Underskattat 2015

lop

Jag antar att de flesta människor, när de ser en film, vill se en så bra film som möjligt. Vissa är mer känsliga för dåliga filmer än andra – somliga har ingenting emot att se vad som helst som placeras framför deras ögon, medan andra känner att livet är för kort för att ödslas på dåliga filmer.

Däremot är det sällan någon som har något att säga om mellantingen – de där ”lagom” bra filmerna, de som finner det stora i det lilla, de där filmerna som spelar alla kort rätt men som du kanske inte nödvändigtvis minns om tio år.

Jag ser i snitt två filmer om dagen. I år har jag sett över sju hundra filmer. När man ser många filmer så hoppas man varken på att se mästerverk eller oförglömliga kalkoner – man hoppas på att inte se något man sett förut (jag menar, tänk er själva). Därför känner åtminstone jag att en film som försöker göra något annorlunda har åtminstone den kvalitén intakt, oavsett om den lyckas eller inte.

Därutöver drabbas jag alltid av en ömhet av små, fina filmer som det inte är något fel på men som jag vet att alltför få människor kommer att se – bara nu senast har jag videoaktuella indiefilmerna Match och Nasty Baby som två bra exempel. Jag tycker mig skönja en tråkig strömlinjeformad tendens hos många generella biobesökare – att det klagas på att det inte görs några bra filmer längre, fastän många bra små filmer finns rakt under näsan på en. Det dåliga utbudet på streamsiter som Netflix – en blodisande fasa går igenom min kropp så fort jag hör någon fråga ”Finns den på Netflix?” – inbillar jag mig också kan innebära en farlig ”strömlinjeformning” av hur man ser film och i synnerhet vilka filmer man ser (även om jag ska erkänna att just Nasty Baby och Match båda går att streama på SF Anytime).

Lika ofta som jag kan hitta bra indiefilmer så kan jag hitta filmer som är mindre bra men helt okej, och i enstaka avseenden intressanta, och inte filmer som jag skulle avråda någon från att se bara för att jag gett en någorlunda ljummen recension. Sist men inte minst finns det också gott om dåliga eller mediokra filmer där enskilda skådespelare tappert kämpar som om de är med i Citizen Kane. Det ger mig alltid samma blandade känsla av glädje och frustration, låt kalla det Nicolas Cage-syndromet: Även om han så har huvudrollen i en tämligen kass film som Pay the Ghost så gör han huvudrollen med samma ödmjuka känsla av heder som när Takashi Shimura tackar för sin skål ris i De sju samurajerna.

Så nu, medan december pågår, tänkte jag ta tillfället i akt och presentera mina val för årets mest underskattade filmer och prestationer i ett par kategorier. Jag vet inte om det kommer få någon att leta upp de här filmerna om de missat dem – kanske inte – men på sin höjd kan jag åtminstone få utlopp för mina frustrationer och ge lite cred åt människor som faktiskt inte kunde rå för att filmerna de var med i inte blev bra.

 

das

Diversekategorier

Årets dåliga (men inte ) dåliga film: Unfriended

Årets mest minnesvärda skådespelare utan repliker: Vakten i en scen i Berättelsen om Askungen (jag kommer fortfarande ihåg honom!)

Årets mest oväntade manliga biroll: Jason Statham, Spy (vansinnigt rolig)

Årets roligaste filmskurkar i en film ingen lade på minnet: Das Sound Machine, Pitch Perfect 2

Årets ”Lucy-award” (dvs. en film jag egentligen inte kan försvara mot kritiker, men gillar ändå): Self/Less

 

okiko

Tekniska kategorier

Bästa fotot ingen såg: Stuart Dryburgh, Blackhat

Bästa klippningen ingen noterade: Steven Soderbergh, Magic Mike XXL

Bästa musiken i en dålig film: Legend

Bästa musiken alla tog för givet: Thomas Newman, Spectre

Bästa kostym och scenografi (i en dålig film): Crimson Peak

 

thyh

Årets Sisyfos-jobb

Årets mest bortslösade manliga biroll: Harrison Ford, Age of Adaline

Årets mest bortslösade kvinnliga biroll: Rachel McAdams, Southpaw

Årets TVEKLÖST mest bortslösade kvinnliga huvudroll: Dakota Johnson, Fifty Shades of Grey

Årets mest bortslösade manliga huvudroll: Arnold Schwarzenegger, Maggie

 

medanvidansar

 

Hedervärda omnämningar

Årets tappraste svenska försök: Odödliga

Årets snålast bemötta arthouse-film: Medan vi dansar

Årets snålast bemötta mainstream-film: The DUFF

Årets mest underskattade manliga biroll: Niels Arestrup, By the Sea

Årets mest underskattade manus: Diablo Cody, Ricki and the Flash

 

Trumvirvel!

 

hnhnh

Årets mest underskattade manliga huvudroll: Brad Pitt, By the Sea

Årets mest underskattade kvinnliga huvudroll: Charlize Theron, Dark Places

Årets mest underskattade regi: Angelina Jolie, By the Sea

Årets mest underskattade film: By the Sea

Övriga nomineringar: Blackhat, The DUFF (återkommer till den), Big Eyes, Into the Woods, Ricki and the Flash, Medan vi dansar och Everest.

By the Sea var dock den enda av dessa som jag otvivelaktigt tyckte om och redan från början kände skulle bli feltolkad. Å andra sidan – somliga kallade det för ”en av de sämsta filmer” de någonsin sett, och det är väl å andra sidan en ganska tydlig tolkning. Men även om By the Sea är enkel att göra narr av så är det en hemskt självsäker film som vet vad den vill vara och är just precis det. Jag älskar känslan i den och jag känner sympati både med Jolie och Pitts avsikter och deras förmåga att genomföra sitt meta-självreflekterande projekt, en uppriktig, pikant och känslig film mycket mer än en fåfängefilm (även om pengar och rikedom förstås kan göra att vissa får lite konstiga perspektiv på sina egna problem, men det är ju inte nödvändigtvis deras fel). Det är långt ifrån att vara ett mästerverk, men tanken är också bara att flörta med idén om mästerverk. Jag står fast vid att filmen är kitschigt ögongodis i en vulgär och lite pilsk arthouse-förklädnad, och sådant ser man alltför lite av.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *