The Shape of Water

Allt som gör The Shape of Water fantastisk har att göra med hur den regisserats. Berättelsen är enkel, förmodligen för enkel, intrigen är förutsägbar och det krävs ett barns naivitet för att verkligen köpa sensmoralen helt. Men jag kan inte klaga.

Guillermo del Toros förra film, Crimson Peak, kallade jag för ett “kladdigt och oformligt stycke gotisk lapskojs” – den såg fantastisk ut, ja, men manuset var så grundligt förvirrat att det bokstavligt talat inte gick att säga vad man såg på eller varför. Jag tror den går till historien som den snyggaste dåliga film som gjorts.

Del Toro skrev manus till Crimson Peak och han har skrivit manus till The Shape of Water, även om jag har svårt att tro det. Kanske han sett om Crimson Peak flera gånger och varit ärligt intresserad av att förbättra sig, för han har här gjort en film med tre akter, aristotelisk kurva, tydliga karaktärer med mål och motivation, en konkret konflikt, en upptrappning via tydliga planteringar och deadlines – ja, vi tittar praktiskt taget på hemtentan från från en duktig manuselev.

Man kan se det som något tråkigt och förutsägbart, eller så kan man se det som kärleksfullt hantverk. Jag tror på det sistnämnda. Jag tror också att manuset fungerar som en ateljé åt filmens färger och former – det är en ateljé som del Toro byggt själv, i ord. I Crimson Peak var han själv fast inuti sin egen expressionistiska målning, utan att komma ut. Nu är det ordning på torpet, saker går nerifrån och upp, genomförs från början till slut, och det finns gravitation som håller tillbaka alla bitar så att de inte svävar för långt bort.

Symboliskt syns den här viljan eventuellt redan i förtexterna, där möblerna i en böljande undervattensvärld långsamt landar och återfår sin vanlighet medan vi stiger upp ur vår drömvärld och vaknar upp inuti filmens fantastiska verklighet.

Visuellt ser filmen ut som en, om vi ursäktar, våt dröm. Det är eventuellt den grönaste film som någonsin gjorts (en hård konkurrent är Alfonso Cuaróns Den lilla prinsessan från 1995) och varenda millimeter vi ser i bild är täckt av heltäckande drömrekvisita. Vatten är överallt, från badkaret till de kokande äggen via känslan av att något dryper längsmed mellanrummen.

Mysrugget är monumentalt. Det visar sig att vi är hemma hos den stumma kvinnan Elisa (Sally Hawkins), som bor ovanför en stor biograf som visar 65mm-produktioner på stor duk. Såklart. Musiken av Alexandre Desplat valsar på. Det är bara att sjunka in i det här.

Teoretiskt sett utspelar sig filmen på 60-talet, men det är förstås en saga vi ser på. Elisa skurar golv på en fabrik där myndigheter sysslar med mystiska experiment. Kalla kriget pågår och kommunistparanoian är där, men på nivån av en barnbok. Den sadistiske militärmannen Strickland (Michael Shannon) anländer till sina scener som till tonerna av tromboner.

Det visar sig att han sköter ruljansen för studierna av en stor amfibieman (Doug Jones) – mer eller mindre 2010-talets skräcken i den svarta lagunen (som kärleksfullt legat till grund för del Toros film). Ser vi oss omkring kan vi se en rysk spion bland läkarna (spelad av Michael Stuhlbarg), vi kan se Elisas sidekick på jobbet, Zelda (Octavia Spencer), vi kan se Giles (Richard Jenkins) som bor ihop med Elisa fastän de inte har någon relation annat än “vänner”. Vi kan se dessa saker och lista ut ungefär vad som kommer att hända.

Förutom, då, faktumet att spirande romans uppstår mellan Elisa och “gälmannen”, som jag filmen igenom ville kalla för Willy – på grund av Rädda Willy och… ja, ser du filmen vet du hur jag menar.

Manuset är som sagt nästan mekaniskt, men det är en vacker mekanik som går ihop oerhört väl med skönheten i bilderna som del Toro målar med. Första akten är ett skolexempel på narrativ sparsamhet – de där ljuvliga upprepningarna måste analyseras! – och ironiskt nog är det också teknisk perfektion som gör att filmen känns så organisk. Scener rör sig framåt med ett särskilt driv, klippningen är en stafettlek där ljudarbetet är särskilt ljuvligt, filmen har ett verkligt flyt, jo, och del Toro arbetar på våra sinnen som en första klassens manipulatör.

Del Toros skönhet är lika tekniskt avancerad som den är barnslig i sig. Alla karaktärer är som naivistiska streckgubbar, redo att förarga alla som vill ha nyanserna och substanserna i en film “för vuxna” – särskilt den stumma Elisa är ett förvuxet barn som vältrar sig i sin egen sexualitet med samma oskuldsfullhet som hon lyssnar på musik eller kokar ägg.

Hon är dock enormt gediget skapad av Hawkins, som otroligt nog är rätt kvinna på rätt plats i rätt film, vilket man nästan aldrig kan säga om en Hollywood-film idag. Alla andra skådespelare är också redo att ge oss Figuren De Spelar Och Inget Annat, underbart platt och rakt. Den enda överraskningen är möjligen att Strickland, filmens skurk, genom Michael Shannons ständigt vemodiga minspel, är den som får flest nyanser under resans gång.

Å andra sidan är det nog symptomatiskt för Del Toros tendens att sympatisera med monstret – Strickland är visserligen ett monster som inte förtjänar vår helhjärtade empati, men ändå. Det har varit Del Toros vilja här att göra en monsterfilm där monstret äntligen kan få upprättelse, kärlek och respekt, vilket ju alltsedan King Kong (1933) varit vad Det Stackars Filmmonstret velat ha. I de gamla monsterfilmerna var ju människan alltid det “riktiga” monstret och varelsen den missförstådda hjälten. Del Toro gör, en gång för alla, denna skräckromantik rättvisa.

I förlängningen är The Shape of Water en saga om tolerans, och om kärlek som inte gör skillnad, och cyniker kommer att rusa fram för att visa på just hur naiv och barnslig denna “politiskt korrekta” syn är, att det är en för okomplicerad (och kanske motsägelsefull) syn på gränslös kärlek som bara barn kan ha.

Jo, det vore nog att lägga för mycket värde i vad en film vill ha sagt och inte – men det är helt sant, tror jag, att filmen uttrycker en nyromantik som nu blommar efter årtionden av ironisk cynism. The Shape of Water är en eskapistisk bubbla av nostalgi, en drypande, vattentät kokong av god vilja, en blöt kyss i en tid av vassa tungor och hårda ord. Det är ett stort verk av modern romantik, och bara den som hunnit bli för kall och svart kommer må sämre av den.

FREDRIK FYHR


PS.

Jag har nu beskrivit The Shape of Water som en saga, men jag ska poängtera att filmen inte är barnvänlig. Det finns (ett fåtal men mycket starka) scener med våld och blod i den, och den har en femtonårsgräns som är rimlig.


THE SHAPE OF WATER

2017 USA 123 min. färgfilm (en svartvit scen) codex (ARRIRAW 3.4K) (Arri Alexa Mini & XT Plus) (DCP) 1.85:1. Regi: Guillermo del Toro. Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor. Producent: J. Miles Dale, Guillermo del Toro. Huvudsakliga skådespelare: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg, Doug Jones, David Hewlett, Nick Searcy, Stewart Arnott, Nigel Bennett, Lauren Lee Smith, Martin Roach, Allegra Fulton, John Kapelos, Morgan Kelly, Marvin Kaye, Dru Viergever, Wendy Lyon, Madison Ferguson, Jayden Grieg, Deney Forrest, Brandon McKnight. Foto: Dan Laustsen. Klippning: Sidney Wolinsky. Musik: Alexandre Desplat. Scenografi: Paul D. Austerberry. Kostym: Luis Sequeira. Produktionsbolag: Fox Searchlight, Bull Productions, DDY. Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden). Kategori: Mellanbred modern romantik, modern saga, auteurfilm. Genre: Fantasy, romantik, drama, äventyr, inslag av thriller, spionfilm, skräck och musikal. 3/5-aktstruktur. Premiär: 31 augusti 2017 (Venedig). Svensk premiär: 14 februari 2018.

Omdöme: Modern romantisk saga med utmärkt manus gjort enligt konstens alla regler samt, främst, ett monumentalt hantverk som skapar cinematiska atmosfärer med flera lager, genom ett symfoniskt samspel mellan foto, scenografi, ljud och klippning; den solida intrigen bildar en stabil grund för den idiosynkratiska men självsäkra estetiken som i sin tur lyfter upp den essentiella romantiken i berättelsens kärna. Felfria skådespelare, och scener rika på mening och symbolism i detaljnivå, är extra kvalitéer.

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “The Shape of Water

  1. Pingback: Videosöndag 18/2 2018 | Videosöndag

  2. Pingback: Oscarsgalan 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *