Rogue One: A Star Wars Story

”The Force is with me, and I am one with the Force”

”Trust goes two ways”

Jo, folk pratar faktiskt så i den här filmen.

Rogue One är tekniskt sett en (av många kommande) ”spinoff”-filmer till Star Wars-sagan, i grunden en producentfilm, gjord enligt kommersiell vittring, tillgång och efterfrågan, kall kommers. Men den känns ändå (lik förbannat) mycket mer som en ”riktig” Star Wars-film än J.J Abrams mestadels själlösa The Force Awakens, ett attraktivt mausoleumsverk byggd på nekrofili. Det känns faktiskt som att George Lucas smygövervakat filmen – även om ingen kommer påstå det annat än jag – via John Knoll, en av hans mest trofasta visuella animatörer, som krediteras som en av upphovsmännen till storyn.

Så, å ena sidan, å andra sidan. Visst. Vill du ”bara” ha en skumpedumpig äventyrsfilm i rymden, en med mycket känslor och traditionellt skriven dramatik, och en som ser ut och ”känns” som de gamla filmerna, så kommer du älska Rogue One lika mycket som du älskade The Force Awakens, och lika mycket som du kommer älska nästa Star Wars-film Disney ger ut, och nästa och nästa och nästa, tills till och med du tröttnar.

Men, å andra sidan. Mycket i Rogue One sitter mycket rätt, och av rätt skäl. Den påminner om de gamla filmerna mer än de nya eftersom den ligger närmare dem i tidslinjen. Den innehåller idéer och scenografi från de gamla filmerna i serien, inte för att skapa ”ooh aah”-effekter hos publiken, utan för att den helt enkelt måste. Intrigen pågår mellan Star Wars: Episod III – Mörkrets hämnd (2005) och Star Wars: Episod IV: Nytt hopp (1977) och den måste helt enkelt passa in utan att det känns forcerat. Den går också till enorma längder för att göra det – vissa saker vore oheliga att spoila. Klart och tydligt är det åtminstone en i vissa avseenden andetagande film, med digitala effekter som har så oändliga innebörder, och som betyder så mycket för filmens evolution, att bara analoga talibaner kan klaga.

Mest tillfredsställande är kanske att Rogue One är en fantasyfilm som tar sin värld på allvar, och en Star Wars-film som tar sin tradition på allvar. Den håller sig i de gamla filmernas rappa gung ho-sfär, och vill mest av allt vara den typ av Star Wars-film som handlar om slit, släng och skrot; känslan av Han Solo och Chewies meckande på Millennium Falcon, och känslan av att få en verktygslåda i huvudet. Eller, ni vet, alla de där gångerna som stormtrupperna obligatoriskt måste prata om ”den senaste T-14-modellen” innan de blir övermannade av våra hjältar (”What the…?”)

Men det är otroligt viktigt att den också klart och tydligt tillkännager prequel-trilogin, Kraften, vår egen världs alla svårigheter, mänsklighetens predikament och faktumet att Star Wars handlar om mer än memes och action. Allt är liksom på riktigt igen, med så mycket oironisk pathos att det ibland känns som att man ser på en kinesisk propagandafilm (en helt rimlig liknelse till Star Wars, när allt kommer omkring). Det är inte Abrams’ fan fiction, som utan egen vilja kopierar originalet för att göra en ”Småstjärnorna”-version. Om man går in i Rogue One med hela Star Wars-bagaget med sig så kommer man se att den är… nästan… en riktig Star Wars-film. Nästan. Nääääästan.

Jag återkommer till svajigheten. Kort om intrigen, bara: Felicity Jones spelar Jyn Erso, en lone ranger i rymden som fått många törnar. Hon har växt upp hemlös, sånär som på en tuff tid med mentorn och Klonkrig-veteranen med det Kuba-klingande namnet Saw Gerrera (Forest Whitaker) och sin barndom, som en kort tid var lycklig. Hennes far, med det i svenska öron lustigt klingande namnet Galen (Mads Mikkelsen), kom sedan att bli en av Imperiets främste ingenjörer. Likt en Einstein uppfann han Dödsstjärnan, mer eller mindre under hot, utan att avslöja sina riktiga avsikter för kollegan Orson Krennic (Ben Mendelsohn) som nu är ledare för Imperiets tekniska militära front (det vill säga, det är han som jagar hjältarna).

Hjältarna i sin tur består av en sådan där 12 fördömda män-upplockning av några av galaxens mer karismatiska figurer. Förutom en obligatorisk vitsande robot så är Jyns främsta partner Cassian (Diego Luna), en rebell som tagen ur spanska inbördeskriget, och en Kyle Reese-figur som levt med krig hela sitt liv och därför utvecklat en något godtycklig inställning till etik och moral. Mest minnesvärd, inte minst eftersom han är vår enda påminnelse om Kraften i dessa bittra förhållanden, är den blinde krigarprästen Chirrut Îmwe (Donnie Yen) som kan prickskjuta rymdskepp och ha ihjäl tio man på en halv minut, fastän han inte kan se (ingen konst för en kraftbärare, förstås, ty på den gamla goda tiden var blindtestet som ”baddaren” för ynglingarna i Jeditemplet).

Manuset – av Chris Weitz och Tony Gilroy – följer dessa begåvade herrars skrivarskole-mekanik och går från start till mål med en något opersonlig självklarhet – precis som The Force Awakens – men de är begåvade författare som kan skapa intressanta karaktärer med riktiga personligheter, där The Force Awakens bara förlitade sig på tomma, menlösa klyschor som skådespelarna sedan gjorde det bästa med. Jyn Erso känns verkligen som en riktig person, hennes bitterhet över sakernas tillstånd (och ett liv som hade kunnat vara så mycket mer) är lika verklig som mycket annat i Rogue One – tveklöst den första filmen i denna mytologi som satsar på, och lyckas med, att skapa någon slags psykologisk realism, någon slags äkta känsla av blod, svett och tårar. Gareth Edwards – som gjorde den stämningsfulla, men i övrigt misslyckade, Godzilla-filmen för några år sedan – är rätt man på plats här.

Den tillåts göra det, eftersom det ju är en ”spin-off”, och den gör liknande utflykter när den till exempel förklarar i text vart vi befinner oss (definitivt ett spår av Gilroy, som skrivit Bourne-filmerna). Men den gör sin egen grej  utan att svika Star Wars själ. Faktum är att lite av tematiken om gott och ont, en av ledfrågorna i sagan, utvecklas på en mänsklig nivå, när Jyn och Cassian diskuterar rätt, fel, och skillnaden på en god mening och en god handling. Eller, förstås, ond. De är båda krigare, som gjort oförlåtliga saker i krigets namn. Denna oklarhet mellan gott och ont – att vi kan vara goda även om vi gjort ont – är en av Lucas’ klassiska teman. Rogue One är där mitt i hjärtat av Star Wars och rotar runt. Tidigare har frågorna handlat om Kraften, och den ljusa och mörka sidan, men Rogue One låter för första gången fokuset ligga på de ”kraftlösa” människorna. Det är exakt sådana utvecklingar en Star Wars-film ska göra, även om denna inte hinner göra det tillräckligt mycket för att det ska kännas tillfredsställande för en purist.

Den bär också en liknande dyrkan till Lucas som teknisk innovatör, och även (fastän ni återigen bara lär höra det från mig) en hyllning till Jar Jar Binks. För vad ska man säga när CGI-karaktärer tar över rummet och agerar utan vidare problem med skådespelarna? I synnerhet här, som teknisk innovation, är Rogue One banbrytande på det teknokratiska, Lucasianska sättet. Visionen om att visuella bilder kan interagera med en films handling förblir en provokation för många, men jag har aldrig förstått den. Det är klart att filmmediet ska utvecklas tekniskt. Sakerna som vi får se i Rogue One är makalösa. Jag har inte ord för den sista bilden, till exempel. Den är helt enkelt amaze-space?-balls.

Men.

Ja, det finns ett ”men” här. Den lyhörde kan redan ha noterat vad det är – det är så att det bor två filmer inuti Rogue One. De försöker samspela, och de lyckas för det mesta, men det kräver kompromisser och en sammantagen känsla av att filmen inte når fram eller slår så hårt som den skulle kunna göra. Allt är ironiskt, kan tyckas, med tanke på Star Wars eviga tematik om dualism och symbios.

Jag kan tänka mig att många gillar andra halvan av Rogue One mer än den första – mot slutet får vi ju allt vi ”förväntar” oss. Startsträckan och upptakten är, som många filmer idag, väldigt skumpig och actionorienterad, och intrigen berättas inte riktigt lika effektivt som alla inblandade kanske skulle vilja önska.

Men jag vet inte jag. Det är X-Wings och Tie Fighters och Gold Leader, Blue Leader (ja, till och med Red Leader!) men mot slutet av Rogue One upplevde jag för första gången i mitt liv att jag såg på en Star Wars-film som också var en franchise-film. Storslaget, visst. Som de gamla filmerna, ja. Inte olikt, faktiskt nästan identiskt, till att se en av 24 Bondfilmer. Allt som ska vara på plats är på plats. Jag försökte kämpa emot, men den mörka sidan var för stark. Rogue One gör allt vad den kan för att inte vara en själlös film, en film där det första intrycket (som sedan snabbt avtar) är allt som räknas, en film där effekter och nostalgi står i centrum för upplevelsen och där substans och mening smyger in bakvägen som en lite malplacerad mingelgäst som är för artig för att lämna festen för tidigt. Den lyckas lite grann, här och där, när den får sin del av kakan, men liksom vad gäller korruptionen i senaten (eller den trilskande, tröga, tjafsiga demokratin hos rebellrådet här) får man känslan av att något i grunden inte riktigt funkar som det ska. Det är för mycket av för lite, eller för lite av något annat. Filmen borde kännas självklar, men den känns krånglig. Hur enkel och självklar känns en kosmiskt hoppfull film som helst ska tjäna en miljard dollar? Minst?

Rogue One är alltså så mycket bättre än The Force Awakens… egentligen. Men med tanke på hur mycket den gör rätt så är det också frustrerande att den inte får göra det rätt hela vägen. Fastän den är bra nog, så hade den kunnat vara så mycket bättre, så mycket mer, i en bättre värld. En ej styrd av imperier. En där rebellerna kunde vinna på riktigt.

FREDRIK FYHR


Detta är (typ) en av nio texter om Episod I.

-> En mor, ett barn och en ond, ond far.


PS.

Efter att ha läst några andra recensioner känner jag mig manad att kommentera de mellan journalister reproducerade raderna om hur TV-filmerna om Ewoksen från 80-talet tidigare också ”klämts in” mellan olika Star Wars-filmer. Mer väsentligt har Disneys övertagande gjort så att praktiskt taget alla böcker, spel, o dylikt som tidigare klassats som Star Wars-kanon, nu fått leva med att degraderas till den icke-kanoniska statusen ”legender”. Därutöver har vi långfilmen Star Wars: The Clone Wars (2008) som utspelar sig mellan Episod II och III, samt hela ”Clone Wars”-serien. Okej att prequel-trilogin är slentrianmässigt hatad, men den är inte utrotad. MVH fakta.


ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Originaltitel; land: Rogue One; USA.
Urpremiär: 10 december 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 14 december 2016.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW 6.5K, Ultra Panavision 70), DI 6.5K/70mm (IMAX), D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Donnie Yen, Wen Jiang, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Riz Ahmed, Mads Mikkelsen, Jimmy Smits, Alistair Petrie, Genevieve O’Reilly, Ben Daniels, Paul Kasey, Stephen Stanton, Ian McElhinney, Fares Fares, Jonathan Aris, Sharon Duncan-Brewster, James Earl Jones, Valene Kane, Beau Gadsdon, Dolly Gadsdon, Duncan Pow, Jordan Stephens, Babou Ceesay, Aidan Cook, Daniel Mays, Andy de la Tour, Tony Pitts, Martin Gordon, Francis Magee, Bronson Webb, Geraldine James, Ariyon Bakare, Simon Farnaby, Drewe Henley, Angus MacInnes, Gabby Wong, Richard Glover, Toby Hefferman, Richard Cunningham, Jack Roth, Michael Gould, Rufus Wright, Michael Shaeffer, Geoff Bell, Matt Rippy, Derek Arnold, Nick Kellington, Michael Smiley, Warwick Davis.
Regi: Gareth Edwards.
Manus: Chris Weitz, Tony Gilroy.
Producent: Simon Emanuel, Kathleen Kennedy, Allison Shearmur.
Foto: Greig Fraser.
Klippning: John Gilroy, Colin Goudie, Jabez Olssen.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Doug Chiang, Neil Lamont.
Kostym: David Crossman, Glyn Dillon.
Produktionsbolag: Walt Disney Studios Motion Pictures, Lucasfilm, Allison Shearmur Productions.
Svensk distributör: Disney.
Finans; kategorier: Storföretag inkl. dotterbolag och privata företag; science fiction, fantasy, franchise äventyr, krig & konflikt.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – skickligt, robust fantasyäventyr som går i mål trots vissa ojämnheter i manus; grundberättelsen gör allt vad den kan för att stå i fokus, men den tvingas i kontakt med ett kommersiellt hype-berättande som gör att möjligheterna inte helt tas tillvara på; enormt noggrann rent scenografiskt och smått banbrytande effektsmässigt.

Latest Comments
  1. Robert
    • Fredrik (admin)
  2. Robert

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *