Johnny Mnemonic (1995) 2starrating

johnny mnemonic

2starrating

Regi: Robert Longo

En ”datakurir” år 2021 måste leverera en gigantisk fil (som han har i sitt huvud) inom 24 timmar, annars kommer han att dö av overload.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Om du vill veta hur framtiden såg ut år 1995 ska du verkligen se Johnny Mnemonic. Är du sugen på en lika dålig som underhållande film ska du också se den. I sin recension menade Roger Ebert att filmen är en sådan där dålig film som räddas, till någon mån, av en ”idiotisk grandiositet” och precis så är det. Den är aldrig bra, men nästan varje scen överraskar med något absurt och det är alltid något.

Filmen börjar med en två kilometer lång text som ska förklara vart vi är men som bara förbryllar oss och därefter får vi finna oss i att vara i år 2021 och i INTERNET!

Va, tänker du, vadå ”i” Internet? Jo man kan vara inuti Internet, tydligen, det är ett enda stort second life där information överförs i sådan där MEGAMAXAD grafik som man såg i det gamla TV-programmet Mosquito.

När jag var liten var Johnny Mnemonic en film som många jag kände hade på VHS och tyckte var HELCOOL. Jag tyckte mest den var obegriplig, ful och långtråkig (men jag var också skadad av alla negativa recensioner jag läst, som sa åt mig vad jag skulle tycka). Det är visserligen sant att filmen är obegriplig om man ska försöka hänga med i intrigen till punkt och pricka, men än sen. Det vi behöver veta är att Keaunu Reeves spelar Johnny – Johnny Mnenomic, om du vill, eller ”Just Johnny” – och han har det farliga jobbet DATAKURIR. Åt det onda superföretaget som styr världen (tillsammans med ett par andra företag) så levererar han data i sin hjärna – Hans maxkapacitet är 160 gigabyte men nu måste han av någon anledning leverera 320 GB och riskera livet för att ta sig till Newark från Beijing. Han kan vara död inom 24 timmar men han tyckte det här var en bra sak att utsätta sig för tydligen.

Han hade väl bara kunnat säga: Tyvärr grabbar, jag har för liten hårddisk.

Men kanske han måste vara cool. Kanske han måste vara tyst och stel. Kanske han måste vara KEANU REEVES.

lol

Kenny (som jag kallar honom) hade blivit känd via Speed året innan men allra mest intressant är Johnny Mnemonic som uppenbar föregångare till Matrix (1999) som kom att övertyga om den här CYBERPUNK-BALLHETEN på ett betydligt mer stilsäkert sätt. Wachowski-syskonen var ju inspirerade av just sådana förlagor som William Gibson, som faktiskt skrev manus till den här filmen (åtminstone enligt eftertexterna).

Större delen av filmen är egentligen bara en typisk jakt-film där Kenny jagas av diverse människor som vill åt datan han har i huvudet. Och vad är den datan? Jo, det visar sig (spoilers) vara det stora superhemliga botemedlet till en sjukdom som folk dör av överallt – det är ingen som vet varför de dör, vi får aldrig riktigt klart för oss hur de dör, men det är någon slags pest i alla fall och den kan ha att göra med att vi utsätter oss för mycket teknik – OVERLOAD, skriker en karaktär.

Kenny skriker också. I en scen kan man faktiskt ana det dystra framtidssamhället som Gibson vill skildra – där storbolagen tagit över världen och gjort drömmar om komfort och lyx till de enda som existerar, medan större delen av befolkningen dör i små skitiga hålor. Det är scenen där Kenny står på ett berg av skrot och vrålar: I WANT ROOM SERVICE!!!

Jag hade faktiskt glömt hur dålig skådespelare Kenny var på det gamla 90-talet. Jag var hård mot honom i John Wick, men han har verkligen ”uppgraderat sig” (för att tala som man gör i den här filmen) sedan den tiden då han försökte bli en seriös skådis – vilket jag aldrig förstod vitsen med, eftersom han var så rolig i sina tidiga komedier (Bill och Ted-filmerna, och en rolig high school-komedi vid namn The Night Before). Jag lovar och svär att han säger varenda replik i den här filmen med exakt samma betoning.

Jag tyckte alltså den här filmen var tråkig när jag var liten. Jag tycker den är otroligt rolig nu när jag är vuxen. Hur kommer det sig?

Förmodligen för att man inte förstår sig på ironi, eller vad som är rimligt att se vuxna människor göra, när man är liten. Johnny Mnemonic är inte ett dugg originell på en narrativ nivå – det är bara en hjälten-jagas-film enligt Hitchcocks formulär A – och den är undermålig tekniskt, med fula actionscener som bygger på ett överanvändande av närbilder (detta var musikvideoregissören Robert Longos enda långfilm). Alltså är det en mer eller mindre dålig actionfilm.

Men storyn har så utspejsade idéer, som blir så svåra att ta på allvar, att det är en smått hejdlös upplevelse. Två helt avgörande biroller i filmen kommer från ett stort blått ansikte (dvs spöket av en död kvinna som hemsöker Internet) och en glad delfin med en hjärnvågstransmittor [sic] på huvudet. I rollistan finns ett dream team av kultfigurer: Udo Kier (som en gång för alla försöker återuppväcka Peter Lorre), Takashi ”Beat” Kitano (som sedvanligt melankolisk skurk), Ice-T och Henry Rollins.

En lönnmördare (Denis Akiyama) har ihjäl folk med en sådan där ninja-mördar-ståltråd gjord av laser.

Dolph Lundgren är med som galen präst – ”The Street Preacher” – som har ihjäl folk medan han säger saker som COME TO JESUS!

Johnny Mnemonic är så sjukt jäkla HI TECH anno 1995. Internet är supermegaframtiden – en nästan paranormal Tron-värld där man kan röra sig genom VIRTUAL REALITY, bokstavligt talat möta spöken och knöggla ihop dem medan man är en virtuell avatar. Även om en sådan här film aldrig kan ta sig själv helt på allvar så är det oerhört festligt hur pass humorbefriad filmen är vad gäller sin bisarra syn på teknologins framtid. Lärdomen är stenhård: Hjältar är LOTECH!

Och fastän Internet är så vansinnigt coolt så måste information föras… via mänskliga kurirer, till fots. Vore det inte lättare för de onda företagsmännen att bara ta den där filen och… öhm, mejla den?

Transmission terminated.

FREDRIK FYHR

*

johnmen

JOHNNY MNEMONIC

Originaltitel, land: Johnny Mnemonic, USA/Kanada.
Urpremiär: 15 april 1995 (Japan).
Svensk premiär: 18 augusti 1995.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keanu Reeves, Dina Meyer, Ice-T, Takeshi Kitano, Denis Akiyama, Dolph Lundgren, Henry Rollins, Barbara Sukowa, Udo Kier, Tracy Tweed, Falconer Abraham, Don Francks, Diego Chambers, Sherry Miller.
Regi: Robert Longo.
Manus: William Gibson, byggd på hans novell.
Producent: Don Carmody.
Foto: François Protat.
Klippning: Ronald Sanders.
Musik: Brad Fiedel.
Scenografi: Nilo Rodis-Jamero.
Kostym: Olga Dimitrov.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, Alliance, Cinévision, Peter Hoffman.
Svensk distributör: Filmco Sweden AB (35 mm, 1995), SF (35 mm, 1995), Scanbox (VHS, 1996).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *