Crimson Peak

cp1

2starrating

Regi: Guillermo del Toro

En ung kvinna faller för mystisk engelsk markägare, som tar henne med till ett spökhus där han bor med sin mysko syster. Samtidigt har någon mördats, hon får meddelanden från sin döda mamma, ytterligare spöken har ytterligare meddelanden, syskonen meckar med någon slags maskin, begravda bevis finns i källaren, det bjuds på förgiftat te, fan och hans moster, etc.

Crimson Peak är ett kladdigt och oformligt stycke gotisk lapskojs, den typ av berättelse som barn får höra av alkoholiserade sagoberättare. Den rör sig skoningslöst från det ena till det andra, sedan tillbaka igen, sedan någon annanstans, och medan den pågår i sin fundamentala luddighet lyckas den avverka flera subgenrer till mysteriethrillern utan att man blir klok på en enda. Det är en av de sämsta vrålsnygga filmer jag sett i mitt liv.

För rent visuellt är den hägrande – tingel-tangel-mästaren Guillermo del Toro tar inga gisslan i sina ansträngningar att skapa en nästan huvudvärksframkallande gröt av pasteller som man får gå till filmer som Dario Argentos Suspiria (1977) för att matcha – det ser inte ut som 1800-talet så mycket som det ser ut som ett gammaldags film-1800-tal. Det är en mer påkostad romantisering av 1800-talet än av 1940-talet i Del Toros mest hyllade film Pans labyrint (2006), men principiellt är det samma typ av milt sagt inbjudande drömvärld av dunkla vrår, knarriga golv, störtregn över gatorna och karaktärer som verkar präglas av något slags konstigt sken; det finns något overkligt och ambivalent över dem, som om de befinner sig mellan dröm och verklighet.

Scenografin är alltså oemotståndlig och kostymerna är kusligt perfekta (förmodligen vinner de Oscars). Överhuvudtaget är filmen en njutning inledningsvis – varje instinkt i mig skrek att jag skulle gilla den här filmen, för inte nog med att allt i bild ser så läckert ut, Del Toros bildkompositioner är underbara. Med fotografen Dan Laustsen blandar han statiska kamerapositioner med svepande långa tagningar, allt utomordentligt sammansatt med en fantastisk känsla för rytm. Crimson Peak känns som filmiskt lyxgodis, så länge man bara stiftar bekantskap med den.

Sedan kommer den där oundvikliga punkten då de inledande chockerna avtagit och man sjunker ner i fåtöljen för att ta del av berättelsen. Oh boy…

Det hela börjar som en spökhistoria. Första repliken är ”Ghosts are real, this much I know”, en replik som antyder mer än man kanske först inser (det är nämligen inte mycket man kan bli klok på i filmen). Mia Wasikowska spelar Edith Cushing, ung och stolt och självständig författaraspirant som idoliserar Mary Shelley och vill skriva skräckromaner. Hon verkar vara en intelligent och begåvad person – ett faktum som nästan omedelbart grusas efter att hon faller för den ”mystiske” markägaren Thomas Skype (Tom Hiddleston) och förvandlas till ett viljelöst mähä som inte alls liknar personen vi ser i början.

För det är en viktoriansk kärlekshistoria, det här. Den unga Edith och den äldre, mer ärbare Thomas – eftertraktad av adelsdamerna, som föraktfullt ser på när han tar sin nya askunge till balen. Ska hennes pappa acceptera Thomas som friare? Och är det inte något skumt med honom ändå? Hans syster Lucille (Jessica Chastain) glider runt som en vålnad, spelar vals på flygeln och talar med nästan melodisk sagoröst om sitt hemlands svarta nattfjärilar som lever på kylan och mörkret och äter de vackra dagfjärilarna. Helt klart mysko!

På tal om vålnader så sa jag ju att filmen var en spökhistoria? Jo, för när Edith var liten fick hon besök av sin döda mamma som efter döden förvandlats till en sån där datoranimerad svart blobb med skelett-liknande ansiktsdrag och Dementor-lemmar som alltid är med i spök-skräckfilmer som inte förstår att CGI-spöken inte är läskiga (även om Chastain var med i Mama, en ganska bra film under omständigheterna). Mamman hade som spöke ett meddelande: Akta dig för Crimson Peak!

Vi förstår att Edith såklart kommer att hamna på denna plats utan att veta om det – typiskt kryptiska spöken att inte vara mer specifika; plötsligt har hon gift sig med Thomas och de är på hans gamla engelska ägor, som förstås kallas för Crimson Peak. Detta sammanträffande har i övrigt ingen betydelse, det ska nog bara vara en cool grej (mycket sånt i den här filmen).

Detta låter kanske som en konstig utveckling om man betraktar drama-inledningen av filmen, men som om inte det var nog har det redan skett ett mord (med dold mördare, alltså ska vi undra vem som är mördaren). Crimson Peak kör tidigt in på överflödiga avfarter och blir ett (inställt) mordmysterium. I början av filmen finns det en hel del misstänkta, men eftersom vi hoppat till titelplatsen så följer vi aldrig upp på några av dem och mordet sitter istället och trycker i publikens bakhuvud som ett meningslöst överskott av information. Det är bara början.

cp2

Naturligtvis bor Thomas med sin mysko syster i ett stort kråkslott utan tak (det snöar oavbrutet in i det, så det kan vila någon övernaturlig väder-förbannelse över platsen) där det förstås finns ytterligare spöken och ytterligare mordgåtor. Vi får visserligen se Mia Wasikowska vandra i mörka korridorer med en ljusstake, men det kändes bättre i Jane Eyre. Del Toro vägrar nämligen utnyttja mörkret och den naturliga skräcken man känner för saker som låter i natten – istället fläskar han på med datoranimerade spöken som stirrar oss rakt in i ögonen och ser jättefula ut. Inte nog med att filmen aldrig blir läskig – de stunder den bygger upp rädsla förstörs allt av dessa ibland komiskt antiklimatiska CGI-skapelser som bara är där, tydligt fejk. Otroligt tråkigt.

Som om det inte var nog med att filmen som skräckfilm inte är ett dugg läskig – som mysteriefilm är den inte ett dugg mystisk. Samtidigt är intrigen extremt tillkrånglad, och ändå redan från början uppenbar. Guillermo del Toro kan jämföras med Tim Burton i det att han är bra på känslor och visuella anslag men sämre på att berätta de historier han försöker berätta – han saknar helt elegans och föredrar att arbeta med liggande stolen istället för enkel division. Vi vet, till exempel, vilka skurkarna är från början. Vi vet att spökena inte är läskiga med flit (de är inte läskiga överhuvudtaget) utan att det finns något ledsamt dödsfall i grunden.

Det blir en lång, grötig, sörjig väg mot avslöjandet av dessa självklarheter – via en arkaiskt romantisk kärlekshistoria (med oskuldstematik!) som Del Toro inte hinner med att utveckla och byggandet av en ful maskin som pumpar upp slime från Ghostbusters II ur marken (detta ska vi bry oss om) och jag vet inte vad. Aldrig tar det slut.

Som regissör visar Del Toro bara upp brister i den här filmen. I grunden är det en subtil och seriös gotisk skräckberättelse av klassiskt snitt, men Del Toros excesser är på en helt annan våglängd. Han dundrar ivrigt på, rusar igenom sin intrig med en och samma monotona ton, och han leder hela tiden publikens uppmärksamhet åt olika håll utan att förstå att en film måste andas, en intrig måste ha balans, och genrer kan inte blandas jämnt, något måste överväga något annat. Crimson Peak är istället en enda hårt komprimerad summa av kaos. Det är jättejättejobbigt att titta på den här filmen.

Del Toro provocerar dessutom lite extra med att ha med poänglösa referenser till andra skräckfilmer – och borderline-plagiat från Rosemarys Baby (1968) och The Shining (1980) – som om han känner sig helt nöjd med sitt berättande och kan kosta på sig att lägga lite extra glasyr på sin ”kejsarens nya tårta”. Den tårtan ser visserligen fantastisk ut på håll, det ska jag erkänna, men den smakar verkligen sula och fatet tycks aldrig bli tomt hur mycket man än äter.

FREDRIK FYHR

*

cccp

CRIMSON PEAK

Originaltitel, land: Crimson Peak, USA.
Urpremiär: 25 september 2015 (Fantastic Fest, USA)
Svensk premiär: 16 oktober 2015.
Speltid: 119 min. (1.59)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ArriRaw 2.8; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mia Wasikowska, Tom Hiddleston, Jessica Chastain, Charlie Hunnam, Jim Beaver, Burn Gorman, Leslie Hope, Doug Jones, Jonathan Hyde, Bruce Gray, Emily Coutts, Alec Stockwell, Brigitte Robinson.
Regi: Guillermo del Toro.
Manus: Guillermo del Toro, Matthew Robbins.
Producent: Guillermo del Toro, Callum Greene, Jon Jashni, Thomas Tull.
Foto: Dan Laustsen.
Klippning: Bernat Vilaplana.
Musik: Fernando Velázquez.
Scenografi: Thomas E. Sanders.
Kostym: Kate Hawley.
Produktionsbolag: Legendary Pictures.
Svensk distributör: UIP/Universal.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *