Star Trek Beyond

star trek beyond 1

Förändring, sammanhållning och styrka. En vacker kombination. I livet och på film. Förändring, för tiden går och saker händer och vi får nya perspektiv och (för att parafrasera Bruce Springsteen) de saker du inte ger upp själv kommer livet skala bort. Vi måste lyssna, var och en, på alla, var och en.

Sammanhållning, för det är vulcansk visdom att de mångas behov går före den enskildes. Du kanske inte håller med, och det är okej. Individen är nämligen del av de många, till att börja med. Men när individen vänder sig mot de många, det är då det blir svårt. Vi måste leva, var och en, tillsammans.

Styrka, då, för vi måste vilja och orka vår förändring och vår sammanhållning och våra liv och vårt levande. Och vi måste röra oss framåt.

Det här kanske låter som taget ur ett tal av Barack Obama, men det är i så fall positivt. Star Trek Beyond är nämligen en film om alla de här sakerna. Det är en stark, sammanhållen film som vill förändra. Och den handlar om styrka, sammanhållning och förändring. Det låter smått otroligt, jag vet, och rent praktiskt är det bara ett välgjort, tajt och otroligt självsäkert rymdäventyr som tar dig bort från vardagen i två timmar. Star Trek Beyond bryter ingen ny grund i sina hetsiga närbilder, eller i sin story, eller i sina personporträtt, eller i sättet skurkarna är skurkar och hjältarna är hjältar och äventyret är farligt och dramatiken högljudd och musiken låter dam-daridam-daridam-dam. Visserligen är det alltmer sällsynt med stora Hollywood-spektakel som inte är slarviga eller känns ofärdiga, men ändå. Star Trek Beyond är inte originell till formen.

Men däremot innehållet, eller rättare sagt betydelserna av det som händer. Hur man än vrider och vänder på filmen, från vilken sida man än ser den ifrån, så är den fascinerande och progressiv. Här har vi en film som har tolv föregångare, och tillhör en femtio år lång TV-serie, och som bestämt sig för att ta sitt gamla skrot och köra vidare in i framtiden, förändra och förnya, inte falla in i J.J. Abrams förvirrade retro-demens utan hitta ett sätt att berätta gamla sagor, på gamla vis, med ett nytt språk, ett nytt innehåll, något som känns som anpassat för, och sprunget ur, vår värld här och nu. Herregud, vad skönt det är. Och vad imponerande.

stb2

För ja, jo. Jag ska komma till saken. Jag gillar alltså Star Trek Beyond – inte bara lite grann, inte bara som när jag sett igenom alla gamla filmer i serien och känt mig lite hyggligt underhållen men halvt utanför, utan verkligen. Det är en fantastisk film, tycker jag, som känns otroligt bekväm i sina egna kläder och som därför känns som en välkomnande kram i ett kärleksfullt hem man alltid är välkommen till. Aldrig för ett ögonblick sneglade jag på något annat än vad jag hade framför ögonen.

Det är tur det, för det känns som att hela seriens framtid varit en ”nu eller aldrig”-fråga den här gången. Abrams-rebooten Star Trek (2009) kunde blinka tusen blinkningar men den fick aldrig syn på någonting intressant. Uppföljaren Star Trek Into Darkness var ett allvarligt tecken på fantasilöshet, en film som förstod att den var Star Trek men absolut ingenting annat, som om serien var död och bara hade ett limbo av gamla minnen kvar.

Eller, som kapten Kirk (Chris Pine) tidigt säger i sin logg: Tillvaron på Enterprise har börjat kännas ”episodisk” (touche!). Planet efter planet, uppdrag efter uppdrag. Vart är meningen? Har något någon betydelse? Titeln Star Trek Beyond är ingen slump. Kirk funderar på att lämna skeppet för att bli amiral på Rymdflottan, låta Spock (Zachary Quinto) ta över. Men Spock, i sin tur, har också börjat fundera i andra banor. Kanske han hellre vill göra något för sitt släkte, vulcanerna, vars planet förintats och lämnat dem hemlösa i rymden. Som Federationens högsta befäl Commodore Paris (Shohreh Aghdashloo) säger: ”I rymden finns ingen möjlighet till en relativ väg. Det är upp till dig. Och det är mycket lätt att gå vilse.”

Tematiken om utveckling gäller alltså både för karaktärerna och för själva serien, och den planteras skickligt och effektivt i början av filmen på olika sätt (och ja, liksom i verkliga världen finns homosexuella människor som Sulu, helt okomplicerat på öppen gata – tänka sig att det ska ta Hollywood så lång tid att våga visa det). Det är enkelt men effektivt, och det gör att krisen blir dubbel när katastrofen kommer.

Jag ska inte förta överraskningarna, eftersom jag själv gick in oförberedd, och de är som sagt inte så många rent tekniskt. Som i ett klassiskt gammalt sci fi-äventyr – eller ”Star Trek”-äventyr, förmodar jag – finner sig våra hjältar på en märklig planet där det bor märkliga varelser, som på olika sätt påminner om oss. Vi befinner oss i utkanten av universum, den icke kartlagda rymden, och här finns en tyrannisk varelse vid namn Krall (Idris Elba) som slaktar oskyldiga människor och använder en förödande koloni maskin-bin (eller något) i jakten på en McGuffin som ska göra honom till universums överman (såklart); i synnerhet vill han krossa federationen, vars prat om sammanhållning han anser vara en lögn – konflikt gör en stark och klar, olikheter ska slåss mot varandra om att få finnas till, och godhet och sammanhållning är svaghet. Krall är med andra ord en fascist, samtidigt som den avlägsna och ”icke kartlagda” miljön vittnar om den alltmer påtagliga inspiration Hollywood hämtar från IS.

Jag kan inte säga att jag är ett fan av regissören Justin Lins filmografi – som bland annat består av Fast and the Furious 3-6 samt enligt IMDb en annonserad Space Jam 2 (huga!) – men han har en slipad känsla för slickad action som kan passa fint med ett bra manus. Manuset till Star Trek Beyond – av Simon Pegg och Doug Jung – är skickligt och effektivt, och den delar upp både information och idéer genom att dela upp sina karaktärer – bara för att sammanföra dem vid de exakt rätta tidpunkterna. Början, mitt, slut; check, check, check. Världarna funkar, karaktärerna känns bra, flytet sitter. Rytmiskt är filmen nästan ofelbar – inget tjafs, inga krux, kötta på, låt de där logikluckorna ligga där, huvudsaken är att transportsträckan mellan den ena och den andra actionscenen verkligen känns som en behövlig andningspaus. Det är den typen av klassiskt action- och äventyrsberättande man önskar vore standard: Välförtjänta kast mellan skoj och spänning, i en konstellation som aldrig knakar. Jag hade mycket roligt när jag såg den här filmen.

Och samtidigt, alltså, pågår en helt annan kommunikation, under ytan och mellan lagren. En uppmaning till hopp och tro, samvaro och lyhördhet mellan människor. Det är minutiöst genomtänkt, ner till minsta klipp (här finns en scen som fungerar som en hyllning till tragiskt bortgångne Anton Yelchin som måste ha klippts in i sista sekunden) och det känns verkligen. Star Trek Beyond är ett stycke utmärkt underhållning, ja, men det är också en film som känns angelägen; som en röst av tröst, styrka, eller bara en nerv – en reaktion på vår världs stora smärta och sorg; ett tecken på att vi fortfarande är människor, som lever i en värld av och för människor. Där gör smärta ont, det är en värld som känns. Men det är också en värld där vi måste gå upp ur sängen varje dag för att ett jobb behöver göras. Och vi gör det tillsammans. Vi sitter fortfarande i den här båten, varje dag.

FREDRIK FYHR


star trek beyond

STAR TREK BEYOND

Originaltitel; land: Star Trek Beyond; USA.
Urpremiär: 20 juli 2016 (Filippinerna, Indonesien, Schweiz, Sverige, Thailand).
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K (Arri Alexa XT), delv. Redcode RAW 6K; DI 2K/35mm, D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Idris Elba, Sofia Boutella, Joe Taslim, Lydia Wilson, Deep Roy, Melissa Roxburgh, Anita Brown, Doug Jung, Danny Pudi, Kim Kold, Fraser Aitcheson.
Regi: Justin Lin.
Manus: Simon Pegg, Doug Jung, Roberto Orci (okrediterad), Patrick McKay (okrediterad), John D. Payne (okrediterad).
Producent: J.J. Abrams, Bryan Burk, Roberto Orci.
Foto: Stephen F. Windon.
Klippning: Greg D’Auria, Dylan Highsmith, Kelly Matsumoto, Steven Sprung.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Thomas E. Sanders.
Kostym: Sanja Milkovic Hays.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Bad Robot, Perfect Storm Entertainment, Skydance Productions, Sneaky Shark.
Svensk distributör: UIP/Paramount.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – rafflande, skickligt gjort rymdäventyr enligt konstens alla regler, men också sammanvävt med subtil tematik rik på humanistiska poänger; resultatet blir en slags meta-progressiv film, där både karaktärerna och filmserien tar ett stort steg framåt.

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *