The Prequels Strike Back

Jag recenserar i regel inte dokumentärer – det är inget personligt, utan har mest att göra med tidsbrist. Därutöver har jag länge funderat på om dokumentärer mår bra av att bli recenserade; kanske borde man skriva om dem på mer essäistiska sätt. Åtminstone som de ser ut nu så är de inte mycket mer än förlängningar av sina ämnen, nämligen; form- och stilmässigt är de flesta dokumentärer som görs idag otroligt lika varandra, så en recension (åtminstone av den typ jag brukar skriva) tillför inte så mycket. Med det sagt är det möjligt att jag (eller någon annan) ändå börjar ”recensera” dokumentärer i framtiden, men i så fall är det ”recensioner” med mer kortfattade omdömen, utan betyg, i mindre inlägg som dessa.

Hade jag recenserat dokumentärer, som jag recenserar spelfilmer, så hade denna text varit en ganska munter recension på The Prequels Strike Back, en sådan där fan-gjord nollbudgetdokumentär som man ser en hel del av nuförtiden – det finns alltid någon film någon sett någon gång som någon känner sig manad att skramla ihop pengar för att göra en dokumentärfilm om. Det är inte direkt inspirerande filmskapande, annat än för de som faktiskt gjort själva filmen.

MEN! The Prequels Strike Back har förstås ett (för somliga av oss) efterlängtat och mycket viktigt ämne: Filmen är en upptäcktsfärd i Star Wars-prequeltrilogin. Bradley Weatherholt heter regissören som själv gick från att älska prequel-filmerna, till att hata dem (eftersom Internet sa åt honom att göra det) och sedan älska dem igen; Weatherholt intervjuar fans, kritiker, professorer, analytiker, filmteoretiker, CGI-skapare, gamla fans, nya fans, en del är hyggligt celebra (Kevin Smith, James ”Reelviews” Berardinelli och Mike Klimo, Ring Theory-killen) men alla är där för att tiden är mogen att acceptera prequel-filmerna för vad de är. Och främst acceptera vad de inte är.

Jag tyckte att The Prequels Strike Back var en smått häpnadsväckande upplevelse om inget annat för att den går in på nästan allt jag skrev om i fjol vad gäller prequel-filmerna. Den i synnerhet viktigaste lärdomen är nog den historiska – hatarnas förväxling av otidsenlighet med dålighet, eftersom ”Tristan och Isolde” inte är i modersmjölken direkt, och mångas generella rastlöshet inför begreppet mimesis… Vad, tänker du, pratar jag om nu? Fortsättning följer, i en senare essä.

The Prequels Strike Back är hursomhelst sevärd för alla som har minsta intresse av Star Wars – med ”minsta intresse” menar jag att du kan skilja episoderna åt. Misslyckas du där behöver du naturligtvis inte se filmen, och det vet du. Men för alla andra är det en välkommen, och mycket efterlängtad film, som en gång för alla förklarar vad prequel-filmerna faktiskt går ut på. Det är okej att hata dem, men se gärna filmen för att förstå vad du hatar. Den som klagar på dåligt manus och skådespeleri och CGI, som om filmen är tänkt att vara modern och ”Game of Thrones”-seriös, framstår lite grann som en Mr. Magoo. Här är ett utmärkt tillfälle att lära sig vad Star Wars är, inte bara för dig personligen, utan i grund och botten. Nu och för alltid.

För tänk efter själv – om några hundra år, vilka filmer från vår tid tror du att människor fortfarande kommer att titta på?

FREDRIK FYHR

PS.

Just det! Filmen går att hyra på YouTube för en billig penning.

Intervju med filmskaparna, och bra samtal, ur podcasten ”Dorking Out”

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *