The Promise

Ibland känner jag mig som en filmernas försvarsadvokat, och The Promise är ett bra exempel när jag känner mig manad att rycka ut. Det är en bra film, men den anländer utan publik – unga människor tycker nog den ser tråkig ut redan på affischstadium, vuxna ser en (för) gammaldags romantisk melodram i David Lean-traditionen och äldre människor kanske håller med de kritiker som automatiskt måste avfärda filmen eftersom det är ett romantiskt drama som utspelar sig mitt under det turkiska folkmordet på armenier. Det är lättare att kategoriskt avfärda en film än att överväga den för vad den faktiskt innehåller. När den fått dålig kritik, och floppat i hemlandet, är det också enkelt att försätta sig i ett negativistiskt tillstånd och välja att söka (och därmed genast finna) ett negativt mönster som passar. Typ, romantik plus folkmord är lika med fel.

Själv har jag en annan kategorisk regel: Det finns inga kategoriskt dåliga filmidéer. Frågan är bara om de förstår utmaningen, och om de görs bra eller inte. Idén blir dålig om utförandet är dåligt, eftersom det var fel av filmskaparna att komma på en idé de inte kunnat utföra – som i Skönheten i allt, en annan film jag recenserar idag, där en mans sorg över ett dött barn förvandlas till en ohyggligt förvirrad feel-good. Det finns nog ett par regissörer som hade kunnat göra något intelligent och subversivt av den idén. Nu var det regissören till Djävulen bär Prada som försökte. Det gick inte.

The Promise är jämförbar, men inte riktigt lika problematisk – den placerar sig i en tradition av historisk romantik, David Lean har jag redan nämnt, och regissören Terry George har tidigare gjort Hotell Rwanda (2004) också en film som fick kritik för att placera ett folkmord i en för förenklad kontext. Men att något kan anklagas för att vara gjort med dålig smak är inte samma sak som att det är kategoriskt dåligt. Bara dåligt utförande ger en dålig film. Det finns kanske inneboende problem i förhållningssättet som en publik har till dessa filmer, men George – en skicklig regissör, som vet vilken film han vill göra, och varför – ska inte få skulden.

Fler förhastade slutsatser måste kopplas ur innan vi fortsätter. Man förenklar filmen med flit om man bara kallar den för en romantisk berättelse med ett folkmord som ”fond”. Detta är inte Michael Bays Pearl Harbor (2001), vilket är filmen man beskriver. Liksom Hotell Rwanda så är The Promise en film som handlar om folkmordet via den personliga berättelsen, inte tvärtom. Det är inte en dokumentär, och det är melodramatiskt, men det är en film som har en idé om hur armenier hade det i det ottomanska riket innan första världskriget bröt ut, och efter att det bröt ut. Det är en film där förtrycket mot armenierna är det som hela tiden dikterar intrigen, och förändrar karaktärerna. Det är en film som handlar om de döda, och att de som överlever överlevde. Det finns en romantisk intrig, men det är inte en lycklig romantisk intrig. Det finns ingenting personligt i den personliga berättelsen. Allt, även kärlek, påverkas negativt av krig. George har, med manusförfattaren Robin Swicord, velat göra en film som upplyser om detta folkmord – fortfarande förnekat av Turkiet – via en berättelse om ett par människor som på olika sätt påverkas av det.

Det är därför filmen börjar i en turkisk by, där vi får se hur apotekaren Mikael Boghosian (Oscar Isaac) förlovas till en ung kvinna innan han ger sig av till Konstantinopel för att läsa medicin, under beskydd av sin farbror. George tar tid på sig, och vi får ta del av Mikales studietid på ett metodiskt sätt, där även hela hans upplevelse som armenier i 1910-talets ottomanska rike. Notera hur ingen figur är mer värd än någon annan, och hur även hans vän – turkiske Emre (Marwan Kenzari) – inte behandlas som en comic relief, trots att han är sämre än Mikael på studierna och i allmänhet har lättare till fest. Notera med vilken elegans, och hur i förbifarten, vi träffar Anna (Charlotte Le Bon) och hennes make Chris (Christian Bale). Notera hur de här figurerna lär känna varandra. Notera hur ingen någonsin förklarar sina känslor för varandra. Charlotte Le Bon – i ett synnerligen fantastiskt framträdande (jag känner på en gång att jag kommer kalla henne årets mest underskattade huvudroll i slutet av året) – uttrycker så otroligt mycket i blickar, reaktioner och kroppsspråk. Chris, en hängiven amerikansk journalist som är cynisk inför landet han befinner sig i (och som ska bli mer och mer hängiven åt sanningen när kriget bryter ut), har en del alkoholproblem. Vi vet inte när Anna och Mikael faller för varandra. Liksom i de mest sublima kostymdramer sker det någonstans i den långa färden mellan första blicken och första tystnaden på tu man hand.

Det är lätt att ta för givet hur svårt det är att få till en sådan här subtil romantisk nerv – George får det att se mycket enkelt ut, fastän det bygger på stark fingertoppskänsla och intuition. Hur kan man klandra The Promise för att vara ett stycke romantik när det är så… tja, romantiskt? I en sämre film skulle karaktärerna älga runt och babbla ut sina bekymmer inför biroller som agerar stand-in åt publiken. Här sker utvecklingarna under tystnad och med integritet. Ett av mina favoritögonblick i filmen är den andra scenen där Anna kysser Mikael. Inte den första, den första är den första. Men den andra. Efteråt ser han på henne och nickar, innan han lämnar rummet. Han signalerar, med den nicken, allt som behöver uttryckas dem emellan. Jag ska inte förklara ihjäl det. Det är så romantik ska göras på film.

Romantikens subtilitet ger också en kontrast till filmen i övrigt, som är allt annat än subtil. Vi följer Mikael – som är vår huvudperson – på den överlevnadsfärd som kriget tar honom på, och det liknar emellanåt ett pseudomytologiskt äventyr i Ben Hur- eller Spartacus-stil; han hinner gå igenom livet som slav, jagad rymling, farmare och soldat innan han får ro, och tankarna hinner gå från Gudfadern till Doktor Zjivago. Mikael är också en mytologiskt godhjärtad figur, så till den milda grad att vi måste se filmen som romantisk på någon slags mer fundamental nivå – alla ens cyniska impulser triggas igång redan i de första scenerna, där vi får Isaacs berättarröst på engelska med turkisk brytning berätta om hans fredliga by, varpå vi snart ser honom ridandes på en åsna med harmonisk blick intill en vidunderlig dalgång.

Denna arkaiska sentimentalism är ärligt menad, och svår att skratta åt, i synnerhet eftersom den finns till som en krycka med vilken vi ska stålsätta oss. Medan filmen fortsätter blir krigets fasor mer och mer tydliga för Mikael, och för oss, och George ska ha beröm för att han på många sätt stirrar döden och vidrigheterna i ögonen, och aldrig tvekar på att kalla folkmordet för, eller skildra det som, något annat än ett folkmord; jag älskar också hur Bales journalist, en av så många filmhistoriska ”vita män med uppdrag att rädda folk i andra länder”, placeras i en helt rimligt avvägd och precis lagom viktig biroll. Filmen har armenierna, och inget annat, på hjärtat. När vi ser massgravar och avrättningar är de realistiskt återgivna. Att det sedan inte riktigt matchar den storögda romantiken som finns i Mikael som figur, och att älskarna (Mikael, Anna och Chris) förblir väldigt brett målade och idealistiska kostymdramefigurer, det är egentligen filmens enda tydliga problem.

För filmen kan naturligtvis inte lyckas med att vara en moraliskt komplex eller politiskt fördjupad historisk skildring av de här sakerna – den lägger sin ribba lägre än så – men det är bakåtsträvande att vilja ha filmer som låter viktiga ämnen vara, bara för att ingen film kan göra dem rättvisa. Terry George känner uppenbarligen att han vill hålla historieböckerna levande, och The Promise är tillräckligt stark och gripande medan den pågår, tillräckligt stark och klar i sin övertygelse, och absolut tillräckligt fokuserad på rätt saker, för att fungera. Det är synd att inte fler kommer att se den.

FREDRIK FYHR


THE PROMISE

Originaltitel; land: The Promise; Spanien, USA.
Urpremiär: 11 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 19 maj 2017.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 3.4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Oscar Isaac, Charlotte Le Bon, Christian Bale, Daniel Giménez Cacho, Shohreh Aghdashloo, Marwan Kenzari, Angela Sarafyan, Tom Hollander, Numan Acar, Igal Naor, Milene Mayer, Tamer Hassan, Alicia Borrachero, Abel Folk, Jean Reno, James Cromwell, Kevork Malikyan, Lucia Zorrilla, Roman Mitichyan, Rade Serbedzija (okrediterad).
Regi: Terry George.
Manus: Terry George, Robin Swicord.
Producent: Eric Esrailian, William Horberg, Mike Medavoy.
Foto: Javier Aguirresarobe.
Klippning: Steven Rosenblum.
Musik: Gabriel Yared.
Scenografi: Benjamín Fernández.
Kostym: Pierre-Yves Gayraud.
Produktionsbolag: Wonderful Films, Survival Pictures, Babieka.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier:  Diverse oberoende filmbolag i samarbete; drama, historia, hjältefilm, romantik, romantiskt epos.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – historisk melodram med en romantisk intrig, allmänt vedertaget romantiskt filmspråk; bär på en agenda om att lyfta fram det turkiska folkmordet på armenier, vilket på olika sätt dikterar intrigen och genomsyrar hela berättelsen; kopplingen blir grovhuggen, men tekniskt är filmen oklanderlig, med mycket bra skådespelare, skickligt skildrad romantik, och ett budskap som alltid föregår intrigen och därmed aldrig korrumperas.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *