The Raid – Uppgörelsen 2starrating

raid videosöndag

2starrating

Regi: Gareth Evans

 

Jag var beredd att gilla den här filmen. Läser man något om den är budskapet entydigt: Det är en film som handlar om våld. Det är en skamlös uppvisning i vältrimmade slagsmål och öronbedövande shootouts. Om det någonsin funnits ett filmatiserat TV-spel så är det den här filmen. Storyn är följande: Högst upp i en femton våningar hög byggnad sitter en psykopatisk skurk och ugglar. På varje våning, i alla rum, i byggnaden finns diverse drägg och våldsamma typer, alla lojala till denne högst uppsatta skurk. Längst ner i byggnaden entrar ett underbemannat SWAT-team. Deras mål: Ta sig till toppen och döda skurken. Låt festen börja.

Det är inte alls ett pjåkigt upplägg för en fenomenal actionfilm och överlag har filmen fått ganska mycket beröm – sånär som på den ständigt lika moraliskt indignerade Roger Ebert  – så jag gjorde mig faktiskt redo att verkligen avnjuta denna iskallt serverade rätt av ”pulse-pounding, bone-crunching, skull-smashing, bloodcurling” (Hollywood Reporter). Men tyvärr visar The Raid hur svårt det faktiskt är att göra en bra dålig film. När Tarantino gjorde sina Kill Bill-filmer, till exempel, så var han ganska skrytsam med att säga att han hade the balls att göra en enkel, hederlig ”revenge movie”. Men om han inte svävar i ovisshet om sin egen talang, vilket jag inte tror han gör, så vet han också att han hade förmågan att koppla det sanslösa övervåldet till en visuell och tematisk idé som gjorde att allt höll ihop.

Problemet med The Raid är fascinerande nog detsamma som de flesta andra dåliga filmer: Manuset är dåligt. Det kanske låter som en dum kommentar. Det är sant att filmen har ytterst få dialoger och minimal karaktärsutveckling. Men det existerar dialoger, och det existerar karaktärer, och dessa är helt usla.

Filmen gör ett rätt i början, när den introducerar vår huvudperson (eller vår player 1) vid namn Rama. Han är en rookie i teamet som ska in i byggnaden. I början av filmen får vi se honom träna upp sin kropp, be en bön och kyssa sin gravida fru farväl. Enkelt, okomplicerat, det funkar. Så lite behövs för att vi ska fatta att okej, Rama är en good guy, vi vill att han ska överleva.

Därpå följer en störtlöjlig scen i SWAT-vanen där teamledaren förklarar för teamet vad uppdraget går ut på – otacksamt om de inte visste det sedan tidigare. Det är idel TV-spelsdialog av slaget ”Don’t let his calm appearence fool you – he’s a monster” [sic]. Detta fick mig att tänka på den fascinerande evolutionen av det här tugget. Om jag inte minns fel så inspirerades de första tredimensionella TV-spelen i mitten av 90-talet av klassiska B-filmsdialoger. (”Wow! What a mansion!”). Nu har alltså filmer inspirerats av TV-spelsdialoger. Det är helt klart en downward spiral.

Det tar nog inte mer än tio minuter innan gänget entrat byggnaden och filmen kör igång. Kontentan är 90 minuter våld. Våning efter våning. Är det välgjort? Det är helt klart habilt men de jämförelser som gjorts till John Woos tidiga filmer är felaktiga. Det vi ser är snarare en uppvisning i filmklippning; skjuter tre personer på en höjd ihjäl tre personer placerade på en nedre höjd så är den mest effektiva kamerapositionen placerad från sidan, med 180-gradersregeln intakt. Pulshöjande vet jag däremot inte om det är.

Problemet med filmen är att den inte är spännande. Vi vet inte vad skurken har gjort, eller hur pass farlig han är. Vi har ingen anledning att bry oss om teamet överlever eller inte.  Eftersom vi har en etablerad huvudperson i Rama borde vi få en anledning att bry oss om honom. Det visar sig förvisso att en av skurkarna är hans bror. Det tycks däremot inte spela särskilt stor roll. Om det finns ett sublimt karaktärsdrama någonstans i den här filmen så är det det första som går under i skallkrossande och ljudet av flertalet automatvapen.

Om The Raid bevisar något så är det att även den mest simpla film behöver ett bra manus. Är det väldigt få dialoger i din tilltänkta actionfilm? Desto bättre anledning att göra de dialogerna så bra som de kan vara. De måste trots allt lyfta en hel långfilm packad av dialoger i stil med ”ARGH, gaasp,  grunt, hjAAAH, whööö”.  Utan motivation uppstår tristess.

Samtidigt har den här filmen givetvis en målgrupp och en publik som inte kommer låta sig avskräckas av den här recensionen eller liknande. Vill man ha en film som bara handlar om våld, och om man inte bryr sig om att den överlag är jättedålig, så kan jag ju inte hjälpa någon på vägen.

 

The Raid släpps på DVD 12/8

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *