Elle

Vi känner igen trådarna, men inte hur de knyts ihop. Ni vet den där filmen, till exempel, där en kvinna ruinerar livet för en man bara för skojs skull? Och ni vet den där andra filmen, den när en kvinna blir våldtagen men genom traumat blir stark och slår tillbaka? Och vi får inte glömma stalker-thrillern, där kvinnan är förföljd av en manisk galning som skickar läskiga brev och eventuellt gömmer sig i lägenheten om kvällen. Inte heller kan vi undgå att tänka på den ”erotiska thrillern”, den psykosexuella historien där en kvinna dras in i en potentiellt farlig affär med en bad boy men hon kan ju inte låta bli för vem kan liksom, när det gäller Mickey Rourke (9 1/2 vecka) eller Antonio Banderas (Never Talk to Strangers).

Det finns fler thriller-typer att nämna, men ni förstår vad jag menar. Paul Verhoeven, denne mer eller mindre sinnesförvirrade holländske marodör, har varit och nosat på ett par av de där filmerna (mest berömd är nog Basic Instinct) men Elle, hans första film på tio år, gör alla på en gång – och lyckas! Ja, det blir mycket, väldigt mycket, som en pizza med extra allt – filmen är baserad på en roman och den klämmer in så mycket den bara kan i sina 130 minuter – men det ena går ihop med det andra, smakerna sitter, det söta smälter in i det beska. Det är en mer eller mindre pervers film, men så är den också gjord av Verhoeven, mannen som inte är nöjd om han inte får skämta om våldtäkt, könsorgan och religion (gärna i den ordningen).

Filmen börjar med en våldtäkt, förresten, även om vi (till skillnad från en ointresserad huskatt) inte får se allt av den. Offret, eller ”offret”, heter Michèle (Isabelle Huppert) och har blivit överfallen i sitt hem av en maskerad gärningsman som bara haft avsikten att förnedra hennes kropp och själ. Det första tecknet på att du ser på en film av Paul Verhoeven är att Michèle låtsas som ingenting, städar upp oredan mannen lämnat efter sig, beställer sushi och pratar lite med sin son när han kommer på besök. Det är en helt vanlig dag, på det stora hela. Dagen efter gör går hon till doktorn för att kolla könssjukdomar, det gamla vanliga.

Efter ett tag börjar Michèle nämna för sina fåtalet vänner och kollegor att hon blivit överfallen och våldtagen, men hon gör det mest för att hon känner sig konstig som inget säger. De säger att hon måste gå till polisen, men hon viftar med händerna i luften. Varför det kommer sig har att göra med många saker – ursäkten är hennes erfarenheter från barndomen, som har att göra med en pappa som suttit över 30 år i (livstids) fängelse och som inte förtjänar komma ut. Folk omkring henne glor, om de vet vem hon är. Michèle, och hennes far, är ökända figurer för de som minns.

Michèle har, kanske därför, blivit en… ska vi säga krass person. Eller är hon kanske bara rent ut sagt störd? Romanen (av Philippe Djian) tar henne säkert på större allvar än vad Verhoeven gör – om det finns något Verhoeven älskar så är det vidriga människor. Michèle förnedrar såväl sin dumsnälla son som hans gravida fästmö, ligger runt med sin väninnas man, kvaddar exets bil och lägger en bruten tandpetare i en snitt och ger till hans nya snälla tjej; hon praktiskt taget dödar sin egen mamma med sina taskiga ord och spionerar på sina anställda via olagligt dataintrång (hon är chef för ett TV-spelsbolag där hon är lika omtyckt som könssjukdom). Hon är praktiskt taget ett totalt rötägg. Verhoeven älskar att skildra människans allra lägsta sidor – vilket är varför alla hans filmer präglas av en sadomasochistisk svart humor – och medan jag gissar att romanen är mer psykodynamisk och tragisk så finns det istället breda drag av satir i filmen Elle. Såklart. Verhoeven älskar att leka med våra känslor på det här sättet: Michèle är ett offer, men inget offer – hon är en elak jävel, och gradvis förstår vi varför hon är så hatad av så många människor, och Verhoeven riktigt frestar oss med tanken att ”kom igen, skulle inte du vilja ge henne på nöten också?”

Och samtidigt inte – efter den ena sidan, följer den andra; alla män i filmen matchar den maskerade förövaren i längd (vi får ju se honom i första scenen, i en strategiskt vald helbild), alla är misstänkta, paranoian är subtil, allomfattande och genererar såväl fasa som empati. Michèle må vara en skitstövel, men hon går att beundra. Hon har någon slags humor, hon tar ingen skit. Ju mer vi lär känna henne, desto mer accepterar vi att hon inte tänker definiera sig som offer, förövare, hora eller madonna utan helt enkelt bara sig själv – en krass, kinky kvinna som oftast inte orkar göra annat än att skita i allt och alla. Det betyder att varje person i biosalongen kommer bli individuellt kränkt, åtminstone en gång, av något. Man kan riktigt se hur Verhoeven fnissar bakom sin kamera – det här med moral är kul att leka med!

Som i alla goda noir-filmer så händer mycket under intrigens gång, och det finns många karaktärer. Mitt i alltihopa är filmen någon slags melodram också, och en rätt stor uppsättning biroller får löpa linan ut med sina karaktärer i sidointriger och Tomten är far till alla barnen-besläktade julfirande. Den röda tråden är Michèles far – vars brott vi länge inte får veta – och hennes stalker, vars identitet vi kan lista ut rätt tidigt (den som kan sina franska skådespelare kan lista ut det redan i förtexterna). Men mördarens identitet, eller den sista ”twisten”, är inte så viktiga saker i sådana här filmer – det fina är allt som händer under resans gång, i synnerhet när den är så full av smått och gott som här.

Missförstå mig rätt – Elle är en rått våldsam och på många sätt helt hemsk film. Den ger oss flertalet osympatiska eller direkt vedervärdiga människor, den dömer ut vår civilisation som en hycklande patetisk kuliss, och den handlar om fri vilja och (därmed) skadliga sexuella avvikelser – Huppert är lika krass här som i Dagen efter denna, men den film på hennes digra CV den mest påminner om är Hanekes Pianisten (2001), där hon spelade en kvinna som bara blev upphetsad av våld och förnedring. Men, hey, allt är väl bara en fråga om samtycke? Eller? Till skillnad från Dagen efter denna (och så många andra comme ci comme ca-filmer idag från såväl Hollywood som arthouse-scenen) så är Elle en film som vågar definiera något radikalt, något som tvivelsutan känns både i magen och i huvudet, och något som inte faller alla-eller-vem-som-helst i smaken. Det är en lysande, men rejält solkig, film.

Främst av allt är det en Verhoeven-film. Ja, manuset är ett stort stycke narrativ friidrott som skulle kunna bli episkt ojämnt men det håller ihop som en kula av 130 minuter tung bly. Ja, Huppert och de övriga skådespelarna är högklassiga. Ja, hantverket är skickligt i övrigt också. Men det är Verhoevens film. Det är mycket svårt att förstå filmen, skulle jag tro, utan förförståelsen att alla hans filmer är sjuka skämt. När han gjorde filmer i Hollywood blev han känd som en ”filmsmugglare” – en regissör som ”smugglade in” subversiva budskap i filmer som till ytan såg ut som kommersiell underhållning (mest minnesvärd är kanske den medvetna fascistpropagandan Starship Troopers som jättemånga människor fortfarande älskar helt utan att ha förstått skämtet).

Elle är en mer tydligt vanvettig film. Den som vill se en film där offer är offer och förövare förövare, eller en film som bekräftar någon slags politisk ideologi, kommer bli väldigt snurrig – Verhoeven gör filmer om människors ruttenhet, ideologiernas absurditet, förtrycket från all slags auktoritet och medias idioti. Hade han aldrig blivit en filmregissör skulle Verhoeven kanske vid det här laget sitta och näthata i en källare någonstans. Ack, nu blev han konstnär istället och konsten är som bekant fri. Elle är också en triumf för honom, en tydlig höjdpunkt i hans karriär, och förmodligen hans bästa film sedan RoboCop (1987), mästerverket som han ansåg vara sin definitiva Jesus-berättelse. Såklart. Jag antar att Michèle är hans Maria Magdalena.

FREDRIK FYHR


ELLE

Originaltitel; land: Elle; Frankrike, Tyskland, Belgien.
Urpremiär: 21 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 14 november 2016 (SIFF), 13 januari 2017.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny, Charles Berling, Virginie Efira, Judith Magre, Christian Berkel, Jonas Bloquet, Alice Isaaz, Vimala Pons, Raphaël Lenglet, Arthur Mazet, Lucas Prisor, Hugo Conzelmann, Stéphane Bak, Anne Loiret, Nicolas Beaucaire, David Lëotard, Loïc Legendre, Jean-Noël Martin, Eric Savin.
Regi: Paul Verhoeven.
Manus: David Birke, efter en roman av Philippe Djian (översättning Harold Manning).
Producent: Saïd Ben Saïd, Michel Merkt.
Foto: Stéphane Fontaine.
Klippning: Job ter Burg.
Musik: Anne Dudley.
Scenografi: Laurent Ott.
Kostym:
Nathalie Raoul.
Produktionsbolag: Parts and Labor, BFI, Film4, Maven Pictures, Protagonist Pictures, Pulse Films.
Svensk distributör: SBS Productions, Twenty Twenty Vision Filmproduktion GmbH, France 2 Cinéma, Entre Chien et Loup, delt. Canal+, France Télévisions, OCS, CNC, ass. Proximus support Casa Kafka Pictures, FFA.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete plus fondstöd, statligt stöd etc, samt mediekoncernsamarbete; thriller, noir, psykosex, subversiv arthouse, melodram, drama, familjerelationer.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en korsning av flera olika film noir-prototyper som oerhört skickligt balanseras till en jämn, tematiskt och emotionellt fullspäckad helhet; både en ständigt överraskande mysteriefilm, en omskakande subversiv psykosexuell thriller och ett beskt relationsdrama med en stark rollista och fint hantverk; starkt våld och allvar korsas med sardoniska undertoner och absurdism; till lika delar underhållande, omskakande och analysvänligt, dock kanske mest lämpad för starka psyken.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *