Bleed for This

Vinny Pazienza var en lättviktsboxare på deken som gick upp två klasser och blev världsmästare, varefter han råkade ut för en olycka och bröt nacken, fick höra att han aldrig skulle boxas igen, men lik förbannat stod han där sen i ringen i en av sporthistoriens största comeback-stories och försvarade sin titel. Hur det gick kan du läsa på Wikipedia. Poängen var att han led, alla sa nej, och han Överkom Oddsen Genom Smärta och Slit.

Tänk dig nu filmen om Pazienzas liv. De första bilderna ni får stämmer nog överens med Bleed for This. Det är opretentiöst fotat med mycket närbilder och handhållet. Tidpunkten är sent 80-tal så det är mycket prassliga tunna sportjackor i olika färger. Miles Teller har huvudrollen. Pazienza är något av en dryg strulpelle, självsäker och obekymrad över andra människors åsikter (har ni sett Teller svansa runt i en film förr så vet ni vad jag menar), och istället för att träna disciplinerat så är han ute på kasinon och spelar hela nätterna; han ser ingen skillnad på en risk och en chansning, och han lider av eventuellt spelberoende. Han har tre flickvänner under filmens gång, tror jag, och vi har ingen aning om vart de kommer ifrån.

Hursomhelst, Pazienzas karriär inte den bästa, men en tränare hjälper honom på vägen: Den legendariska Kevin Rooney, som en gång i tiden tränade Tyson, och som bestämmer att Pazienza ska upp två vikter. Ni har sett montagen i Rocky, så ni vet ungefär hur deras tugg går till. Det är lite mer realistiskt, skenbart, i Bleed for This, för ingen boxningsfilm vill ju närma sig Rocky för mycket, men ändå. Kevin Rooney spelas av Aaron Eckhart, förfulad, med halvflint (mystisk lik Stefan Sauk) och widda Noo Jååk-äxent.

Det går bra, sen går det dåligt. Bilolycka. Krasch, boom, bang. Sjukhussäng. Halskrage. En ortos av stål håller ihop hans bröstkorg med hans huvud. Alla skakar på huvudet. Ain’t never gonna fight again, son. Här kan vi nämna några finfina skådespelare i biroller – Katey Sagal (från ”Våra värsta år”!) som Vinnys katolska och mycket lågmälda mor och inte minst irländaren Ciarán Hinds som Vinnys farsgubbe tillika ringside-coach (Hinds matchar en fantastisk Brooklyn-dialekt med ett buffligt kroppspråk och gör filmens största förvandlingstrick). Ted Levine – med bomull under överläppen? – spelar en glädjelöst sliskig promotion-gubbe och gör därmed en av sina minst sympatiska roller sedan han var Buffalo Bill i När lammen tystnar (1991).

Nå, men nu är det ju så att Pazienza tänker fortsätta boxas och det här med att han varit någon centimeter från förlamningen, och har fått permanenta skador, det väger inte så tungt jämte faktumet att han ”hellre dör” än att göra något annat. Det här innebär att Rooney får ta och träna upp honom som en sjukling, vilket leder till en hel del stånk och stön och självskadebeteende som ibland övergår till parodin (som när Pazienza vill att läkarna skruvar isär hans ortos, dvs fyra metallskruvar i hans huvud, utan bedövning). Med tanke på den av många ihjälälskade Whiplash så kanske Teller satsar på att bli en Mel Gibson för vår tid, martyren som ska lida sig igenom allt det vi drömmer om att vi också skulle kunna lida oss igenom (antar jag). I den filmen var Teller trummis som spelade tills han blödde för att bli supermegabäst. Bleed for This ska ha lite cred för att den faktiskt är lite mer intresserad av sitt ämne – boxning och människokroppen – för Whiplash byggde på en konstig myt; i verkligheten måste man ju som musiker sakta ner om man inte kan hålla ett visst tempo, och en trummis behöver ju sina händer intakta och oblodiga.

Bleed for This har dock, till viss del, samma problem. Vi får inte veta vad det är som gör att Pazienza går från loser till winner. Vi får inte riktigt se exakt hur jävlig hans skada är, eller hur hans liv efter olyckan ter sig – även om filmen stannar i det partiet ganska länge (som ofta löses väldigt mycket med montage eller diverse ”titta ut genom fönstret och se ledsen ut”-stunder). Det har talats om en väldigt detaljerad film, men jag har ingen aning om vad man menar – Bleed for This är tvärtom brett svepande och aldrig specifik. Ett av de stora problemen med filmen är att vi inte vet hur stor risken egentligen är när Pazienza går upp i ringen – Rooney vet, helt klart, och Eckart skapar en värld av professionella insikter bara genom sin blick när den betraktar Pazienza i ringen och vet än det ena än det andra… det hade inte skadat om filmen släppt in oss lite mer, förklarat för oss vad som faktiskt pågår.

Visst, i runda ordalag vet vi ju. Men det är för att vi sett sådana här filmer förut. Bleed for This vill vara en film om att ge järnet, aldrig vika, bita ihop tills tandraden går sönder och gå segrande ur alla strider, men den dansar själv runt sin egen story som en boxare som aldrig går till attack. Det finns liksom ett hål i mitten här. Skådespelarna är så bra – för det är de verkligen – att de ibland överskuggar faktumet att deras karaktärer bara har ett par tampar av konflikt att ta i. Intrigen är så manusskrivarskoleskicklig att vi hoppar igenom storyn utan att vi riktigt känner av det som händer vid varje avstamp. Berättandet är så tajt att vi hålls kvar i filmen, men förtjänar den vår uppmärksamhet?

Jag hade inte direkt något att klaga på medan jag såg på den, vilket ibland är ett problem i sig. Det betyder nämligen också att inte så mycket intressant finns att säga om filmen, och eftersom den kommer med sådana utropstecken (titeln får det att låta som en best till film) så skaver det. Jag satt och väntade på att den skulle komma fram till en punkt som överraskade mig, ge mig något jag inte sett förut, eller åtminstone att jag skulle börja känna vad filmen ville att jag skulle känna. Men tvärtom känns filmen lite avdomnad. Som om det som ska slå hårt inte känns. Som om vi redan fått morfin när tanken är att vi ska känna varje slag.

FREDRIK FYHR


BLEED FOR THIS

Originaltitel; land: Bleed for This, USA.
Urpremiär: 2 september 2016 (Telluride).
Svensk premiär: 20 januari 2017.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 11
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Miles Teller, Aaron Eckhart, Katey Sagal, Ciarán Hinds, Ted Levine, Jordan Gelberg, Amanda Clayton, Daniel Sauli.
Regi: Ben Younger.
Manus: Ben Younger.
Producent: Bruce Cohen, Noah Kraft, Pamela Thur, Emma Tillinger Koskoff, Chad A. Verdi, Ben Younger.
Foto: Larkin Seiple.
Klippning: Zachary Stuart-Pontier.
Musik: Julia Holter.
Scenografi: Kay Lee.
Kostym: Melissa Vargas.
Produktionsbolag: Verdi Productions, Bruce Cohen Productions, Sikelia Productions, Younger Than You, ass. Magna Entertainment.
Svensk distributör: Lucky Dogs.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete; drama


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt duktigt skriven och regisserad askungesaga med lagom mängd karaktär- och intrigarbete; filmen är dock för generell och försiktig för att kunna lyfta fram den specifika lidelsen som berättelsen handlar om, eller en mer detaljerad bild av den vinnarskalle som huvudpersonen är; narrativt går dock allt i mål jämnt, om än lite opersonligt, och fina skådespelare hjälper.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *