John Wick 25starrating

johnwick

25starrating

Regi: David Leitch, Chad Stahelski

En gangsterkungs snorvalp till son snor en bil och krossar det sista hoppet från en änkling (Keanu Reeves) som bara råkar visa sig vara legendarisk ex-torped som nu ger sig på att störta hela deras imperium. 

Min första tanke när John Wick var över: I see dead people.

Filmen har en hel del karaktärer men 98% av dem är döda i slutet. Det är en hybrid av två tendenser i modern actionfilm: Dels upplivandet av den typ av hämndfilmer Charles Bronson brukade göra på 80-talet, där stenhårda supertuffingar har ihjäl en massa skurkar för att det är rätt åt dem. Förra veckan recenserade jag A Walk Among The Tombstones, med Liam Neeson, och innan dess The Equalizer, med Denzel Washington. Det haglar hämndrullar nuförtiden. I synnerhet The Equalizer är, på storynivå, praktiskt taget samma film som John Wick.

Den andra tendensen som John Wick prickar av är actionfilmen som ser ut som ett TV-spel. Keanu Reeves har huvudrollen. Glöm att hans karaktär har mycket till personlighet. Han är Player 1 och han går igenom olika banor i filmen där han skjuter skurkar till höger och vänster. De väller fram från alla kanter och hörn och han får sällan slut på ammo. Det ser ut som att han spelas av ett proffs. Någon som kan varva John Wick på en timme. Två skott i bröstkorgen, ett i huvudet, sen vidare till nästa. Skräpig rockmusik, av det där slaget som var coolt på 90-talet, dånar över ljudspåret. Karaktärerna plockar till och med upp guldmynt här och var, för detta är valutan de använder sig av i den undre värld de befolkar.

Så, filmen är bara en dum och smaklös serie våldsamheter. Men för att vara en sådan film är den inte dålig. Den är tvärtom nästan bra. Actionscenerna är enkelt fotade och snyggt klippta så att man ser vad som händer samtidigt som man dras med i våldsamheterna medan de händer. Ja, det må se ut som ett TV-spel någon spelar men det är nästan så att man spelar det själv. Och den har en elak humor också – som när vår huvudperson blir tvungen att skjuta ner en katolsk präst sådär på tal om ingenting. Jag kan lika gärna understryka att den som bara vill se våldsamheter – och tycker att The Raid är världens bästa film – borde se John Wick.

Jag gillar också upptakten till filmen, där vi presenteras för John Wick (Reeves) som om han bara vore en helt vanlig snubbe. Han bara råkar ha en schysst Mustang. Hans stackars fru dör i någon oklar sjukdom och hon ger honom en söt hund efter sin död. Tanken är att den söta lilla saken ska hålla honom sällskap i hans sörjande.

Och, just det, filmen är inget för djurvänner.

En annan fungerande karaktär är den rika snorvalpen Iosef (Alfie Allen) som är orsaken till att hela helvetet brakar samman. Han tror att han bara stulit en bil från en fucking nobody.

”That fucking nobody” säger storgangstern Viggo (Michael Nyqvist) ”is John Wick!”

Dum dum duuum…!

Med betoning på dum.

Resten av filmen är alltså bara en slakt på gangsters där Viggo må försöka ge allt han har för att hålla den hämnande ängeln borta, men han vet att det inte kommer lyckas för de har en historia – förstås – och Viggo vet att John Wick ain’t nothing to fuck with, och så.

Viggo spelas alltså av Michael Nyqvist, som sett hemskt bortkommen när han försökt spela Hollywood-skurkar i andra filmer. Här har han kommit in i formen lite och balanserar ett fånigt överspel med konstiga tics och, ibland, seriöst skådespeleri. Han fungerar faktiskt riktigt bra som rysk gangster. Åtminstone om man jämför med en film som Abduction, den där filmen ingen såg med han från Twilight, där han hade repliker som ”I like popcorn”.

Men, ack, filmen har också två problem. Storyn och Keanu Reeves.

Keanu är egentligen ganska underskattad – på 80-talet visade han stor komisk begåvning och jag förstår inte varför han kände sig manad att bli actionhjälte. En kille med sådan träig utstrålning behöver inte försöka vara seriös. Jag förstår inte varför han blev populär i just Speed (1994) – som hade behövt en mer lattjo hjälte – och dissades för birollerna i Coppolas Dracula (1992) och Branaghs Mycket väsen för ingenting (1993) där han var perfekt castad för just sin stelhet.

I grund och botten bygger John Wick på att man ska tycka synd om en änkling och gilla att se honom slå tillbaka på skurkarna som strött salt i såren. Men backstoryn känns aldrig som mer än en fattig, narrativ kuliss. Rollen kräver någon med hett blod. Keanu är kallblodig och har uttryckssätt som liknar en fisk. Scener där han ska visa känslor, och skrika melodramatiskt, fungerar inte alls.

En sådan här story behöver inte vara komplicerad – och det är den inte här – men den behöver fungera. John Wick hade varit riktigt fantastisk med en annan nuna än Keanus i huvudrollen – inte minst eftersom den slänger in en lyxig birollslista med Willem Dafoe, John Leguizamo och Ian McShane som biroller i den färgstarka, Grand Theft Auto-liknande gangstervärlden filmen målar upp.

Och ju längre John Wick pågår, desto mer falnar ens engagemang. Filmen slösar sin bästa actionscen – på en lyxig nattklubb med underliggande badhus – genom att lägga den i mitten av filmen. Det vi har att se fram emot därefter är en långdragen serie avrättningar, en biljakt och ett handgemäng (i regn, förstås) mellan Keanu Reeves och Micke Nyqvist. Oj, undrar vem som vinner.

Ändå finns det energi i filmen, innan den rinner ut. I synnerhet med tanke på att detta är en regidebut för duon David Leitch och Chad Stahelski (den förstnämnda dock inte nämnd i eftertexterna) så är John Wick inte fy skam. Det är en dum serie våldsamheter, men det är snygga våldsamheter. Den lyckas skjuta bort lite för många hjärnceller på vägen, och den hade behövt en annan skådis i huvudrollen.

Jag önskade att den skulle ta slut när det var tjugo minuter kvar. Alltså kan jag inte rekommendera den. Men det är en film som kommer att hitta sin publik, för den staplar döda kroppar på ett sexigt sätt. Ibland är det bara så.

FREDRIK FYHR

 

*

jw

JOHN WICK

Originaltitel, land: John Wick, USA/Kina/Kanada.
Urpremiär: 19 september 2014 (Austin Fantastic Fest).
Svensk premiär: 31 oktober 2014.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Hawk Scope; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keanu Reeves, Michael Nyqvist, Alfie Allen, Willem Dafoe, Dean Winters, Adrianne Palicki, Omer Barnea, Toby Leonard Moore, Daniel Bernhardt, Bridget Moynahan, John Leguizamo, Ian McShane, Bridget Regan, Lance Reddick, Keith Jardine, Tait Fletcher, Kazy Tauginas, Alexander Frekey, Thomas Sadoski, Randall Duk Kim, David Patrick Kelly, Clarke Peters, Kevin Nash, Vladislav Koulikov, Munro M. Bonnell.
Regi: David Leitch, Chad Stahelski.
Manus: Derek Kolstad.
Producent: Basil Iwanyk, David Leitch, Eva Longoria, Chad Stahelski, Mike Witherill.
Foto: Jonathan Sela.
Klippning: Elisabet Ronaldsdóttir.
Scenografi: Dan Leigh.
Kostym: Luca Mosca.
Produktionsbolag: Thunder Road Pictures, 87Eleven, Company Films, MJW, Rocket Science VFX, Huayi Brothers Media, Unbelievable Entertinament.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *