The Founder

En bit in i pressvisningen av The Founder blev allt svart – eller, rättare sagt, bilden försvann på filmen. Ljudet fortsatte att spela, och i någon minut fick man försöka hänga med bäst man kunde, fastän man tittade på en svart skärm; ja, det är i våra dagar värt att säga skärm och inte duk, uppenbarligen. Till slut kom bilden tillbaka – vem vet vad för bugg det rörde sig om, och man fick vara glad för att filmen inte började om från början (vilket ofta händer när DCP:er, det vill säga digitala biofilmer, strular).

Varför berättar jag det här? Jo! Jag upptäckte en märklig sak efter att jag sett The Founder – jag märkte att den “svarta” sekvensen, den jag tekniskt sett inte hade sett, var den som etsade sig fast i mitt minne. Tekniskt sett var det början av ett voice over-montage, där vi får se hur de hederliga bröderna McDonald byggde sin finfina hamburgerrestaurang från scratch och fick den att fungera på ett tip-top-sätt. Det där tip-top-sättet såg jag, för vid det laget hade bilden kommit tillbaka, men den där biten om hur restaurangen byggdes upp från scratch vet jag ingenting om. Det är som ett oavsiktligt mysterium som filmen lämnade efter sig. The Founder är en film jag förmodligen aldrig kommer att se om i hela mitt liv, så de där bilderna får jag aldrig tillbaka.

Min långsökta poäng är att jag inte tänkt på de där sakerna, inte drömt om vad som dolt sig bakom den svärtade scenen, om The Founder hade varit en mer överraskande film. Den där svarta minuten var faktiskt det enda överraskande som hände i hela filmen, och det var inte filmens förtjänst.

Allt i filmen är oinspirerat, från det TV-filmsliknande hantverket och det serietidningsliknande överspelet hos alla inblandade ner till själva titeln. The Founder. Den titeln hänvisar till Ray Kroc (Michael Keaton), som i verkligheten inte grundade McDonald’s men som tog åt sig äran, snodde namnet från de där bröderna och startade en kedja genom själlöst rävspel och Gordon Gekko-nivåer av girighet. Hur kunde de missa chansen att kalla filmen för Quarter Founder?

Då skulle jag kunnat kalla filmen för “Quarter Founder Cheese” för filmen är lika fabrikstillverkad och strömlinjeformad som en McDonald’s-meny – en oavsiktligt ironi som är ännu starkare här än i regissören John Lee Hancocks tidigare film Saving Mr. Banks, en film där Tom Hanks spelade Walt Disney i en film som var alldeles för mycket som en film där Tom Hanks spelar Walt Disney. Så om The Founder kan man säga: Från regissören till Saving Mr. Banks kommer… en film som är väldigt mycket som Saving Mr. Banks. Trygg och säker, duktigt välspelad och välskriven, oavbrutet gedigen utan att någonsin riktigt övertyga, avslöja, provocera eller fördjupa en procent av grundberättelsen. Det är den typ av biopic man nämner i samma andetag som ordet “TV-film” eller “nä, jag såg den aldrig”.

Det är alltid svårt att beskriva en sådan här film, en som är utstuderat varm och kall, perfekt ljummen. Liksom i en dokumentär, eller baksidan av en faktabok, kan filmen summeras genom vad den handlar om. Två bröder startade en hamburgerrestaurang som var mycket välskött och till viss del revolutionerande. Den avdankade, medelålders looser-försäljaren Kroc hittade dem och insisterade på att göra en kedja av restaurangen. Bröderna tvekade men gick med på det. Kroc expanderade våldsamt, köpte ut bröderna och resten är historia. Du behöver egentligen inte se filmen, för den varken problematiserar dessa fakta, eller skildrar dem på ett sätt som är det minsta oförutsägbart.

Hancock använder ett bedövande harmlöst mainstream-berättande som ligger som en mjäkig matta över manuset, som jag misstänker ska vara ett subtilt karaktärsporträtt av Kroc, och en satir av den amerikanska drömmen och en Oliver Stonesk kommentar om “bra kapitalism” (typ småföretagande) och “dålig kapitalism” (typ riskkapitalism). Tyvärr förstår inte Hancock innebörderna av sådana saker – alla skådespelare tvingas spela sina roller som entoniga seriefigurer; bröderna McDonald är som töntiga pappor ur en high school-komedi och Michael Keaton är smått bedrövlig i sitt slentrianmässiga överspel, som är lika effektivt excentriskt som det är hopplöst som karaktärsstudie. Laura Dern har den otacksamma rollen som Krocs tillintetgjorda fru – den obligatoriska “hustru-rollen”, ni vet, en som Dern borde känna står under hennes värdighet; hon verkar också alienerad, den enda i filmen som inte gestaltar en seriefigur, den enda som inte ser ner på publiken.

Keatons låtsas-skådespeleri gör också Kroc till en figur tömd på psykologiska möjligheter. I början av filmen ser vi honom försöka kränga milkshakemaskiner och vara relativt snäll mot sin fru. När han hittar bröderna McDonalds restaurang verkar han också relativt hyvens prick. Så fort han ser en möjlighet att exploatera bröderna så sätter han igång med en stjärnögd kampanj om att göra McDonald’s till en symbol lika vanlig som korsen i kyrktornen. Plötsligt förvandlas han till ett ärkesvin som skiter i allt och alla – vill han bara tjäna pengar? Är han egocentrerad och fåfäng? Gillar han bara att spela spel? Förbryllat har jag försökt bli klok på marknadsföringen – att Kroc skulle stulit någons idé medan “America ate it up” eller att han var en “risk taker, rule breaker, game changer”, men vi får inte se något av hur han tänker, varför han gör vad han gör, vad det innebär i någon större mening eller vad som skulle vara så innovativt med vad han nu gör (sådant har vi montage till). Kroc är bara jargongen som Keaton ger honom, resten är luft och osammanhängande beteende.

Jag kan tänka mig att Kroc ska vara en Charles Foster Kane, att vi ska undra vem som bor där inuti honom egentligen, men filmen saknar verkligen en “rosebud”. Ray Kroc är en figur som är karaktärslös i vem han är och ointressant i vad han gör – kanske han bara är en talanglös skitkrängare som inte har karaktär nog att motivera sina egna egoistiska begär. Det är inte en rollfigur så mycket som det är en mall för Keaton att spela över i. Bättre fungerar i så fall Nick Offerman och John Carroll Lynch som bröderna McDonald, och med tanke på Hancocks mjäkiga hantverk så är det egentligen konstigt att filmen handlar om Kroc och inte om dem. De är ju mycket bättre, och tydligare definierade karaktärer. De har en mycket tydligare, och mer intressant story, nämligen den om hur en fin liten restaurang blev uppköpt av en skitstövel, vars liv och bleka personlighet inte blir ett dugg intressant här.

Med allt det sagt så hyser jag mer personliga än tekniska aversioner mot The Founder. Tekniskt sett är den gjord enligt konstens alla regler, och även om jag var uttråkad och frustrerad av den måste jag erkänna att den också är proffsig och kanske sevärd för den som bara vill vila ögonen på något som flyter på bra och har dialoger som fångar intresset i förbifarten, sådär som TV-serier har hookiga dialoger där vi hela tiden undrar vad figurerna menar och vad som ska hända i nästa scen. Det är den typ av teknik som ekar extra tomt i en film som egentligen inte handlar om något, som den här, men det kanske inte spelar någon roll. Det är en film om McDonald’s gjord, till stor del, som en produkt från McDonald’s. Pliktskyldigt moraliska budskap kommer harmlöst sönderrelativiserade, som leksaken i Happy Meal-paketet, och de med pengarna vinner igen.

FREDRIK FYHR


THE FOUNDER

Originaltitel; land: The Founder; USA.
Urpremiär: 24 november 2016 (Australien).
Svensk premiär: 2 februari 2017 (GIFF), 7 april 2017.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa XT), DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Keaton, Nick Offerman, John Carroll Lynch, Linda Cardellini, B.J. Novak, Laura Dern, Justin Randell Brooke, Kate Kneeland, Patrick Wilson, Griff Furst, Wilbur Fitzgerald, David de Vries, Andrew Benator, Cara Mantella, Randall Taylor, Lacey King, Jeremy Madden, Rebecca Ray.
Regi: John Lee Hancock.
Manus: Robert D. Siegel.
Producent: Don Handfield, Jeremy Renner, Aaron Ryder.
Foto: John Schwartzman.
Klippning: Robert Frazen.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Michael Corenblith.
Kostym: Daniel Orlandi.
Produktionsbolag: The Combine, FilmNation, The Weinstein Company, ass. Faliro House Productions, inkognito Speedie Distributions.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (ad hoc) i samarbete med större produktionsbolag, mediekoncern o dyl; drama, biopic, verklighetsbaserat, drama.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – snygg biopic gjord enligt genrens typiska kännetecken med bra flyt och duktigt, om än extremt manierat, skådespeleri. Dock totalt förutsägbart, tematiskt impotent och genomgående ytligt, och filmens inneboende satiriska potential hämmas genom en oavsiktligt ironisk kommersialism.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *