Biosommaren 1996: Vecka 30-31

eu

Amerikanska premiärer

001

BASQUIAT

Julian Schnabels biopic om Jean-Michel Basquiat faller under 90-talets subgenre av ”walking and talking”-filmer – och jag vet inte om jag tycker det är en av de bättre. Är den inte lite småtråkig? Jag kan inte minnas att jag (när jag sett den här filmen, när det nu var) tyckt graffitikonstnären blivit speciellt övertygande skildrad, i synnerhet inte eftersom den tar hans liv och död och konstnärskap på sina axlar, men som en film om folk som rör sig längs gränder och gator i Brooklyn har den mycket sköna vibes. Soundtracket är rätt fantastiskt, med uppbeefad gubbrock och natt-jazziga saxofoner. Totalt fantastisk är rollistan, med Jeffrey Wright som Basquiat, David Bowie som Andy Warhol, Benicio del Toro i flera olika roller samt (som mestadels figurer kända i konstsvängen) Gary Oldman, Michael Wincott, Dennis Hopper, Parker Posey, Claire Forlani, Courtney Love, Tatum O’Neal, Willem Dafoe, Christopher Walken, Sam Rockwell och Vincent Gallo. Jag menar hallå.

002

CHAIN REACTION

Jag minns PR-kampanjen: Från skaparna av Jagad!

På något sätt visste man att det inte spelade någon roll. En till film med någon som är, då, ”jagad”. Fast nu Keanu Reeves, färsk från Speed och Johnny Mnemonic (lol), som blir vittne till någon slags händelse som gör att han på något sätt blir jagad av Morgan Freeman som typ är ond men inte. Rachel Weisz spelar den manliga hjältens obligatoriska kvinnliga bihang, och den rollen fick hon dras med i resten av sin karriär. Det är allt jag minns av filmen idag. Jag tror det är praktiskt taget en dassig typ av proto-Bourne-film (men det var ju Jagad också, så).

I Sverige fick filmen titeln den ospännande titeln ”Efterlyst” – vilket för tankarna till Hasse Aro och Leif GW Persson – och när jag såg den, för åtminstone 15 år sedan, skrev jag: ”Varken hjältarna, skurkarna, poliserna eller publiken begriper vad som händer i den här filmen och intrigen byter hela tiden plats på vem som är hjälte och skurk. Dessutom är konflikten i sig obegriplig och intrigen därför oengagerande. Lägg därtill på löjligt svår brist på logik och realism så har vi en misslyckad thriller, med en och annan actionsekvens som gör att det inte blir helt uselt.”

003

EMMA

Jane Austens ”Emma” såg faktiskt två filmversioner 1996, båda hette Emma och den ena var en TV-film med Kate Beckinsale gjord för BBC-konkurrenten ITV (den har jag ej sett) – den andra, mer berömda, hade Gwyneth Paltrow i en väldigt färgsprakande genombrottsroll – Paltrow hade en viktig biroll i Seven året innan (och alla mindes den filmen), så hon var liksom välkommen upp i filmstjärnelivet, som skulle kompletteras två år senare då hon gjorde Sliding DoorsEtt perfekt mord och Shakespeare in Love (som hon vann Oscarstatyetten för… där ser man vad man kan få för belöning om man lindar in sig i bandage!)

Om du inte vet vad ”Emma” handlar om så är det inte direkt lönt att förklara – det är som en slags föregångare till alla romantiska komedier du sett, och faktum är att romanen redan fick en redig remix året innan med Clueless. 1996-versionen är lagom underhållande, det vet jag eftersom jag bara sett den en gång men slötittat på den oändligt antal gånger på TV; Paltrow är kul, likaså ensemblen (Jeremy Northam, Greta Scacchi, Toni Collette, Ewan McGregor, Polly Walker, James Cosmo) och filmen präglas av KBT-vänligt soldränkt foto på gamla Downton Abbey-miljöer. Du vet nog på förhand om du gillar det här.

000

ESCAPE FROM LA

Trailern är ju faktiskt kul.

005

FLIRT

Hal Hartley var det amerikanska 90-talets kanske mest iögonfallande indie-posör – han hade en självsäker cool arthouse-stil, skådespeleriet i hans filmer var blasé och chict, han hade uppenbarligen läst filosofi och litteratur på universitetet och hans darling var förmodligen Godard. Hans filmer var dock för det mesta otroligt krystade, och inte direkt publikframgångar, men han fick beröm av kritiker (ett tag). Sedan blev det tystare och tystare om reaktionerna runt hans filmer och han visades liksom ut bakvägen. På IMDb ser jag att han fortfarande gör filmer, men det förvånar mig faktiskt väldigt mycket. Kanske han blivit bättre med åren?

Det känns som att Hartley är snubben som alla framtida indiestjärnor sedan dess aktat sig för att vara. Nog måste Wes Anderson någon gång tänkt ”men shit, tänk om jag bara är en Hal Hartley?” – kanske Ruben Östlund funderat: ”Jag hoppas jag inte är Sveriges Hal Hartley i hemlighet” – faktum är att vem som helst som uttrycker sig kreativt har anledning att känna oro: Man vill inte vara Hal Hartley!

Vad Flirt handlar om? Jo det är en banal kärleksintrig mellan två män och en kvinna, och vi får se den (med ungefär samma manus) uppspelad av olika skådespelare i New York, Berlin och Tokyo. Hartley sa att tanken med filmen var att göra ”en ytlig, omedelbar sensation”.

Ser ni vad jag menar?

006

JACK

Man brukar säga att regissörer gör vissa filmer för sig och vissa för producenterna. Francis Ford Coppola gick ett steg till och gjorde en film mot sig själv. Anno 1996 var den lätt pompöse estradören sur på att han inte fick den cred han förtjänade från vare sig producenter eller kritiker (till viss del förtjänt – jo, hans Dracula är svinbra!), så att han regisserade den innehållslösa Robin Williams-komedin Jack är ett utslag av depression. Han tog pengarna och stack, förslagsvis till Italien där han började göra vin.

007

MATILDA

Ah. Matilda. Alla halv- eller helmobbade utanförtjejers flickidol bortom alla tänkbara boyband-stjärnor. Jag är inte så jääääätteförtjust i den här filmen – jag tycker den är huvudvärksframkallande tjing-tjong-plingeling-plottrig – men jag är inte anti heller. Den har många förtjänster och är överlägset mycket bättre än de flesta barn och ungdomsfilmer gjorda kring den här tiden (numera aldrig).

Filmen har dock fans. Många fans. Jag känner exakt som Lindsay Ellis, the Nostalgia Chick, och hon säger det mycket roligare än vad jag kan (och hon har den rätta mysteriegästen på sin sida också!):

008

PHAT BEACH

Förra sommaren nämnde jag att erans ”getto-filmer” börjat mjölkats ut och kapitaliserats om till ytliga produkter – den sista genuina filmen om hooden var nog bröderna Hughes, som jag minns det mästerliga, Menace II Society (1993); därefter blev det spoof (Ghetto Blaster), safari för vita (Farliga sinnen), spök-TV (Tales from the Hood) och så till slut den naturliga slutstationen: Filmer med Coolio.

009

Svenska premiärer

I Sverige kunde man se Terrence Davies arthouse-snyftare Neonbibeln, den kubanska ensemblekomedin Guantanamera, Uma Thurman-komedin Sanningen om hundar och katter samt – utan närmare presentation – Titta vi dyker.

Fast alltså, Titta vi dyker är inte så himla dålig. Den är faktiskt lite kul. Jag klandrar ingen som gick och såg den denna vecka för tjugo år sedan – ute i landet var det förmodligen den film som gick upp på flest dukar. Vad fan är hög standard.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *