Magic Mike XXL 2starrating

magicmike2videosöndag

2starrating

Regi: Gregory Jacobs

Tre år efter att ha lämnat strippscenen träffar Mike sitt gamla garde av en slump och hänger med på en road trip mot strippandets mecka – ett stort konvent med publik bestående av tre tusen kvinnor hungriga på manskroppar.

Du kanske aldrig såg Magic Mike (2012) – Steven Soderberghs film om manliga strippor, Channing Tatums genombrott och en ganska oväntad monsterhit – men om du gjorde det kanske du blev förvånad. Det var inte alls kitschig Ladies’ Night-underhållning utan en riktig film. En riktigt bra film dessutom, ett av det årets bästa; storyn om strippan Mike (Tatum) som undrade om LA-livet med snabba pengar, kvinnor och droger verkligen var något att ha, var inte alls originell men filmen var så otroligt välregisserad att varje beat i berättandet gick fram; ett lågmält drama i Saturday Night Fever-traditionen, medvetet gjord i skuggan av finanskrisen.

Uppföljaren Magic Mike XXL är en besvikelse. Den är kanske inte tråkig, men den är dålig. Den är enkelt uttryckt vad man hade kunnat tro att den första filmen hade kunnat vara – en biffig Chippendale-verison av Pitch Perfect, här i road movie-format mer besläktat med Baksmällan (2009) än Priscilla (1994) – men den är också så absurd och osammanhängande att man inte kan tro att så pass många inblandade från originalfilmen faktiskt är ombord på tvåan. Var de fulla när de gjorde den här?

Samma manusförfattare – Reid Carolin – har skrivit detta manus. Det påminner mig om hur Halloween-regissören John Carpenter sa att han skrev manuset till den mediokra uppföljaren Halloween II (1981) – det hade aldrig gått utan hans gamla kompis Bud(weiser). Magic Mike XXL har samma känsla av någon som skrivit ett manus berusad, från första till sista sidan i ett svep utan att någonsin se tillbaka.

Channing Tatum – som varit manlig strippa och vars liv Magic Mike till viss del bygger på – är tillbaka som producent och det är möjligt att han är ute efter sin alldeles egna Rocky-serie här. Liksom Rocky Balboa i de filmerna snabbt förvandlades till Sylvester Stallone så har Mike väldigt kvickt fövandlats till Channing Tatum. Ni vet, kepsen på sniskan. Lite dimmig blick. Rabblandes dumheter. När han väl dansar ser han ut som värsta jäkla guden – men karaktären Mike finns inte kvar. Återigen, han kanske varit full.

Filmen har roligare än publiken – som ju är nykter – när den tuffar på i en jättekonstigt konstruerad roadmovie. Det är som mest illa i början, när filmen annonserar frånvaron av originalets centrala karaktärer (Matthew McConaughey, Alex Pettyfer, Olivia Munn) på plågsamt genomskinliga sätt: De är på tryggt avstånd och gör en show i Kina, tydligen, och Mike försökte fria till tjejen men hon ville inte ha honom; lama ursäkter som halvhjärtat försöker dölja det alla tänker på – att skådespelarna inte vill vara med i en film som delar titeln med en kalsongstorlek.

Så utan de bästa karaktärerna är vi kvar med B-laget – alla de andra stripporna som vi knappt lärde känna – och Mike ska vara egen företagare nuförtiden, och lite stiff sådär, men när hans gamla kompisar har vägarna förbi så hoppar han på deras buss på väg mot ett ”strippkonvent” där de ska framföra ”en sista show”.

Man ba okej, för de är strippor. Men första filmen var inte så ordagrann. Den handlade om karaktärerna, inte yrket. Den berättade en smart berättelse om dem. Det var inte bara fniss och flabb, även om det förstås finns en absurd kittling  i att se muskulösa män visa sina kroppar för att tillfredsställa kvinnors fantasier (den ser olika ut beroende på läggning, inbillar jag mig).

Samma sak där, förresten. Den första filmen hade en självkritisk aspekt, och visade showen som ett monument över narcissism. Det finns något grisigt i hur XXL istället okritiskt vältrar sig i strippandet som om den tappar distansen och bara går in för samma publikfrieri som stripporna själva.

Första halvan av filmen är en slummande och lösryckt serie flummiga scener som ska vara roliga – karaktärerna pratar i nattmössan i dialoger som verkar improviserade, men som ska passera som någon slags karaktärsfördjupning och Mike träffar en tjej (Amber Heard) som man vet kommer dyka upp senare. Andra timmen är praktiskt taget bara en parad av strippscener. Ekipaget stannar hos en gammal flamma till Mike, spelad av Jada Pinkett Smith, och länge och väl stannar de i hennes herrgård full av uppsluppna svarta kvinnor som vill komma i närkontakt med sina svarta likar (förmodligen är de inkvoterade, liksom några bögar, eftersom första filmen var förvånansvärt vit och macho) – de plockar upp ett par nya vänner och hamnar i en förmodad orgie hos några desperate housewives ledda av en odräglig Andie MacDowell som bräker en Southern Accent from heeall, babey!

Finalen kommer i en sådan där tävling (tekniskt sett ”konvent”, då) som bara går ut på att vi ska få se karaktärerna in action. Vi får se dem in action. Det blir den där Ladies’ Night-filmen som man kanske trodde att ettan skulle vara. Det är groteskt men, som sagt, kanske inte direkt långtråkigt. (Samma publik som såg den första filmen kommer lugnt att se den här också).

Jag har ingenting emot enklare nöjen, men Magic Mike XXL är helt enkelt inte en speciellt bra film. Det är lite tråkigt att se hur originalets skärpa och finess vandaliserats och blivit en stökig mjukporrfilm men samtidigt ser filmen väldigt bra ut – Steven Soderbergh har själv fotat och klippt den (under sina sedvanliga pseudonymer Peter Andrews och Mary Ann Bernard) vilket ger den en knepig blandning av kaos och stil. Skådespelarna är fina och jag ville gilla att se deras film på samma villkor som de verkar gilla att vara med i den. Men jag var alltför nykter. Ska man se Magic Mike XXL bör man alltså vara full. Kalla det konsumentupplysning.

FREDRIK FYHR

*

mm2vs

MAGIC MIKE XXL

Originaltitel, land: Magic Mike XXL, USA.
Urpremiär: 1 juli 2015 (USA, Kanada, Norge, Taiwan).
Svensk premiär: 8 juli 2015.
Speltid: 115 min. (1.55)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 6K; DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Channing Tatum, Joe Manganiello, Kevin Nash, Gabriel Igesias, Matt Bomer, Adam Rodriguez, Carrie Anne Hunt, Crystal Hunt, Raeden Greer, Amber Heard, Vicky Vox, Stephen Boss, Jada Pinkett Smith, Michael Strahan, Kimberley Drummond, Donald Glover, Mary Kraft, Andie MacDowell, Jane McNeill, Rhoda Griffis, Ann Hamilton, Juan Piedrahita.
Regi: Gregory Jacobs.
Manus: Reid Carolin.
Producent: Reid Carolin, Gregory Jacobs, Channing Tatum, Nick Wechsler.
Foto: Peter Andrews (Steven Soderbergh).
Klippning: Mary Ann Bernard (Steven Soderbergh).
Scenografi: Howard Cummings.
Kostym: Christopher Peterson.
Produktionsbolag: Warner Bros, Iron Horse Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *