In a Valley of Violence

På många sätt är en bra Westernfilm det enklaste i världen att recensera:

Det är en Westernfilm. Den är bra.

Ethan Hawke har huvudrollen. Vi vet inte vem han är, inte vart han kommer ifrån. Efter ett tag lär vi oss att han heter Paul. OK. Han har med sig en hund som verkar ha övernaturliga förmågor besläktade med de hos Lassie och Cujo. I den första scenen överlistar han en scharlatan som låtsas predika guds ord. Han kommer in till en stad där nästan ingen bor förutom ett par rötägg, några ängsliga kvinnor och tystlåtna gravgrävare.

Ni vet, tänker jag mig, vad som händer. Han kliver in på en saloon just som det huvudsakliga rötägget Gilly (James Ransone) håller ett brandtal av något slag. Oundvikligen måste han tilltala Paul – ”Hey stranger, I’m talkin’ to you!” – och oundvikligen måste Paul svara med tystnad.

Vem som är den onde och den gode är lite oklart men Gilly är helt klart den fule. Han har större mun än vad han har hjärna, muskler, mod och hjärta. Paul har sett dödande i sina dar, och han har lovat att aldrig döda igen. Men saker som skam och heder kommer, som vanligt, i vägen.

Få se nu. Det finns två kvinnor i filmen, en som är ihop med skurken och en som blir ihop med hjälten. Vad mer? Jag nämnde hunden. Hur många såg John Wick? Det var också en Westernfilm, mer eller mindre, och storyn i In a Valley of Violence är i princip exakt densamma. Gilly och hans gäng lowlifes förnedrar Paul, lämnar honom för döden, och det är därför hans uppgift att återvända till byn och ha ihjäl dem en efter en. Om du tror att han tänker ha medlidande så tror du fel. ”I have come with no compassion” säger han, för att vara extra tydlig, innan han skär halsen av skurk nummer ett.

Jag kan inte tala om intrigen mer, eftersom det vore som att spoila Kalle Anka på julafton eller fråga vad som går och går och aldrig kommer till dörren och försöka bli överraskad av svaret.

Istället ska jag lyfta fram några osorterade bra saker med In a Valley of Violence, några saker som gör den lite mer minnesvärd än en typisk film av det här slaget. Den är regisserad av Ti West, mest känd för skräckfilmer och hemskt hypad av genrefans på grund av filmer (The Inkeepers, The House of the Devil, en del av V/H/S) som jag inte varit överdrivet imponerad av. Samtidigt inser jag att jag stört mig på hans rituella brist på originalitet, och jag kan inte säga att den här filmen bryter mot den. Kanske är det till hans fördel att Westerngenren kanske är den genre som kräver minst originalitet av alla genrer, så länge den är håller måttet rent tekniskt.

Det gör West också – In a Valley of Violence sätter tonen av spänning och fasa och håller den intakt från första scenen till den sista, inte minst med hjälp av domedagsmusik av Jeff Grace som skulle gjort Tarantino pirrig i kroppen. West är, liksom Quentin, en regissör som är mån om att göra intryck, om att publiken ska sugas in i filmen och invänta varje våldshandling med skräckblandad förtjusning.

Ett och annat om våld har West att säga också, även om det mest är för sakens skull. Pauls älskade hund kommer ursprungligen från en indianstam och mer än så behöver man inte säga. In a Valley of Violence kopplar till den uramerikanska myt som går igen hos såväl Rambo som Wolverine, den om behovet av våld, våldet som öde och rundgång, våldet som det enda maskulina uttryck som går att räkna med, våld som identitet och livsstil.

I andra änden har vi Gilly och hans hejdukar, som på ett lustigt sätt sätter fingret på det motsatta – att män fixerade vid våldsfantasier egentligen är fega töntar som lever fundamentalt odramatiska liv som de inte vågar gå en centimeter utanför ramarna från. Enligt gammal Tarzan-formula – eller ”vintage Steven Seagal”, om man vill – är skurkarna helt oförberedda på att ”främlingen” de ger sig på i själva verket är en proffsmördare som tänker ha ihjäl dem. Till och med när de står öga mot öga med döden kan de inte hjälpa att vara komiska i sin klantighet.

I korselden står John Travolta, som den lilla byns sheriff. Hans son råkar vara Gilly. Han har inga illusioner – hans son är dum i hela huvudet, men han är hans son. ”Vad för slags far skulle jag vara om jag lät dig döda honom” frågar han Paul, ”och vad för sheriff vore jag om jag lät dig leva?”

Det låter dramatiskt, men det fina är att Travoltas framträdande är subtilt komiskt. Detta är en sheriff som är för gammal i gemet för att riktigt bli överraskad över att hamna i den här situationen, men han gör så gott han kan under omständigheterna. Travolta gör den halta sheriffen med sådan bravur att det kan göra en tårögd – ja, han repriserar praktiskt taget allt han gjorde i Pulp Fiction (1994), men går det egentligen att klaga?

Så In a Valley of Violence är en Western, gjord enligt de flesta Western-konventioner, och den är bra. Ti West har talang nog att göra den spännande trots förutsägbarheten, brutal utan att vara grisigt våldsam, och rolig utan att någonsin bli fånig. Det är en smärre studie i stringens, och den är sevärd för alla som tycker att det låter sevärt.

FREDRIK FYHR


IN A VALLEY OF VIOLENCE

Originaltitel; land: In a Valley of Violence; USA.
Urpremiär: 12 mars 2016 (South by Southwest).
Svensk premiär: 20 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid
: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ethan Hawke, John Travolta, Taissa Farmiga, James Ransone, Karen Gillan, Toby Huss, Tommy Nohilly, Larry Fessenden, Michael Davis, James Cady, Burn Gorman, K. Harrison Sweeney.
Regi: Ti West.
Manus: Ti West.
Producent: Jason Blum, Jacob Jaffke, Peter Phok, Ti West.
Foto: Eric Robbins.
Klippning: Ti West.
Musik: Jeff Grace.
Scenografi: Jade Healy.
Kostym
: Malgosia Turzanska.
Produktionsbolag: Blumhouse Productions.
Svensk distributör: Universal Sony.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag; Western.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – enkel Western med genrens standardstory, skickligt gjord tekniskt med stabil regi och bra skådespelare; filmen kan stoltsera med ett blygsamt våldstematiskt lager och en finurlig, undertryckt humor, men överlag är det ”bara” ett stabilt och övertygande genreverk.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *