Videovecka 47

den-sista-vargen

Den sista vargen mini2star

Freeheld mini25star

Ice Age: Scratattack (tidigare recenserad)

Legenden om Tarzan (tidigare recenserad)

Lights Out (tidigare recenserad)

Ordinary World mini3star

The Purge: Election Year (tidigare recenserad)

Race mini2star


lddl

Den sista vargen mini2star

Det här är en något udda kinesisk-fransk samproduktion gjord av Jean-Jacques Annaud som inte är en främling för romantiska dramafilmer i storskaligt episka miljöer – förutom den murriga och bara på sitt sätt exotiska Rosens namn (som han kanske är mest känd för) så har han gjort vildmarks-halvklassikern Björnen (1988) och Sju år i Tibet (1997) med Brad Pitt.

Den sista vargen påminner mer om den senare filmen – Annaud har filmat i 3D, med särskilda linser, för att skapa gigantiska panoramabilder över österländska landskap och en hel del naturbilder på vargar. Det är emellanåt fasansfullt vackert och påminner om den ”gamla goda” tiden då man fortfarande kunde se denna typ av vildmarksfoto i filmer.

Storyn, däremot, pågår som vitt brus framför allt som inte är bilder på djur eller natur. Filmen utspelar sig 1967, dvs. mitt under kulturella revolutionen, och handlar om en student från Beijing som (på grund av anledningar) åker för att leva med mongolska herdar; civilisation möter urbefolkningen medan han lär sig av den gamla befolkningens livsstil och seder i de svåra förhållandena; han tar hand om en söt vargunge och så finns det ett kärleksobjekt där också. Et cetera. Tyvärr är personregin sjukt anonym och dramat som pågår under de två (rätt långdragna) timmarna är väldigt jämntjockt och monotont. Det finns en Deviant Art-manisk publik för filmer med fina miljöer och en massa vargar, förstås, men jag har en känsla av att även de kommer finna den här filmen tämligen tråkig.

freeheld

Freeheld mini25star

Julianne Moore spelar en kvinnlig polis som blir döende i cancer men som nekas pensionspengar eftersom hon är gay – flickvännen Ellen Page, advokaten Steve Carell och kollegan Michael Shannon får slå sina huvuden tillsammans för att via aktivism och socialt mod stå upp mot de homofoba myndigheterna/kollegerna/samhället/etc. Based on a true story, såklart! Och ja, det är väldigt präktigt och det är väldigt TV-filmsartat men Freeheld har fått för många märkligt bestraffande negativa recensioner. Det är helt och hållet okej för en film att vara helt och hållet okej. Ja, filmen skriver oss på näsan och den följer en hel del rutiner men till skillnad från många andra filmer så låtsas den inte som om den inte gör det; den är gjord av en relativt oerfaren regissör, som gör helt rätt i att följa enkla regler utan att krångla till det med pretentioner. Han tycks också förstå att han kan förlita sig på skådespelarna om castingen är tillräckligt stark, och det gör han helt rätt i – Jullianne Moore, som jag ofta tycker får beröm för dåligt överspel (i överskattade och prisbelönta Maps to the Stars, till exempel) är verkligen lysande och nedtonat autentisk i huvudrollen här, och man märker på alla inblandade att de brinner för att vara med i filmen. Poängen med Freeheld är bruksartad. Den vill upplysa om ett ämne, och en händelse som inträffade som har med det ämnet att göra (i det här fallet strukturell homofobi). Därutöver vill den vara sann till sig själv, inspirerande för andra och hoppfull i allmänhet. Allt detta gör den och jag tycker på det hela att det är en fin liten film.

ice age 5

Ice Age: Scratattack mini15star

Crap-attack, snarare. Ur min recension från i somras: Lat, överbefolkad, slarvigt gjord och inte mer barnvänlig än en nagelfilande, ostimulerande barnvakt som pratar i telefon hela tiden.

tarzanpost

Legenden om Tarzan mini15star

En av sommarens verkliga besvikelser. Ur min recension: Läs Burroughs bok. Se åtminstone Weissmuller-serien. Försök inte att göra något utan att veta vad det är. Ingen som gjort Legenden om Tarzan vet någonting om den legenden.

lo

Lights Out mini25star

Filmen som fick mig att mynta begreppet ”svart blubb”-skräckfilm. Ur min recension: Ganska generisk skräck-story utan mycket logik eller originalitet, men produktionen är präglad av engagemang – det är tekniskt välgjort och skådespelarna anstränger sig.

ordworl

Ordinary World mini3star 

Och… oj, det här var en fin liten överraskning! Jag kan inte svära på att alla som ser Ordinary World kommer att tycka om den, för det kan vara så att det är ett fall av att man gillar allt som sticker ut ur mängden när man ser väldigt mycket film. Det är inte en enormt originell eller nyskapande film, men den har vilja och äkthet och det räcker långt.

Billy Joe Armstrong har huvudrollen – ja, sångaren i Green Day – och han spelar en snubbe som en gång i tiden var en punksångare men som nu lever ett ”helt okej” men inte speciellt pulshöjande liv som pappa och nöjd snubbe (med frugan Selma Blair). Man kan inte säga att han har en ålderskris, men inför sin 40-årsdag testar han lite grann hur det skulle kännas att noja – är det inte det man ska göra? Han tar en tripp neråt memory lane och drar ihop en fest på presidentsviten i ett flådigt New York-hotell där han måste ställas till svars inför ex-flickvänner, gamla bandmedlemmar och frågan om det verkligen var bättre förr.

Filmen är ganska billigt gjord, rentav amatörmässig kanske, men när det gäller indiefilmer så tycker jag viljan i nio fall av tio är mer värd än förmågan. Inget är värre än en hyggligt gjord indiefilm som är gjord på ett odrägligt poserande sätt – Ordinary World däremot vet att Billy Joe Armstrong inte är en stor skådespelare, den vet att den inte spelar på Fellinis nivå, den är anspråkslösheten själv. Och just därför blir det en ganska fin och lättsedd liten sak (om man går in utan förväntningar). Det jag framför allt gillar är den lealösa utformningen – det här känns, nästan till punkt och pricka, som en gammal Miramax-producerad ”walk and talk”-film från 90-talet, som Clerks eller Smoke – sådana där slacker-filmer där folk bara hängde omkring och snackade skit; en genre jag saknar och som mitt i alltihopa gjorde mig lämpligt nostalgisk. Jag menar, jag vet att Green Day fortfarande är ett världskänt band som har enorma mängder fans, de flesta av vilka kommit till under 2000-talet, men är man född så att man minns ”Dookie” så är det lönlöst att försöka se Green Day som något annat än ett 90-talsband, inte mer ”här och nu” än Spice Girls. Ordinary World gav mig känslan av att Billy Joe kanske vet det också, någonstans. En själ blir ju inte äldre än sin ungdom, har jag hört.

purge election year

The Purge: Election Year mini15star

Ur min recension: Jag antar att den ideala Purge-åskådaren är en cynisk NRA-medlem som tycker Donald Trump är kul och i hemlighet drömmer om att få genomföra sin egen masskjutning. (Enough said).

race

Race mini2star

Så om Freeheld är ett rutinmässigt Based on a True Story-drama som ändå fungerar så är Race Based on a True Story-dramat som inte gör det. Filmen är en biopic över Jesse Owens (Stephan James), friidrottaren som kämpade sig upp till toppen och blev den vinnande sprintern på de olympiska spelen 1936 i Berlin, dvs. ”Nazi-OS”.

Jag tror ni kanske förstår skillnaden. Freeheld är en tämligen liten berättelse om tämligen oansenliga människor, och det krävs inte mycket för att iscensätta en hyggligt medryckande drama – ett dugligt manus, lite vett och etikett bakom kameran och bra skådespelare och du har ditt fina drama.

Race, däremot, är inte bara rutinmässig utan ett spektakel av ihåliga bilder och schabloner. Absolut allting som händer i den här filmen är plastigt och fejk från början till slut. Skådespeleriet är storögt och syntetiskt, från James sentimentala och oironiska Oscarsfiske i huvudrollen till vem det nu är som spelar den sure Hitler som sitter och glor i publiken, via Jason Sudeikis som är genuint bristfällig i rollen som Owens’ manager. Förresten, om vi inte visste att nazister var onda eller att det amerikanska rasförtrycket var förbluffande på 30-talet (men är det inte det nu längre?) så blir vi här påminda i stereotypa scener där svarta blir bemötta på övertydligt rasistiska sätt och där väsande nazister beter sig elakt och högnosigt mot diplomatiska byråkraten Jeremy Irons (som för talan å det civiliserade Europas vägnar). Ett annat ruskigt dumt feltänk gör så att Leni Riefenstahl (Carice van Houten) blir en hjältinna som bara råkade vara på ”fel sida” av kartan.

Jag har inget emot att biopic-filmer är sentimentala och banala – det blir ofta så – men det är lite obehagligt hur flyktigt och vedertaget vi kan skildra 30-talets nazism nuförtiden; det här är en så säker och trygg skildring av Tredje Riket att det helt urholkar varje tanke på att nazismen skulle vara en verklig ideologi, eller att dess fasor skulle vara verkliga. Istället blir de preskriberade barnboksmonster som vi nu (inbillar oss att vi) kan förhålla oss instrumentella till; dvs. vi använder dem som skurkar i enkla dramer, där verkliga fasor och orättvisor i samhället blir döda byggklossar för ett manus som lika gärna hade kunnat handla om ren och skär fantasi. Filmen tar verkliga händelser och gör dem till döda bilder, som om ingen egentligen tänkt på själva bedriften utan mest behandlar det som av historien färdigställda fakta som nu kan få lite billig make-up och presenteras som banal, halvdan underhållning. Filmen verkar förstå att den borde vara stor, och liksom ”viktig”, men den verkar inte riktigt förstå varför – mer än att det tillhör genren.

Ta bara titeln. Race. En ordvits. Liksom… vad vill de säga med den? ”Fattar ni”? Race, ras. Fattar vi vad?

FREDRIK FYHR

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *