Nasty Baby

ex

3starrating

Regi: Sebastián Silva

Ett bögpar försöker få barn ihop med deras tjejkompis Polly – denna process får dock en skarp kontrast när de ställs inför ett plötsligt dödsfall.

Mumblecore var verkligen något som kom och gick – en rörelse som snabbt blev ett luddigt adjektiv (som ”grungeigt”) eller ett skällsord (som ”hipster”) att använda lite som man själv behagar. Kanske var det en subgenre vars principer hängde lite för lösa för att riktigt fastna, och samtidigt kanske de var för breda. Det var på sätt och vis den logiska slutsatsen efter den digitala revolutionen – nu när alla kan göra en film är begäret större än behovet, så det blir film efter film efter film. Hur många lealösa nollbudget-improvisationer orkar man se innan man tröttnar?

Själv ser jag inte problemet. En form är en form. Begränsningar finns alltid, frågan är vad de leder till. Styrkan i mumblecore-genren är, liksom den utskällda found footage-genren (men än mer), att den bjuder in till verkligheten – kameran slås på någonstans i världen och vi betraktar de till synes slumpvis utvalda människorna genom den, oförstört och osminkat. Det är samma Kristen Wiig vi ser i Nasty Baby som i The Diary of a Teenage Girl och ändå inte alls – där såg hon ut som en karaktär i en film och varje replik var tydligt skriven. Polly, som Wiig spelar här, ligger som ett mycket tunnare skikt över Wiig själv. Det ser inte ut som att hon är sminkad. Vi glömmer att någon Polly finns. Vi ser Kristen Wiig gå nerför trappan och ut på SoHo-gatan i en digital bildkvalité som du kan köpa till dig själv. Gatan är den riktiga gatan, människorna där är verklighetens, vissa tittar in i kameran. Filmens illusionslager är tunnare. Ibland går det sönder helt, som när skådespelarna uppenbarligen börjar skratta åt något och inte kan sluta. Ingen omtagning. Det genuina fångas, sparas, själva storyn är bara där som en projektplan att hålla sig till på ett hyggligt sätt.

Sebastián Silva är en indie-regissör som hållit sig nära mumblecore-genren men Nasty Baby är den första av hans filmer, av vad jag sett, som går in i den nästan helt – och det passar honom. Alla som såg kaktusjakten Crystal Fairy vet att han inte är en främling för det flummiga och löshängande. Hans attityd har sina inneboende begränsningar – de flesta vet hur tråkigt det är att umgås med folk som är drogpåverkade, och den som ser en film drogpåverkad ser egentligen bara halva filmen – men samtidigt finns det en auktoritet i de där suddiga skärvorna och den dimmiga färden där visdomar glider in och ut ur fokus.

Tekniskt sett handlar Nasty Baby om ett bögpar i New Yorks trendiga kvarter som vill skaffa ett barn – Silva själv spelar Freddy, den vresiga och självupptagna konstkillen som inte tål kritik (en väldigt ödmjuk roll av Silva att ta sig an), och hans boyfriend Mo spelas av Brooklyn-musikern Tunde Adebimpe, en mer saktfärdig och ömsint person. De är ett yin och yang-par av det slag man känner igen. När en man varje morgon börjar blåsa löv utanför deras fönster vaknar Freddy med vrede i blodet. Mo är den som ber honom lugna sig så att han inte dör i förtid av en hjärtattack. Att Mo är svart, Freddy chilenare och Polly deras donator, det är självklart och okomplicerat på ett härligt sätt. Människor är som de är och vi lever i tider där mångfald faktiskt gror, om än i SoHo. Det är faktiskt mycket svårare att försöka göra det till ett problem, som vissa filmer förutsätter att det måste vara.

aaa

Polly (Wiig) är alltså kompisen som Freddy och Mo ska skaffa barn med – men Freddy har för dålig sperma så det är dags för den motvillige Mo att ställa upp. Av olika skäl tvekar dock Mo, och Polly blir mer och mer frustrerad. Under tiden har vi den där mannen som står och blåser löv. Det är ingen slump att han står där. I sinom tid ska Freddy ha en uppgörelse med denna man, och det kommer att leda till ett av filmhistoriens äldsta problem. Norman Bates revisited, man.

Så visst finns det en intrig här, tekniskt sett, men du ska inte fokusera för mycket på den. Liksom med alla mumblecore-filmer är charmen med Nasty Baby det avslappnade sättet som människorna har, och hur obehindrat vår värld uppstår i den. Vi känner nästan att vi sitter där i hipster-våningen med de här privilegierade SoHo-människorna – vi dricker vin med dem, blir lulliga med dem, festar lite med dem och vaknar morgonen efter med dem, känner luften mellan människorna och kommer ihåg de underliggande konflikterna. Vi sneglar in i sovrummet med Polly och undrar nervöst om inte Mo ska ta och komma till skott snart (bokstavligt talat). Vi vill prata med Polly, prata med Freddy, prata med Mo, vi är så nära att vi nästan tror vi kan det.

Det är i synnerhet i de enstaka detaljerna som Silvas film är fin. Saker som ingen traditionell filmare skulle låta gå oförklarat förbi passerar i Nasty Baby som oförställda tillfälligheter i vardagen, som när Polly (som jobbar på sjukhus) tar hand om en tjejkompis vars kille slagit henne; de går bara in i ett rum och stänger dörren. Vi ska inte höra vad som sägs. Jag vet inte om den där tjejen var på riktigt, och faktiskt hade blivit slagen av sin kille, men jag beundrar hur verkligheten sipprar fram mellan de tunna lagren fiktion.

Ändå landar vi i en traditionell thriller. Psykologisk paranoia och livet på sin yttersta spets är också återkommande för Silva – hans lysande skräckfilm Magic Magic är fortfarande det tveklöst bästa jag sett av honom. Nasty Baby har en mycket mer konventionell sista tredjedel, men eftersom jag trodde att de här människorna fanns i verkligheten så var jag även engagerad av deras problem. Det är en sak när figuren i en bröderna Coen-film råkar ut för något jävligt – då ska man sadistiskt gotta sig i hans öde, flina lite. Men när dessa tre människor gråter, skakar och säger ”Vad har vi gjort?” då känns det på riktigt.

FREDRIK FYHR

*

nb

NASTY BABY

Originaltitel, land: Nasty Baby, USA/Chile.
Urpremiär: 24 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 16 november 2015 (VOD), 1 februari 2016 (DVD/BR, prel)
Speltid: 101 min. (1.41)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW (Panasonic)/D-Cinema/1.85:1
Skådespelare (fullständig rollista): Sebastián Silva, Kristen Wiig, Tunde Adebimpe, Reg E. Cathey, Mark Margolis, Agustín Silva, Alia Shawkat, Lillias White, Anthony Chisholm, Marsha Stephanie Blaek, William Oliver Watkins, Constance Shulman, Neal Huff, Jesse Thurston, Catrina Ganey, Toni D’Antonio, Judy Marte, Becky London, Cara Seymour, Ina Howard Parker, Nico Arge.
Regi: Sebastián Silva.
Manus: Sebastián Silva.
Producent: Charlie Dibe, David Hinojosa, Juan de Dios Larraín, Pablo Larraín, Julia Oh.
Foto: Sergio Armstrong.
Klippning: Sofia Subercaseaux.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Naomi Munro (set decoration).
Kostym: Mark Grattan.
Produktionsbolag: Fabula, Funny Balloons, Versatile.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD/BR), SF Anytime (VOD).
No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *