Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge

Här kan vi bevittna ett koncept när det knäcks, en idé när den dör, utblåsningen av ett korrupt system som fungerat så länge det kunnat. Kort sagt – det är över nu. De kanske gör en sexa, de kanske gör en sjua, vad vet jag, men från och med nu talar vi om Fast & Furious i piratform, påkostat visuellt oljud och skval, när vi talar om en ny Pirates of the Caribbean-film.

Problemet stavas Jack Sparrow, en karaktär vars tomhet symboliserar tomheten i alla dessa filmer. Vem är han? Varför är han? Denna femte film i serien ger honom en backstory, men han själv verkar helt oviss om den. I breda drag försöker man fördjupa denna mytologi, vilket även innebär en grov sentimentalisering av hans nemesis Barbarossa (Geoffery Rush), men se, det är nästan fascinerande: Stoffet ger inte med sig. Jack Sparrow vill inte låta sig bli definierad. Vi köper inte ”sanningen” om Barbarossa alls. Det finns för lite kött på de här benen till att börja med. Nu när man försöker arbeta med det man har, så finner man att man inte har något där att arbeta med – det går inte att utveckla, går inte att ta några steg framåt, det rullar ihop och dör.

Fiasko, är ett enklare ord för det. Johnny Depp har kanske aldrig varit en slarvigare skådespelare än han är här. Från början till slut beter han sig som en salongsberusad jeppe som på en fest försöker imitera Jack Sparrow, inte personen som faktiskt uppfann honom. Det är plågsamt tydligt vad han motiverats av. En skattkista, visst, fast en som kommer via ett kontrakt.

Det är, i sig, inget konstigt. Sean Connery spelade Bond en femte gång (och en sjätte, och sedan en sjunde). Johnny Weissmuller spelade Tarzan tolv gånger. Men till skillnad från i de fallen så hade de en karaktär att återvända till. Redan i den första Pirates of the Caribbean (2003) var Jack Sparrow en icke-karaktär, en orealistisk clown som saknade såväl heder som verklig skamlöshet. Han var egentligen inte ”bisarr”, även om Depp apade sig med rollen. Jack Sparrow är ingenting, har aldrig varit någonting. Ingenting annat än summan av Depps manér.

Eftersom han var en glorifierad biroll, och eftersom filmen inte var något man behövde fundera för länge på, så var det väl inget mer med det. Man hade kunnat välja att utveckla karaktären i uppföljarna, försökt hitta något att bygga på, men istället valde man att låta Jack Sparrow handla om att Johnny Depp fumlar runt och spelar apa. Nu betalar man priset.

Filmens bästa bit illustrerar perfekt problemet – det är en påkostad flashback-sekvens som utspelar sig trettio-ish år bakåt i tiden, varpå vi får se delar av… tänk er TV-serien ”Young Jack Sparrow”. Allsköns datorteknik gör så att Johnny Depp ser ut som han gjorde på Terror på Elm Street-tiden – ni som såg Rogue One vet vad jag talar om – och vill ni ha gnäll om CGI så vänd er inte till mig, mina ögon är lättlurade (en ung herre vid namn Anthony De La Torre nämns i rollistan som ”Young Jack” men han måste ha agerat som någon slags lermodell).

Hursomhelst. Denna korta flashback är ironiskt nog mer spännande än något annat som händer i filmen. Vi får se hur den unge Jack lurar kapten Salazar (Javier Bardem), en spansk kapten som gett sig sjutton på att döda varenda pirat han ser och än så länge varit fantastisk på det.

Salazar går under i Bermudatriangeln, där han och hans stab överlever via en förbannelse i årtionden – ett under av dålig logik gör att han kommer loss. Hans befrielse finns nämligen i den magiska kompassen som Jack Sparrow har – och Jack har såvitt vi förstår inte glömt (eller?) varför han har sin magiska kompass. Ändå byter han ut den mot en flaska rom – tokigt! – och det verkar inte som att han förstår att han släpper lös Salazar igen. Faktum är att han inte verkar veta, en enda gång, vem Salazar är. Den där flashbacken kopplar inte till någonting. Filmen har titeln Salazar’s Revenge men än sen? Personen han hämnas på har tydligen glömt att han finns. Nej, det finns inte en komisk poäng här heller. Det är bara obegripligt.

Regissörerna bakom filmen har påstått att de sett tillbaka på den första filmen för inspiration – för det första är det producenterna som har makten bakom de här filmerna, så vad regissörerna säger är lite grann som att fråga grisen vad bonden gör; för det andra så är det sant att man nu börjar mjölka den första filmen, ty Jack Sparrow är (som sagt) inte någon man kan göra något med.

Denna mjölkning kommer från början, med en rumphugget omagisk Orlando Bloom-cameo som introducerar Brenton Thwaites i rollen som Blooms son. Mjölkning klar! I avdelningen ”långsökta föräldraskap för uppföljare” ser vi här något slags rekord – Bloom är 40, Thwaites är 27, men det är inget mot vad vi får veta om Barbarossa.

Thwaites är inget annat än en stand-in för Bloom, och istället för Keira Knightley får vi Carina Smyth (Kaya Scodelario) en vetenskapskvinna som filmen konstant A) sexualiserar när hon är i smärta, B) förlöjligar genom usla sexskämt i manuset eller C) försöker filma under kjolen. Mobbing av filmens enda tjej – för att hon är tjej – är att vänta, skepp ohoj så skoj.

Alla figurer – inklusive den våldsamma Salazar-gasten, antar jag – är ute efter den magiska ”trident”, som kan ”lyfta alla förbannelser”. Hur det fungerar, eller vad som motiverar karaktärerna, är i bästa fall svagt (Thwaite vill befria sin pappa från en förbannelse) eller uppenbart feltänkt och löjligt (Barbarossa… seriöst).

Filmen innehåller vad de tidigare filmerna innehållit – orealistiska jakt- och räddningssekvenser där omöjlig tur och brott mot fysikens lagar och regler är vad som gäller, och några av de tröttaste vitsar jag någonsin hört i hela mitt liv. Det är långtråkigt, tycker jag, men det hade varit lättare att acceptera om filmen förstått att den är nonsens. Nu envisas den med automatisk romantik, en intrig som är helt oförklarad och i bästa fallet flummig och inte minst bakgrundshistorier som är tråkiga och som går ihop så illa att vissa skådespelare inte ens verkar vilja delta i dem.

Ingen verkar vilja vara här, ärligt talat. Alla fejkar så gott de kan, men i bästa fall går de på trött autopilot. Det enda roliga med filmen är egentligen att försöka räkna alla gånger Bardem kacklar ordet ”Sparrow” [spärr-åh!]. Det är en fin illustration, eftersom Sparrow egentligen inte finns, så inte konstigt att han ropar efter honom så ofta. Salazar är en skurk som letar efter en film att vara skurk i.

Den enda skådespelare som inte fejkar är Paul McCartney som dyker upp i en enda, kort liten scen, som Jack Sparrows tills nu okända farbror. Paul McCartney är verkligen oskulden själv, och i några korta minuter kände jag nostalgi för de gamla Beatles-filmerna. Där hade vi en kvartett som hade kunnat haft huvudrollerna i en piratfilm. Paul är verkligen lika sympatisk nu som han var då. Gör en film om honom…! Eller, förresten, låt honom vara, han förtjänar bättre.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales; USA.
Urpremiär: 11 maj 2017 (Kina).
Svensk premiär: 24 maj 2017.
Speltid
: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 6K; DI 4K/DCP, DCP-3D/2.35:1, 1.90:1 (IMAX).
Huvudsakliga skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario, Kevin McNally, Golshifteh Farahani, David Wenham, Stephen Graham, Angus Barnett, Martin Klebba, Adam Brown, Giles New, Orlando Bloom, Keira Knightley, Paul McCartney, Delroy Atkinson, Danny Kirrane, Juan Carlos Vellido, Bruce Spence, Justin Smith, John Leary, Anthony De La Torre, Finn Ireland, James Mackay, Bryan Probets, Lewis McGowan, Alexander Scheer, Robert Morgan, Zoe Ventoura, Ken Radley, Hannah Walters, Jonathan Elsom, K. Todd Freeman, Darcy Laurie McGregor, Michael Patric.
Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg.
Manus: Jeff Nathanson.
Producent: Jerry Bruckheimer.
Foto: Paul Cameron.
Klippning: Roger Barton, Leigh Folsom Boyd.
Musik: Geoff Zanelli.
Scenografi: Nigel Phelps.
Kostym: Penny Rose.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Jerry Bruckheimer Films, Infinitum Nihil.
Svensk distributör:  Disney.
Finans; kategorier:  Storföretag och privata produktionsbolag; äventyr, komedi, franchise.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – dåligt genomtänkt, slarvigt skriven, slött spelad uppvisning av kommersialistiska klichéer utan styrka eller poäng.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *