Dagen efter denna

dagen-efter-denna-1

Truffaut kallade det för cinéma de papa – den tråkiga, stela, franska borgerliga filmen som byggde på litterära klassiker, gjordes av anonyma hantverkare och gjordes för att tilltala alla och ingen. Den grå, duktiga, alla-inblandade-fick-betalt-filmen som börjar och slutar med manuset – filminspelningen, regin och klippningen, är en stor parentes.

Vi är tillbaka. Om vi nu någonsin varit någon annanstans. Det finns inte längre några spår av den franska nya vågen, som ville revoltera mot ”pappas filmer” – nu har vågen sjunkit så långt tillbaka att hegemonin återvänt och det monotona havet ligger stilla och orörligt igen. Det tycks inte komma minsta krusning på vattnet.

Jag (metaf)orerar om fransk film i allmänhet nu. Filmerna ser annorlunda ut än de Truffaut såg men principen är densamma. Från de mest sexistiska komedierna – som ofta lyckas med konststycket att vara lika politiskt inkorrekta som korrekta – till de tilltänkt arty saker som ska smöra kritikernas litterära bakplåt – Dagen efter denna, till exempel – så syns egentligen samma sak: En fundamental, djup och ingrodd ovilja att gunga på båten. Det väller in franska filmer varje år och nästan ingen behöver ses av någon. Ingen kan ge någon något, egentligen. De dyker upp och säger hej. De är bra, dåliga, mediokra. De påpekar att saker finns att diskutera, här i vår moderna samtid. Eller att livet pågår, jo… jo och att vi har våra problem och små bekymmer, kanske. C’est la vie.

Dagen efter denna är nog det mest tydliga exemplet jag sett. Den träffar verkligen mitt i prick på darttavlan. Det är en ingenmanslandsfilm. Vad handlar den om? Vad händer i den? Har det inte redan kommit femtio filmer med Isabelle Huppert som är praktiskt taget exakt den här filmen? Kan inte någonting hända i dem? Nej, jag menar inte ”hända” eller (hända) – jag menar HÄNDA. Det är verkligen cinema de mama.

Detta är en film som bara existerar så tillvida att den gör saker, inte att den är något. Det finns en berättelse, men ingenting i den betonas. Det finns karaktärer, men vi får inte veta något om dem och vi tillåts inte bry oss om dem. Det finns beröringspunkter – alltså, det tycks handla om något åtminstone – men ingenting fördjupas. Det är hela tiden oavbrutet smakfullt och intelligent, och varenda scen präglas av konflikträdd bedövning. Det är fascinerande ibland, kanske, men inte lika fascinerande som det är tråkigt. Livet kanske är tråkigt? Friheten är vad friheten är här i vår moderna västvärld. Huga vad tråkig den är. Djävlar i min lilla låda vad den ultimata rimlighetens perspektiv är livlöst.

dagen-efter-denna

Filmen riktigt roar sig med att inte berätta berättelsen som ligger där på bordet. I den hypotesen har vi en filosofilärare vid namn Nathalie (Huppert). Hon har lektioner med sina elever där hon nämner Rosseaus syn på demokrati (vid ett tillfälle) och sanningens relativitet (vid ett annat tillfälle) men det har inte så mycket att göra med något. Hon har också en emotionellt instabil gammal mamma (Edith Scob) som ringer henne stup i kvarten – Nathalie tycks ta hand om henne mer än hon rimligen skulle behöva, men hon väljer sina val och det har inte så mycket att göra med något. Hennes man (André Marcon) avslöjar att han träffat en annan och vill skiljas. Been there done that. Ingen kan uttrycka ett liknöjt pokerface som Huppert och det har inte så mycket att göra med något heller. Hon har en ung gammal elev (Roman Kolinka) som bor i ett kollektiv ute på landet. De är tydligen ”radikala” men spenderar kvällarna med att ha 20 år gamla diskussioner om ”författarens död” (vilket känns som ”radikalt” bara för den som levt instängd i en överklassvåning utan internetuppkoppling de senaste årtiondena). Kopplar man ihop de här intrigtrådarna skulle man kunna tänka sig att filmen ”handlar” om vart gränserna går mellan det privata och det ideologiska… men filmen handlar inte om det eftersom inget helt enkelt händer. Man kan inte göra inget för att få fram ”något”.

Filmen har fått fantastiskt bra kritik – både internationellt och här i Sverige – och det är en lite lustig bekräftelse på tesen att kritiker bara gillar filmer ”där ingenting händer”. Nu finns det plötsligt ett egenvärde i att inget händer – eller mer specifikt att filmen med flit väljer att inte handla om något.

Och visst. För att vara en film som inte handlar om någonting – en film där man tills ögonen trillar av kan studera vad den gör och inte gör med sitt ingenting – så är den inte alls dålig. Är Huppert bra? Naturligtvis. Tror jag att Nathalie finns i verkligheten? Javisst. Är hon precis lika liknöjd som i den här filmen? Förmodligen. Har Mia Hansen-Løve fångat den akademiska miljön och den kulturella överklassens liv på ett träffande sätt? Säkerligen. Och är inte filmens långsamhet rytmisk och metodisk och är inte fotot (Denis Lenoir) smått sublimt, både med vackra landskapsmiljöer och urbana översiktsbilder? ”Ah, oui”, som Huppert trött skulle kunna säga med hakan i handen, hukad över ett bord. Oui *lång vardaglig suck*, oui, oui…

Det ändrar inte faktumet att en film som inte handlar om någonting inte handlar om någonting. Det finns ingenting mellan lagren – tvärtom är det en film som gör en poäng av plattheten. Det finns bara ytterst liten tematik, och filmen är aningslös om hur lite inåtvändheten kan ge.

En scen mot slutet av filmen är särskilt symptomatisk. Fabien, Nathalies pseudoradikala gamla elev, utmanar henne genom att hävda (jag skulle säga med rätta) att hon misstar sig när hon tror att hennes livsstil kan dölja hennes ideologi, och att hon köper ett samvete med fina idéer och fraser och symbolhandlingar varpå hon fortsätter leva sitt liv.

”Mitt borgerliga liv, menar du” lägger hon till, varpå hon läxar upp honom (lugnt och försiktigt förstås, för ve den som har känslor!) om att inte dela upp folk i lådor. ”Det är så du vill se det” säger han.

Denna dialog skulle jag vilja ha med alla franska filmer, så benägna att vagga omkring med intetsägande truismer och fisljummen comme ci comme ca-förnuftighet. Det är filmer där ingenting får hända, för perspektiven måste hela tiden bena ut en grå smet där ingenting betyder något och där vi (som sagt) är dömda att fortsätta leva våra liv med tre par händer som kan täcka öra, öga och mun medan vi rör oss framåt i en KBT-trance. Det är filmer som nöjer sig med att skapa ett intryck av att ha handlat om något, istället för att faktiskt handla om något. Filmer som presenterar en premiss eller en utgångspunkt och sedan pillar den lite på den som en fin blomma i en vas som ska fotograferas.

Är det inte precis sådan liknöjdhet som ett starkt drama har i uppdrag att utmana? Handlar inte själva livet också om konflikt? Är inte den absurt relativiserade harmonin i Dagen efter detta egentligen ett verkligt tillstånd av depression? Är inte Nathalies oförmåga att engagera sig för någonting alls egentligen bottenlöst tragisk?

Det kan, för all del, vara tanken med filmen. Om det är poängen så hade den gott och väl kunnat handla om det, och inte gjort Nathalies neuros till sin egen. När en film existerar inte för att utmana utan för att främhäva vardagens tristess, där ingenting nödvändigtvis måste vara någonting, då har publiken anledning att oroa sig.

Samtidigt är jag villig att notera, kallsinnigt, att filmen är tekniskt fin, välspelad och ambitiös nog att vara intressant att prata om. Kanske jag är i minoritet. Kanske du borde se den här filmen. Jag tycker det är en film som har lyxen att handla om ingenting, eftersom den verkar tro att den lever i den bästa av världar. Kanske du kan få ut något av detta inget. Kanske du tycker det är något, eller att vad det nu än är så duger det lika bra som vad som helst. Du kanske är beredd, då, på att inte ha hur kul som helst. Kanske du är en verklig pessimist, en sådan som rentav hittar en orgasm i ett antiklimax.

FREDRIK FYHR


ded3

DAGEN EFTER DENNA

Originaltitel; land: L’avenir; Frankrike, Tyskland.
Urpremiär: 13 februari 2016 (Berlinale).
Svensk premiär: 28 oktober 2016.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, DI/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka, Edith Scob, Sarah Le Picard, Solal Forte, Elise Lhomeau, Lionel Dray, Grégorie Montana, Lina Benzerti, Guy-Patrick Sainderichin, Yves Heck, Rachel Arditi.
Regi: Mia Hansen-Løve.
Manus: Mia Hansen-Løve.
Producent: Charles Gillibert.
Foto: Denis Lenoir.
Klippning: Marion Monnier.
Scenografi: Anna Falguères.
Kostym: Rachel Raoult.
Produktionsbolag: CG Cinéma, samprod. Detailfilm, Arte France Cinéma, Rhône-Alpes Cinéma, ass. Canal+, Cofinova 12, Cinémage 10, Soficinéma 11 Développement, delt. CNC support FFA, Procirep.
Svensk distributör: Non-Stop Entertainment.
Finans; kategorier:  Mindre produktionsbolag i samarbete med div. mediebolag, filmbolag och filmfonder, inkl. statliga stöd o dyl; drama, melodram, relationsdrama, filosofi.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt fint och välspelat drama som dock obstinat vägrar fördjupa någon punkt i intrigens innehåll, eller dess betydelser, utan att heller diktera uppmärksamheten åt någon annan punkt av intresse; en film som därmed ser ett tveksamt egenvärde i att inte handla om något överhuvudtaget.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *