Inferno

inferno

Jag kastade Dan Browns ”Da Vinci-koden” i soptunnan. Bokstavligt talat. Jag läste tre kapitel, och när också det tredje slutade på en cliffhanger, lutade jag mig tillbaka i skrivbordsstolen, snurrade ett halvt varv mot soptunnan, lade pocketen mellan mina två handflator och slungade iväg produkten som en basketboll. Den landade perfekt i botten av plastpåsen i stålhinken med ett kort duns. Jag vet att man borde ta sina böcker till Myrorna, men ett ex mindre av denna bestseller (eller ”worstsmeller” som man också kan kalla det) kan inte göra någon skillnad. Jag ville tvätta ögonen.

Filmen Da Vinci-koden (2006) var ännu värre. Browns mellanstadiespråk och cliffhanger-fixering var ju, trots allt, inspirerat av filmens värld. Ron Howard borde ha lyckats göra en suggestiv popcornfilm av en bok som hade så låg gemensamma nämnare. Istället präglades filmen av ett förbryllande allvar, som om boken var viktig att följa – det ledde till en film som inte hade tid med något eftersom den skyndade sig så mycket. Hux flux introducerades vi för Robert ”vem?” Langdon (Tom ”felcastad” Hanks) och lika hux som flux var han på springande fot med Audrey Tatou genom Paris gator. Uppbyggnad uppschmyggnad. Om något ändå såg ut att kunna vara spännande, eller stimulerande för hjärncellerna, så kunde man lita på att manuset (som måste varit dubbelt så tjockt som Browns bok) förintade allt genom att oavbrutet, oavbrutet, förklara absolut allt, absolut allt, som hände minst två gånger, minst två gånger. TRE gånger. Ett anagram? Ett anagram! Ett omkullkastande av bokstäver för att bilda ett nytt ord! Ett anagram! Ett anagram? Ett anagram!

Tidigt i Inferno, den tredje Dan Brown-filmatiseringen, säger Langdon det igen – ”It’s an anagram!” – och jag tänkte ”Here we go again”.

Normalt sett så kan jag försöka stoltsera med att ta saker för vad de faktiskt är. Men här går jag bet. Jag ser vad det är, men jag tycker inte om det. Ron Howard har, redan från början, gjort allt fel. Vad ska jag säga mer än så? Tom Hanks är fel i rollen, strunt samma vad Dan Brown anser. Brown kan ställa sig i ett hörn och räkna royalties, för som producent av dessa filmer är han en käpp i hjulet. Filmerna på hans böcker, lika mycket Da Vinci-koden som Änglar och demoner (2009) och Inferno, ligger någonstans mellan power point-presentationer, ”När och fjärran”, ”På spåret” och musikvideor från 90-talet där folk springer mycket. (”På spåret” är dock klurigare än Browns alltid lika uppenbara intriger).

Det är filmer som verkar vilja komma bort från sig själva. Spänningen kommer i gåtor men dödas genast av förklaringar. Förklaringarna leder till nästa ledtråd, och spåret leder till en färd utan inneboende faror eller problem så varför ska vi tycka att det är spännande? Alla detaljer är minimerade för att tillåta så mycket nonsens som möjligt. Jag kallar det ”plot hole by omission” (”logikluckor genom bortfall”) och det är vad de här filmerna bygger på för att kunna ”fungera” (men hur ska de ”fungera” om inget någonsin kan bli spännande?).

Inferno ger oss lysande exempel redan i början. Langdon vaknar upp med minnesförlust i Florens. Det eliminerar frågan varför han är där och gör det till ett mysterium (som ska visa sig vara helt ovidkommande). En doktor vid namn Sierra Brooks (Felicity Jones) tar hand om honom. Hux flux, nu är vi där igen, måste de fly för livet. Sicken tur att singel-Sierra har en snygg lägenhet till sitt förfogande. Sicken slump att hon har samma drag som Audrey Tatou och Ayelet Zurer (i Änglar och demoner) och sicket oförklarat fenomen att hon omedelbart, utan att förklara varför, väljer att rädda livet på Langdon, stoppa om honom, ge honom kläder som råkar se exakt likadana ut som de han alltid brukar ha på sig, och blir hans ”sidekick” genom filmen, scout-redo att lyssna på lite mainsplaining deluxe. Det är som att Scotty i Hitchcocks Vertigo (1958) regisserat de här filmerna.

i3

Jag går inte in mer specifikt på vad Inferno handlar om, för det här är dels meningslöst (Florens-Schmorens, Dante-Schmante, kultur låter coolt, här kommer en yada-yada-jakt) och dels ”critic proof”. Det spelar ingen roll vad jag tycker. De som gillade de tidigare filmerna kommer att gilla den här. Det finns ingen större skillnad på dem. Jag tror att dessa filmer finns till för en publik som vill ha något att vila ögonen på istället för en vägg eller en takfläkt. Men är man ett riktigt mysteriefan, och i synnerhet en filmfanatiker, så bör man skämmas om man inte listar ut allt som kommer att hända efter tjugo minuter. Planteringarna är uppenbara som siffror i en sådan där målarbok för barn där man ska fylla i bilden själv. Mentalt kan man göra det här väldigt fort.

Men ja, hursomhelst. Iväg far de. Tappra Felicity Jones och ömkliga Tom Hanks. De befinner sig i ett surrealistiskt turistsnålt och logistiskt omöjligt Florens, där man kan ta sig från Palazzo Pitti till Uffizi genom en hemlig dörr. Det är någon slags Harry Potter-dörr, antar jag, eftersom de två platserna ligger en halv kilometer från varandra och skiljs åt av  Arnofloden. Men det är klart, om de faktiskt gått till Uffizi hade de också behövt stå två timmar i kö för att ens få en biljett till nästa kö. Då hade de förstås haffats och filmen varit slut. Det här hade inte varit så rimliga klagomål om inte Dan Brown var så full av ”tänkande” pretentioner. Inferno är i själva verket en hjärndöd film, och alla frågetecken reder den ut medan de kommer. Det är som att filmen försöker lära sig cykla på en sexhjuling.

Med allt detta sagt så går det emot mina principer att underkänna filmen. Den ser ju rätt bra ut. Dessa filmer har attraktiva affischer, det ser verkligen ut som om de borde vara bra. Tempot är också rätt rappt, filmen liksom joggar fram. Skådespelarna gör sina jobb så bra man kan hoppas på – de inkluderar Ben Foster som galen miljonär (liket som sätter allt i rullning), Omar Sy som agent från Världshälsoorganisationen (som eventuellt är en skurk), Irrfan Khan som någon slags Blofeldt-figur som leder något slags hemligt teknikföretag (vem vet, men han gör en rätt snygg indisk Christopher Walken-imitation) och Sidse Babett Knudsen som en annan doktor som är ute efter Langdon (också eventuell-skurk-kanske inte). Knudsen är i synnerhet en glädjande överraskning – jag spekulerar i att hon lobbats in av någon efter sin medverkan Hanks-filmen Kungens hologram som kom tidigare i år. En kvinna i hennes ålder, i en så här spännande roll, i en så här pass stor film. Det händer, tyvärr, inte bara sådär idag. Någon tänkte verkligen rätt där.

Men vad mig beträffar är filmen helt fel, i alla andra avseenden. Jag kunde inte bry mig för fem öre om hur världen skulle räddas här, för jag visste att filmen skulle förklara allt så pedagogiskt som möjligt och alla twistar på vägen såg jag från ruta ett. Ingenting får vara mystiskt eller gåtfullt. Ingenting innebär fara. De här filmerna är bland de självbesegrande kortslutningar till wannabe-thrillers jag någonsin sett Hollywood producera.

Tycker jag. Om du går igång på det så ska jag inte vara den som är den. Det går att argumentera för att inget egentligen är fel med den här filmen – den sitter ihop, om det är den här filmen man vill ha. Jag skulle säga att den lever ner till sig själv utan problem och jag hoppas att de aldrig gör en till.

FREDRIK FYHR


infernopo

INFERNO

Originaltitel; land: Inferno; USA, Japan, Turkiet, Ungern.
Urpremiär: 8 oktober 2016 (Florens).
Svensk premiär: 14 oktober 2016.
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (3.4K), Redcode RAW (6K); DI 4K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hanks, Felicity Jones, Ben Foster, Omar Sy, Irrfan Khan, Sidse Babett Knudsen, Ana Ularu, Kata Sarbó, Ida Darvish, Attila Árpa, Wolfgang Stegmann, Jon Donahue, Björn Freiberg, Xavier Laurent, Christian Stelluti, Francesca Inaudi, Simone Mariani, Mirjam Novak, Luca Fiorilli, Fausto Maria Sciarappa, Slim Kherzi, Cesare Cremonini, Peter Linka, Martin Angerbauer, James Fred Harkins Jr, Mehmet Ergen, Alessandro Fabrizi, Peter Schueller, Paolo Arrighetti, Alberto Basaluzzo, Alessandro Grimaldi, Lili Gesler.
Regi: Ron Howard.
Manus: David Koepp efter boken av Dan Brown.
Producent: Michael De Luca, Andrea Giannetti, Brian Glazer, Ron Howard.
Foto:Salvatore Totino.
Klippning: Tom Elkins, Daniel P. Hanley.
Scenografi: Peter Wenham.
Kostym: Julian Day.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Imagine Entertainment.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Storföretag/division och privatföretag; thriller, jaktfilm, turistreklam, mysterium, deckare, kultur- och idéhistoria, pusselthriller, uppföljare, franchise.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – generisk, överdrivet didaktisk och spänningslös jaktthriller, förutsägbar, meningslös och godtycklig i intrigen; hygglig visuell stil och berättarrytm, okej skådespeleri; formellt håller den ihop men den innehåller absolut ingenting.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *