Den lilla prinsessan (1995) 3starrating

den lilla prinsessan

3starrating

Regi: Alfonso Cuarón

Fina flickan Sara flyttar från ”magiska Indien” till ”kalla New York” och inackorderas på sträng flickskola när hennes brittiske pappa måste rycka ut i första världskriget – när han försvinner,och antas vara död, degraderas Sara till tjänsteflicka på skolan.

Få filmgenrer är mer cyniska än de så kallade familjefilmerna – falska, såsiga och moraliskt korrupta produktioner som i bästa fall inte berör barn alls och får föräldrarna att somna, och som i värsta fall leder till undertryckt social ångest för båda. Den lilla prinsessan låter inte som en angelägen film att återvända till, och på håll ser det ut som en just sådan film, men sanningen är att den faktiskt är en riktigt bra film av sitt slag. Å ena sidan är den pedagogisk för både pojkar och flickor (även om jag förstås inser att förstnämnda kategori kan vara svårflörtad), å andra sidan är den extremt vacker och regisserad av Alfonso Cuarón med en tät visuell inramning som han senare skulle fortsätta gotta sig med i mästerverket Y tú mamá también (2001) samt Harry Potter och fången från Azkaban (2004), Children of Men (2006) och Gravity (2013).

Den är så förbisedd och underskattad, i synnerhet med tanke på att den aldrig ens gick på bio i Sverige, att den känns angelägen att rekommendera idag.

Filmen har en produktionshistoria med många klassiska förtecken: Flickboken från 1888, av Frances Hodgson Burnett, hade redan filmats tidigare två legendarer – Mary Pickford 1917 och Shirley Temple 1939. Det är inte svårt att tänka sig att man såg en tronföljare i äppelkindade Liesel Matthews, som introducerades i denna film – hon gjorde bara två filmer till, dels spelade hon presidentens dotter i Air Force One (1997) och dels spelade hon bad girl i en obskyr tonårsfilm vid namn Blast (2000). Å andra sidan satt hon nog tryggt i båten eftersom hon är en av planetens rikaste människor och en prinsessa i sin egen rätt – bakom scennamnet Liesel Matthews döljer sig Liesel Pritzker Simmons, del av snuskigt rika Pritzker-familjen och arvinge till förmögenheten bakom hotellkedjan Hyatt; numera sysslar hon med filantropi, donerar miljarder till Afrika och föreläser om mikrofinans.

xio0

Men visst var hon charmig som barnskådespelare, det går inte att förneka och bland ett par andra prominenta barnskådisar från 90-talet (Taylor ”Lucy McClane” Fry, Vanessa Lee Chester och Camilla Belle som båda var med i The Lost World: Jurassic Park) är Liesel Matthews ett självklart ankare i en roll som går ut på att le, gråta, skratta, se rädd eller lycklig ut, samt storögt berätta sagor och prata som i Charlie the Unicorn.

Ja, filmen är väldigt oironiskt sentimental och gammaldags och intrigen är ganska typisk. Rikemansdottern Sara Crewe (Matthews) är en sådan där ohederligt präktig och perfekt tjej som älskar allt och alla villkorslöst, har ett litet stab av vänner (typ groupies) omkring sig och bara hatas av den snobbiga och elaka tjejen (som förstås, i sin tur, inte har några vänner). Filmen utspelar sig vid första världskrigets utbrott och när hennes pappa (Liam Cunningham) ska ut och kriga för Englands räkning så lämnas Sara på ett flickhem i New York, lett av Miss Minchin (Eleanor Bron) en föreståndarinna vars Cruella de Vil-svartvita hår bör vara ett varningstecken.

Pappan förloras i kriget och hans förmögenhet går till det engelska kungariket så Minchin, som retar sig oerhört på Saras perfekta existens (hon kan redan franska och latin när hon börjar), får äntligen kasta ut hennes prylar och göra henne till en smutsig, hungrig betjänt som inte tillåts prata med de andra flickorna utan tillsammans med den svarta hushållsflickan (Chester) leva ett liv i underdånighet.

Men tror ni nu inte att hon håller lågan vid liv ändå! Alla flickor är ju prinsessor, även de elaka och fula, och även om de bor på vindsvåningar och klär sig i trasor – det har ju pappa sagt, så då måste det vara så.

Ja, Sara fortsätter att vara populär med de andra flickorna (de börjar ses i smyg) och under tiden som hon missbehandlas av Minchin så lär vi oss ett och annat om hennes pappas ”försvinnande” i kriget. Allt puttrar på, och det är väl här kring mittensträckan som man märker att filmen saknar en ordentlig intrig och egentligen, medan man ser på den barnanpassade misären, så väntar man bara på ett oundvikligt lyckligt slut. (Även om det finns en punkt mot slutet då dramatiken är nästan sadistiskt intensiv).

Men filmen har oerhört många förtjänster medan den pågår. Den på film relativt okända teateraktrisen Eleanor Bron är lysande som Minchin, en kvinna som inte är ett bestialiskt monster utan bara en elak, cynisk gammal tant som hatar barn eftersom de symboliserar en lycka i livet hon inte längre känner, samt en tro på goda saker som hon inte längre har. Det finns en scen som egentligen är jättecheesy – där hon försöker håna Sara för att hon är fattig och ful och inte alls någon prinsessa längre – som Bron förvandlar till rena rama psykodramat. Hon krossas av en tioårings tappra, modiga hjärta, torkar en kall tår från sina kinder och håller tillbaka sin ångest. Det är i synnerhet små stunder som dessa som gör filmen medryckande också för vuxna.

mu

Men mest av allt är Den lilla prinsessan en stor visuell upplevelse – inte minst därför är det en hemsk tanke att den aldrig fick gå på bio i Sverige. Cuarón arbetar extremt mycket med en grön palett – Den lilla prinsessan kan vara den grönaste film jag någonsin sett i mitt liv; redan förtexterna sker bakom en knallgrön bakgrund, och jag är övertygad om att inte en enda scen i filmen inte har något grönt i sig – skolans fasad är grön och flickorna klär sig i grönt. Det är rena rama St. Patrick’s Day.

Därutöver klämmer Cuarón in en helt egen sidointrig – en medvetet teatral indisk kärlekshistoria som kommer till liv när Sara berättar om den; det ser ut som en extremt färgstark Bollywood-barnbok med levande bilder, där karaktärerna rör sig nästan som kasperdockor. Och så, mitt i alltihopa, ett CGI-monster vars fulhet fungerar perfekt i sagovärldens dockliknande estetik. (Som om Cuarón själv insåg att detta var det enda sättet att göra datoranimerade effekter – i en kontext där allt redan ser medvetet fejk ut).

I grund och botten är Den lilla prinsessan inte en oförutsägbar eller okonventionell film, och du har förmodligen inte jättestor anledning att se den om du inte har barn (eller är nostalgisk själv). Däremot är det en vansinnigt snygg film som äter upp åskådaren med proppfulla scenerier och massor av färg – och den pampiga musiken av underskattade Patrick Doyle hjälper också till.

Framför allt överdriver filmen inte sina effekter, utan håller sig på (den flygande) mattan på ett väldigt smakfullt sätt. De vuxna skådespelarna ser till att göra sina karaktärer till vuxna människor, medan barnen blir de hjältar som barn helst vill se sig själva som. Som med alla filmer som rör sig inom gränserna för sin egen genre kan denna bara bli så bra som den kan bli – men Den lilla prinsessan är verkligen bokstavligt talat så bra som en sådan här film kan bli. Den är en väldigt fin liten film som ligger på gränsen till något väldigt stort.

FREDRIK FYHR

*

95alittleprincess

DEN LILLA PRINSESSAN

Originaltitel, land: A Little Princess, USA.
Urpremiär: 10 maj 1995 (USA).
Svensk premiär: juli 1997 (VHS).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liesel Matthews, Eleanor Bron, Liam Cunningham, Vanessa Lee Chester, Rusty Schwimmer, Arthur Malet, Errol Sitahal, Heather DeLoach, Taylor Fry, Darcie Bradford, Rachael Bella, Alexandra Rea-Baum, Camilla Belle, Lauren Blumenfeld, Kelsey Mulrooney, Kaitlin Cullum, Alison Moir, Time Winters, Lomax Study, Vincent Schiavelli, Pushpa Rawal, Rahi Azizi, Ken Palmer, Helen Greenberg, Norman Merrill, Peggy Miley.
Regi: Alfonso Cuarón.
Manus: Richard LaGravenese, Elizabeth Chandler efter boken av Frances Hodgson Burnett.
Producent: Mark Johnson.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Steven Weisberg.
Musik: Patrick Doyle.
Scenografi: Bo Welch.
Kostym: Judianna Makovsky.
Produktionsbolag: Warner Bros, Mark Johnson Productions, Baltimore Pictures.
Svensk distributör: Warner Home Video Sweden AB (VHS, 1997), Sandrew Metronome (DVD, 1999).

Comments
  1. Frida Westerlund

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *