Oscarsgalan 2018

Inclusion Rider, de två orden som Frances McDormand lämnade oss med efter att hon vunnit en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, fick stället att brista ut i applåder – om än inte helt rungande. Många visste nämligen inte vad en “inclusion rider” var för något.

Ganska intressant, kanske talande.

En inclusion rider innebär, vilket amerikansk media sedan dess flitigt informerat om, att ett kontrakt mellan studio och skådespelare innehåller en garanti om att produktionen kommer att vara inkluderande, om det nu gäller kön, etnicitet osv. Man kan även kalla det kvoteringstvång, eller en slags lagligt bindande avbockning av Bechdel-testet. Studiochefer avskyr detta, eftersom det tvingar dem till att göra vad de helst bara lovar göra, och dessutom binder dem till det lagligt (lyssna på mer relevant snack som saken här), men det är förståeligt att McDormand förespråkar det. Det är lätt att stå och applådera för förändring, särskilt när man inte förlorar något på det, men läget blir mer avgörande när det ställs på sin spets. Ska det bli förändring eller ska vi fortsätta applådera?

Vad jag vet var det galans enda konkreta förslag på förändring – i övrigt var tillställningen vad man kunde vänta sig, en slags orgie i symbolistisk good will efter #MeToo och “TimesUp. Det var den oundvikliga Oscarsgalan år 2018 som Hollywood behövde – särskilt efter förra årets kuvertfiasko (som jag inte vill kalla för “envelopegate” eftersom jag inte tycker suffixet -gate är något slags skämt) behövdes nu någon form av tydlig gravitation mot det seriösa. Då blev också #MeToo en lämplig pusselbit – Weinstein nämndes vid namn och slaktades utan censur, och de mest namnkunniga av hans uttalade offer, som Salma Hayek och Ashley Judd, delade scenen med de mindre, som Annabella Sciorra, vars frånvaro från vita duken de senaste årtiondena nu alltså blivit smärtsamt påtaglig (“It’s been a while” halvskämtade hon när hon presenterade ett pris, med Hayek och Judd). Däremot syntes ingen Rose McGowan, eventuellt för att hon anses för punkig och skamfilad för att få en inbjudan, trots att hon varit en lika stor ledstjärna för #MeToo som de andra. Gärna den goda viljan, men det får som sagt inte bli för verkligt och nyanserat.

På samma sätt som det är märkligt att McGowan inte var där – och att hennes bad girl-stämpel har en paradoxal slutshame över sig – var det också obekvämt hur galan var den mest mansdominerade vad gäller vinnare. Dessutom var åtminstone två av vinnarna inte de mest representativa. Vann för bästa animerade kortfilm gjorde NBA-stjärnan Kobe Bryant, som anklagades för våldtäkt år 2003, och vann för bästa manliga huvudroll gjorde Gary Oldman, anklagad för sexuella övergrepp av sin ex-fru (som dessutom menat att han varit en mer eller mindre galen, patriarkal tyrann). Någon verkade också ha glömt Dave Chappelles diss av transpersoner, för han fick utan problem presentera ett pris. Förra året applåderade inte Brie Larson åt (den “blott” trakasserianklagade) Casey Affleck som vann bästa manliga huvudroll – här var man noga med att inte visa något liknande i bild, eller överhuvudtaget någon typ av diskrepans. Affleck själv avböjde att vara med på galan i år (han skulle traditionsenligt presentera bästa kvinnliga huvudroll) vilket ingen heller knystade ett pip om.

Man kan alltså säga att Oscars pratade om solsken och rosor och låtsades som att det inte regnade. Liknande saker kan sägas om de rekordlåga tittarsiffrorna – linjär TV har förstås i allmänhet lägre tittarsiffror nu än förr, men det är svårt att inte se galan som en som predikan för kören medan stjärnornas ideologiska motståndare (på högerkanten) sedan länge stängt av.

Så med det sagt måste jag lite motvilligt erkänna att galan inte var den mest underhållande jag sett – det var viktigt att förkroppsliga det senaste halvåret på det här sättet, men det vi såg var också en vägg av positiva budskap som försökte ignorera de egna svagheterna, och den inneboende brist på en mer komplex diskussion som kan leda hela den här rörelsen i fördärvet. Det mest brutala distraktionselementet var sekvensen när Jimmy Kimmel, med ett gäng stjärnor i släptåg, marscherade in på en biograf på andra sidan gatan och bombarderade en intet ont anande publik med korv. Det var ett surrealistiskt ögonblick, nästan som att stjärnorna ville lämna duken och komma ut till publiken, istället för att göra rent i eget hus och diskutera industripolitik.

Å andra sidan finns det förstås en gräns på hur höga krav man kan ha på en firmafest av det här slaget – de där människorna i den där biografen verkade vara i chocktillstånd av stjärnglans, vilket jag slår vad om att du och jag skulle ha varit också. Och, trots allt, om filmstjärnor inte är filmstjärnor, vad är de då?

The Shape of Water vann guldgubben för bästa film, och så gjorde även Guillermo del Toro för bästa regi. Detta var filmen som skickade ut ett positivt budskap på det tydligaste sättet, och den var mer tillgänglig och mindre tvetydig än den huvudsakliga konkurrenten Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Det fanns inga stora överraskningar – annat än möjligen bästa dokumentär, som gick till anti-Putin-dokumentären Ikaros istället för den älskade Agnes Vardas Faces, Places – trots att det var bäddat för en kväll där vinnarna spreds ut jämt. Tidigare ceremonier hade också blandat oddsen ända fram till kvällen innan galan, då Get Out blivit vinnaren på Indie Spirit Awards, vilket till sist också gjorde den filmen – trots allt galans största hit, samt den mest sedda och omtalade – till en dark (black?) horse.

Istället kan man kalla galan för oväntat förutsägbar (en bedrift även i Oscarsmått mätt) och därför har jag inte mycket att säga om vad som hände i den – det var nämligen inte så mycket. Varje år är en fråga om fokus, och i år var det tydligt – hade det inte varit för #MeToo och #TimesUp hade galan förmodligen gjort fler skämt om förra årets “fel film vann”-skandal (vilket här istället “städades upp” med nästan freudiansk noggrannhet, då Warren Beatty och Faye Dunaway fick presentera Bästa Film en gång till) men nu var improvisationerna och skämten nere på miniminivå för att framhäva hur seriöst alla tar på diskriminering och sexuellt förtryck. En liknande sak hände 2002, ett drygt halvår efter attackerna mot World Trade Center, då Halle Berry, Denzel Washington och Sidney Poitier fick symbolisera solidaritet och hopp (vilket, sagt i förbifarten, förskuggade #oscarsowhite med fjorton-femton år). Det var på samma sätt fint, samtidigt som det gav viss andnöd.

Den svenska vinkeln grät över Michael Nyqvist, som inte var med på In Memoriam-montaget, och Ruben Östlund, som inte vann bästa utländska film. The Square hade varit utanför samtalet länge, så det var ingen överraskning, men det är sant att Nyqvist var en skådespelare god nog åt den heliga stunden. Ärligt talat är det dock inte svårt att föreställa sig missen – att killen som spelade skurken i John Wick, Mission Impossible 4 och Abduction (vilken, sa du?) föll bort i sorteringen kanske inte är helt konstigt. Desto märkligare var frånvaron av amerikanska namn som Miguel Ferrer, Tobe Hooper och Adam West, ingen av vilka hade någon bra anledning att inte vara med. Därutöver kan man tycka att Jeanne Moreau, en legend, kunnat förärats mer än ett kort upprop (i sändningen dessutom placerad så att hon skymdes framför Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder), men… ingen kan nog bli helt nöjd på den här punkten.

Slips schmips

Ett inlägg delat av Fredrik (@carlfredrikfyhr)

Slutligen hade vi också den bottenskrapande idén av Aftonbladet att tvinga en att bli premiummedlem för att se sändningen. Detta var ett drag av pur opportunism eftersom Oscarsgalan är medial paria. En nischad publik får betala för besväret, är den förmodade logiken – för tillfället kostade abonnemanget bara en krona (mer om man glömmer avsäga sig det, förstås) men många bäckar små… dessutom är det en principsak. Att sitta uppe och se Oscarsgalan verkar vara något att liknas till en osexig psykisk sjukdom ingen helst pratar om. Guldbaggegalan är ironiskt nog det motsatta – en hopplöst tom och futtig händelse som får oproportionerligt stor medial uppmärksamhet, med så mycket falsk glitter och glamour som man ids fabricera. Lite som om Småstjärnorna vore Grammisgalan.

Man hade förstås kunnat tänka sig att Aftonbladet-studion ansträngt sig lite extra nu när de betalar inträde, men aftonen var faktiskt snäppet sämre än det varit de två tidigare åren då de hållit i sändningen – i sin tur var de, det ska erkännas, inte bättre eller sämre än någon annan som gett sig på det tydligen omöjliga uppdraget att sända Oscarsgalan.

Istället för att upprepa mig på riktigt så citerar jag mig själv från några år sedan, då galan gick i det gudsförgätna SVT Flow.

Jag har följt galan sedan år 2000 och huvudproblemet med studion i år var detsamma som alltid:

Ingen brydde sig. Ingen gav ens en antydan av att bry sig. Ingen verkade vilja vara där. Ingen hade någon förhandskoll på något. Alla betraktade tillställningen som om de försökte förstå vad de tittade på, och inget av det som hände hade därför ens möjligheten att gå in hos dem. Entusiasmen var på noll. Sömnigheten total. Programledaren verkade inte förstå hur någon kunde sitta uppe och titta på det här – allra minst verkade hon förstå hur hon själv orkade.

I år hade AB en komiskt oinspirerad Jan-Olov Andersson, men en hysteriskt opretentiös slips, som någon verkade ha väckt mitt i natten när någon ordinarie “expert” blivit sjuk. Han verkade inte ha någon som helst uppfattning om vad som skulle hända på galan, och han verkade ofta vara på vippen att erkänna det själv. I andra änden satt Karolina Fjellborg och höll stilen – mycket bra, ska sägas, men fortfarande utan att ha några ens i närheten av detaljerade insikter att komma med. Vi fick nöja oss med vetskapen om att de båda sett åtminstone ett par av de nominerade filmerna, och att de gillade ett par av dem. Så. Film liksom. Ja. Vissa gillar man ju. Andra så, näe. För en Oscarsnörd, eller faktiskt bara en filmintresserad person med basala kunskaper om snacket som gått runt årets gala, var denna Öppna Kanalen-liknande uppvisning mer sömnframkallande och dåsig, när den borde ha varit peppig och energigivande.

Istället verkade budskapet vara, som vanligt, att vi ska vara tacksamma över att någon överhuvudtaget orkat dra ändan ur vagnen och göra den här uppesittarkvällen överhuvudtaget – ungefär som föräldrar som tar med sina ungar till senaste Smurfarna-filmen fastän de har bättre saker för sig. Jag kan förstå att det anses otacksamt att sitta uppklädd i en halvdant inredd TV-studio mitt i natten, inför en osmickrande liten mängd tittare, men om det fanns en gnista engagemang för jobbet så syntes det inte här. Så vad som borde vara ett modigt litet rebellgäng som sitter uppe i natten med brinnande passion, blir istället en nattöppen mack där knegarna småpratar medan några kunder då och då kommer in och köper korv med bröd.

Jan-Olov gillar säkert den stämningen, den där slipsen kan inte betyda något annat, men om man ändå inte bryr sig så ser jag lika gärna att Filip och Fredrik tramsar sig igenom galan. Vilken typ av passion eller energi som helst är bättre än ingen alls.

FREDRIK FYHR


Oscarsvinnare 2018

Bästa film – The Shape of Water

Bästa regi – Guillermo del Toro, The Shape of Water

Bästa kvinnliga huvudroll – Frances McDormand, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Bästa manliga huvudroll – Gary Oldman, Darkest Hour

Bästa manliga biroll – Sam Rockwell, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Bästa kvinnliga biroll – Allison Janney, I, Tonya

Bästa originalmanus – Jordan Peele, Get Out

Bästa manus på förlaga – James Ivory, Call Me By Your Name

Bästa foto – Roger Deakins, Blade Runner 2049

Bästa klippning – Lee Smith, Dunkirk

Bästa kostym – Mark Bridges, Phantom Thread

Bästa ljud – Gregg Landaker, Gary Rizzo, Mark Weingarten, Dunkirk

Bästa ljudeffekter – Richard King, Alex Gibson, Dunkirk

Bästa visuella effekter – John Nelson, Gerd Nefzer, Paul Lambert, Richard R. Hoover, Blade Runner 2049

Bästa scenografi – Paul D. Austerberry, Shane Vieau, Jeffrey A. Melvin, The Shape of Water

Bästa makeup – Kazuhiro Tsuji, David Malinowski, Lucy Sibbick, Darkest Hour

Bästa musik – Alexandre Desplat, The Shape of Water

Bästa originalsång – “Remember Me”, Coco

Bästa animerade kortfilm – Dear Basketball

Bästa kortfilm – The Silent Child

Bästa kortdokumentär – Heaven is a Traffic Jam on the 405

Bästa dokumentär – Ikaros

Bästa utländska film – En fantastisk kvinna

Bästa animerade långfilm – Coco

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Oscarsgalan 2018

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *