Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

Filmer om boxare brukar oftast vara Askungesagor och Olli Mäki är verkligen den som frågar sig “Vad är väl en bal på slottet?”

Året är 1962 och han står på toppen av sin karriär – den finske fjäderviktsboxaren ska nu möta den regerande världsmästaren, Davey Moore från Amerikaland. På tal om ingenting har den finske underdogen en chans att vinna VM. Man kan undra vad Mäki själv har att säga om saken, när han sitter utanför bastun i sommarsolnedgången, ute på den finska landsbygden. Man har viskat honom hundra frågor, mitt under självaste gudstjänsten. “Jojo” säger han. Man får boxas bäst man kan. “Det känns bra att veta att man får stryk av den bäste”.

Mäki spelas av den bildtrogne Jarkko Lahti. Han fanns i verkligheten, Mäki, vilket jag tänker mig att sportnördar vet, och berättelsen om hans VM-chans är alltså byggd på verkliga händelser. Men Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv är långt ifrån någon biopic, eller någon vanlig sportfilm heller för den delen. Filmen utspelar sig 1962 och det ser ut som att den är gjord 1962 – filmen är svartvit, fotad i 16mm, och första intrycket är extremt slående, som om François Truffaut åkt till norra Finland och gjort en romantisk komedi. Allt som gör Olli Mäki till en bra film börjar i den visuella texturen, som utgör en slags grogrund för den lågmälda och efterhand oerhört avsmittande dramakomedin; det är en film som till stor del handlar om att vara ung och bli kär för första gången och att den är vansinnigt vacker att se på hjälper en hel del.

Flickan i fråga heter Raija (Oona Airola) som har page, äppelkinder och 60-talsklänning, allt som saknas är en picknick-korg. Mäki har sitt livs chans här… ja, i det att han kan vinna mot världsmästaren, förstås. Men det är inte den chansen han har på hjärtat. Oavsett vad som händer så har han bara Raija på hjärtat. Han måste hålla koll på vikten, han tänker på Raija. Han måste träna, han tänker på Raija. Han måste tala med pressen, han tänker på Raija. Han måste vinna mot mästaren… han tänker på Raija.

Det fina är att ingen riktigt behöver förklara det. Där är inte som i Rocky II (och den sagan antar jag är en obligatorisk boxningsreferens hur man än gör) där Rocky inte kan fokusera för att han bara tänker på sin jänta, och tränaren Burgess Meredith måste ryta “Women weaken legs!”

Nej, Olli Mäki landar i en blixtrande sublim närvaro – hela 60-talet, en hel landsbygd, en hel värld kommer till liv som om hela filmen andas total liv och verklighet – och allting fixeras kring Jarkko Lahtis tystlåtna och fullständigt trovärdiga framträdande. Det blir lika komiskt som begripligt om man jämför med en Hollywood-film med samma story, som hade krängt in storslagna tal om vikten av att kämpa och vinna. Mäki har ingen tanke på den högre saken med sin uppgift. Han tänker inte på att vinna eller förlora. Han ska boxas mot mästaren, tja, okej. Han har inget att säga om det, och vi vet att han inte riktigt har hjärtat i det. Men när han tittar på Raija så vet vi vad han verkligen vill. Han har inte mycket att säga om det heller. Men vi ser, vi förstår.

Berättelsen pågår som ett drama korsat med en slags pseudodokumentär (återigen hänför det svartvita fotot, och vi känner spöket från gamla cinema varité-filmer som Don’t Look Back) och vi får se Ollis liv ute på landet, hans resa till Helsingfors, hans bortkomna blick vid presskonferenser – detta i en tid då det fortfarande var möjligt att vara helt ouppkopplad, helt ovetande om vad mediaträning var, en oskuldens tid – och till sist hans hårda träning mot matchen. Vid hans sida har han Elis (Eero Milonoff) som har den frustrerande uppgiften att coacha honom, hålla människor som investerat i matchen lugna, och försöka att inte koka över när Olli oavbrutet säger tjaa eller tjaa eller tjaa eller hum, hum… “Jag förstår att du försöker vara ödmjuk” säger Elis, “men förstår du hur det låter?”

Ollis tystlåtenhet är mer än bara en macho bild. Den är djupt betydelsefull och sanningsenlig, för den här filmen handlar inte om det maskulint kodade våld som en boxningsfilm förutsägbart förväntas handla om. Istället är det en film som handlar om hur man egentligen ska definiera framgång och seger. Måste man inte vara lite konstig för att offra sitt liv för att få stå på en prispall? Olli förväntas vara tuff och macho och sträva efter egoistisk bekräftelse, liksom den klichéartade atleten offra familj och privatliv för att säkra den där bucklan eller det där guldbältet.

Men… näe. Det är ju omänskligt. Olli är bara en helt vanlig kille. En seger för honom, det vet han mer än han förstår det, det är att gifta sig med Raija, att få gå med henne längsmed kajen en sommarkväll och kasta macka över vattenytan. Det är avgörande att filmen är lika fantastiskt vacker som den är fantastiskt välspelad – det finns inte spåren av “skådespeleri” här, Oona Airola ser ut och beter sig helt som en riktig människa; lågmäld och sävlig, visst, men självständig och lugn och verbal som vem som helst; inte söt och dyrkansvärt oåtkomlig, som ett kärleksobjekt i en film. På samma sätt är Jarkko Lahti tystlåten men inte hotfullt övertydlig utan snäll och lite ängslig, som vem som helst som tvingas gå upp i ringen mot en boxningsmästare. Eero Milonoff är där också, som coachen vi kanske tror ska hata Ollli för att han är en mjukis som tänker på kärlek när han borde vara en hårding som tänker på att slåss. Men han kan bara sucka och rycka på axlarna. Grabben e tjär, vaskamangöra.

Det är fantastiska prestationer i en fantastisk liten film som bryter sönder nostalgin genom att fånga en jordnära verklighet – jag var inte där 1962, men det känns som att åka i en tidsmaskin – och som också bryter mot den klassiska sportformulan genom att lägga upp en typisk intrig (chansen, träningen, fighten) men sedan bryta med våra förväntningar och förvandla allt till en oansenlig (men så sann!) kärlekshistoria.

Anledningen till att människor beundrar atleter är för att de förkroppsligar de myter som människor haft i alla år – det omänskliga, det övernaturliga. Men de flesta människor är som Olli Mäki och har sina drömmar och begär siktade på det som finns i närheten. Så låt den stackars grabben vara, han vill bara gå med sin tjej sakta genom stan i en sommarkväll och ha livet framför sig.

FREDRIK FYHR


DEN LYCKLIGASTE DAGEN I OLLI MÄKIS LIV

Originaltitel; land: Hymyilevä mies; Finland, Sverige, Tyskland.
Urpremiär: 19 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 10 februari 2017.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16mm, DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Jarkko Lahti, Oona Airola, Eero Milonoff, Olli Rahkonen, Joanna Haartti, John Bosco Jr, Pia Andersson, Niklas Hyvärinen, Shamuel Kohen, Raija Mäki, Mika Melander, Deogracias Masomi, Iris Anttila, Petri Hytönen, Marco Melander, Hilma Milonoff, Nelly Nilsson, Elma Milonoff, Leimu Leisti, Eija Leinonen.
Regi: Juho Kuosmanen.
Manus: Juho Kuosmanen, Mikko Myllylahti.
Producent: Jussi Rantamäki.
Foto: J.P. Passi.
Klippning: Jussi Rautaniemi.
Musik: Laura Airola, Joonas Haavisto, Miika Snåre.
Scenografi: Kari Kankaanpää.
Kostym:
Sari Suominen.
Produktionsbolag: Aamu Filmcompany, ONE TWO Films, Elokuvayhtiö Oy Aamu, samprod Film Väst, Tre Vänner.
Svensk distributör: Folkets Bio.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; drama, romantik, sport, historia.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – enkel berättelse, konstant vackert utförd, som lägger ut en typisk story om en boxares väg mot titelmatchen men förskjuter dess betydelse med en lågmäld romantisk berättelse som omkullkastar förväntningarna på ett briljant sätt; säker regi, bra flyt, utmärkt skådespeleri; en säregen feel-good.

 

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

  1. Pingback: Höstprinsen | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *