Bad Santa 2

bs2

”Fuck” är ett underbart ord, men om du använder det för mycket förlorar det sin styrka. Den som lyssnar blir inte imponerad och du framstår som dum.

De fraserna kommer från videoaktuella Jake Gyllenhaal-filmen Demolition, men jag tänkte på dem då och då medan jag såg Bad Santa 2, en film man måste vara en riktig rövhatt för att tycka om. Bortsett från att vara ful i mun, och ge närbilder på testiklar och rumpor, gör den nämligen ingenting rätt. Det känns som att vi går in i biosalongen förväntansfulla och vi kommer ut med klamydia.

Att vulgärt är ”rätt”, i det här sammanhanget, är förstås helt rimligt. Den nu tretton år gamla halvklassikern Bad Santa – som introducerade världen för den försupne och till synes genomcyniske tomtejäveln Willie Soke (Billy Bob Thornton) – var vulgär och stinkande smaklös, politiskt inkorrekt och full av sex och (kom därför undan med sina ursäkter för gammal hederlig banal) sexism.

Ack ja. Det var 2003, den där korta tiden i modern historia, någonstans där Afghanistan mötte Irak, någonstans där ”Scrubs” kändes fräscht och ”Family Guy” smart, när skräckfilmer innehöll minst tre liter blod och femton kroppsdelar avsågade i närbild; däromkring kändes det vettigt att vänta upp och ner på bajamajan och festa loss. Vi hade blivit mer brutala och mer cyniska. Ho-ho-who cares.

Sedan var det lite nya strömningar, nya krig, en finanskris och ny populism, rasism, gammal hederlig utsugarkapitalism, ”Yes We Can!” och en massa prat om förändring och nu… vadå, är vi tillbaka igen? Är tiden inne för Billy Bob Thorntons ”politiskt inkorrekta” fultomte att göra en entré igen?

Nä, det må vara (o)lustigt att det som var en karikatyr för tretton år sedan nu är en seriös målgrupp, men Bad Santa 2 existerar bara för att något annat, mycket mera tidlöst, alltid funnits: Trötta, slarviga uppföljare gjorda för cash. Titlar man suttit på sedan den första filmen kom, som en slags investering, när sista kalven är slaktad och kon inte kan mjölka längre då är det dags att sälja farmen – det vill säga, göra en Mitt stora feta grekiska bröllop 2, en Independence Day 2, en Bad Santa 2. Ingen har lust, det är mest deprimerande, men det är som att samla ihop släkten för att dela ut ett arv. Eländet måste genomföras.

I fallet Bad Santa 2 är det än mer eländigt just för att det som förväntas i den här uppföljaren är, på ren svenska, en massa skit. Här ska det förolämpas med färgstarka könsord till höger och vänster och det ska inte ens göras som om någon bryr sig utan bara för att det står i manus.

Om du inte har listat ut det än så är det en riktigt rutten film, det här. Orsakerna är egentligen enkla – den är dåligt skriven, taffligt regisserad, trött spelad, usel helt enkelt – men detta är ett bra tillfälle att prata om vad som förändrats i humorvärlden de senaste åren.

Det har minst sagt – minst sagt – gått inflation på det som jänkarna kallar ”raunchy” humor sedan 2003. Då, sex hela år innan ens Baksmällan, fanns faktiskt någon slags energi, en stöt av överraskning, i en film om ett sluskigt fyllo som jobbade som jultomte. Nuförtiden har den där ”råa” humorn expanderat så brett att den återfinns i de snällaste av  miljöer – bara i år fick vi Hem och Skola-versionen som hette, vad om inte annat, Bad Moms.

bs22

Det är dock inte den främsta orsaken till att Bad Santa 2 inte fungerar. Där originalet praktiskt taget var den typ av Saturday Night Live-besläktade komedi som består av en serie sketcher sammanvävda till en vag intrig så försöker Bad Santa 2 – gjord av helt nya filmskapare – lägga upp en traditionell storyark med traditionell karaktärsuppbyggnad och, tja, allt annat man får lära sig på manusskrivarskolor antar jag.

Samtidigt snor filmen förstås alla premisser från den första filmen. Ja, Willie Soke är fortfarande en tjuv och en alkoholist och ett allmänt svin som inte bryr sig om någon eller något. Utom, förstås, när han lär sig att göra en god gärning… vilket denna film vill göra till en omöjlighet, fastän vi ju redan vet att han är en go grabb innerst inne (vi såg ettan… har hjärnorna bakom denna film gjort det?).

Ja, hursomhelst, här kommer allt en gång till. De där otroligt knakande och forcerade scenerna, som bara finns i sådana här uppföljare, försöker förklara varför Willies nemesis och fd partner (Tony Cox) nu vill ha hans hjälp – tillsammans ska de råna en välgörenhetsorganisation i Chicago. Den fungerar ungefär som en privatiserad frälsningsarmé och leds av en kvinna vid namn Diane (Christina Hendricks) och hennes korrupta man (Ryan Hansen) som själv försöker sno pengar från föreningen. De som såg förra filmen minns den något knepige ungen Thurman Merman (Brett Kelly). Han är med på ett hörn också, men nu är 21 år och därför bara ”retarded”.

Vad mer passerar som humor här? Jo! Den präktiga välgörenhetsledaren Diane står och predikar om att göra rätt och ge istället för att ta, men egentligen gillar hon att bli tagen bakifrån som en riktig slampa i någon gränd. Ho, ho, ho. För att verkligen utnyttja bullshit-lagen om att ”vad som helst funkar i en sådan här typ av film” har man kastat in Sunny (Kathy Bates) i en biroll; hon är bankrånarmorsan vars kroppshydda/ålder/sexualitet/allmänna Kathy Bates-het får vara offer för skämt lika mycket som Tony Cox längd (dvs. väldigt ofta). Hennes smeknamn på sin gullegris är ”Shit Stick” och första gången Willie återser sin gamla morsa sopar han till henne rakt över käften. Hä hä hä.

Jag hade – i rättvisans namn – försökt vara mer förlåtande om det var gjort med någon som helst talang. Men liksom i den nya Morran och Tobias-filmen (inte en smickrande jämförelse för en Hollywood-film!) så är regin utan tajming, flyt eller ens skenbar passion (regissören Mark Waters har tidigare gjort den jämförelsevis värdelösa romkommen What To Expect).

På samma sätt är manuset en död och rutinmässig uppradning av vulgariteter och elakheter á la Tourettes. Det gick att argumentera för att originalet satte fingret på klassförakt, kommersialismens själlöshet, och hur skitstövlar innerst inne var människor de också, men det berodde också på att manuset fiffigt nog placerade Willie i oförutsägbara perspektiv. Skulle han orka göra något snällt någon gång? Vi kunde läsa filmen som en slags utmaning av våra fördomar, eller en lek med allas vår inre skitstövel.

Bad Santa 2 har bara fattat att den ska kasta in färgstarkt vidrig dialog, diverse ”politiskt inkorrekta” (dvs hjärtlösa och diskriminerande) skämt om ”dvärgar” och ”slampiga”, ”tjocka” kvinnor som oförklarligt älskar analsex – jamen skit samma varför, det är Bad Santa 2, tjoho, vem behöver en story, haru ingen humor eller, nöff nöff.

Det där sista var grisarna i publiken – inte de jag föreställer mig, utan de som cynikerna som gjort den här filmen föreställer sig finns där. Ingen gör nämligen så här slöa skitfilmer utan att förakta varenda människa som de hoppas kunna lura till att köpa en biljett.

FREDRIK FYHR


bs222

BAD SANTA 2

Originaltitel; land: Bad Santa 2; USA.
Urpremiär: 23 november 2016 (Belgien, Kanada, Storbritannien, Polen, USA).
Svensk premiär: 25 november 2016.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Panasonic VariCam 35)/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Billy Bob Thornton, Kathy Bates, Tony Cox, Christina Hendricks, Brett Kelly, Ryan Hansen, Jeff Skowron, Jenny Zigrino, Cristina Rosato, Mike Starr, Valérie Wiseman, Christopher Tyson.
Regi: Mark Waters.
Manus: Johnny Rosenthal, Shauna Cross.
Producent: Andrew Gunn, Geyer Kosinski.
Foto: Theo van de Sande.
Klippning: Travis Sittard.
Musik: Lyle Workman.
Scenografi: Isabelle Guay.
Kostym: Mario Davignon.
Produktionsbolag: Miramax, Ingenious Media, Broad Green Pictures.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med medieinvesteringsbolag; komedi, satir, uppföljare.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – slarvig, svag story, obegåvade, tondöva skämt och dialoger, stendöda försök till provokation, generellt osympatisk och trött spelad.

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *