar inga logikluckor roll, för då finns ingen logik. Då finns bara kittlingen och, som en orgasm, blodstänket eller huvudkrosset eller halshuggningen eller explosionen. Det är alltså inte bara en dum film för en förmodat dum publik, det är en äcklig film för äckliga fantasier; den typ av film där vi får se slow-motion-bilder på rumpor till och med när de sitter på dödsänglar som kommer för att döda oss, med öppna munnar och porrkåta leenden… Jag tänkte onekligen ”herregud, skjut mig” när jag såg det.

FREDRIK FYHR


purge election year

THE PURGE: ELECTION YEAR

Originaltitel;land: The Purge: Election Year; USA/Frankrike.
Urpremiär: 29 juni 2016 (Belgien).
Svensk premiär: 6 juli 2016.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa Plus); DI/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Mylketi Williamson, Joseph Julian Soria, Betty Gabriel, Terry Serpico, Edwin Hodge, Kyle Secor, Barry Nolan, Liza Colón-Zayas, Ethan Phillips, Adam Cantor, Christopher James Baker, Jared Kemp, Raymond J. Barry, Naneem Duren, Naheem Garcia.
Regi: James DeMonaco.
Manus: James DeMonaco.
Producent: Michael Bay, Jason Blum, Andrew Form, Bradley Fuller, Sebastien Lemercier.
Foto: Jacques Jouffret.
Klippning: Todd E. Miller.
Musik: Nathan Whitehead.
Scenografi: Sharon Lomofsky.
Kostym:Elisabeth Vastola.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Blumhouse Productions, Platinum Dunes, Why Not Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – halvdan b-action med förvirrade pretentioner, vilket gör filmen till korrupt nonsens.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *