Star Wars: The Force Awakens

we

3starrating

Regi: J.J. Abrams

Den sjunde Star Wars-filmen är på många sätt omöjlig att recensera, särskilt för en som har en långvarig relation till serien, och i synnerhet så här på premiärdagen bara lite mer än en timme efter att ha sett de blå eftertexterna ta slut.

Samtidigt inte, för jag vet ju vad jag tycker om den här filmen. Visst kanske jag behöver se om den för att resonemanget ska kunna bli mer specifikt, och visst kommer jag kanske att tycka om vissa saker i filmen mer än andra (och vice versa) i framtiden. Men i grund och botten vet jag. Jag behöver bara rannsaka mina känslor. Förstå att mitt fokus bestämmer min verklighet. Och Star Wars är, i sig, på många sätt som den där grottan Luke måste gå in i: Det ger dig det du tar med dig in.

Och för min del är problemet egentligen självklart: Jag gillar inte J.J. Abrams. Har jag haft tvivel förut så är jag åtminstone säker nu, när han regisserat den sjunde episoden i en filmserie som påverkat hela mitt liv. Jag har alltid tyckt, och jag gör det fortfarande, att han kan noterna men inte musiken, och att han därför inte kan skriva ny musik. Han är en god tekniker men i grunden omusikalisk. Därför försöker han ivrigt att kasta omkring styckets olika komponenter som om ett original då mirakulöst skulle bildas.

I fallet Star Wars är han extra skadlig. Just nu verkar det inte vara något problem – The Force Awakens rider på en hype-våg som bara kan matchas med Avatar (2009) och även om jag inte läst några recensioner av filmen ännu så antar jag att de alla är lyriska. Det blir liksom så när popkulturella fenomen växer sig så stora att de blir världsnyheter – en journalist dras med i här-och-nu-känslan och hyllar exakt det en filmkritiker har i uppgift att skärskåda… Men Avatar är titeln som kommer tillbaka. Peter Jacksons hobbitar. Spielbergs Tintin. Abrams Star Wars. Japp, det rimmar perfekt. Jag undrar hur stor lusten kommer att vara att återvända till dessa nya episoder i framtiden – och jag märker att jag bär en grimas när jag skriver.

Don’t get me wrong-o. Det är inget fel på den här filmen. Den är tvärtom idiotsäker. De globala jublen över trailern var bara början. Filmen ger publiken exakt vad man tror att publiken vill ha – och jag tror publiken tror att de vill ha det också, åtminstone just nu. Som event att dras med i fann jag att The Force Awakens var en jättekul bioupplevelse. När ljusen går ner och nån go gubbe vrålar ”Mej de fåsch bi wit ju!” (jag bor i Göteborg) så är det roligt att gå på bio, att vara med om något. De mer sporadiska applåderna när filmen var slut… well, well, kanske jag hörde fel.

Nej, det är inget fel på den. Varför skulle något vara fel i en film som måste bli den mest framgångsrika någonsin (typ). Vad kan jag säga utan att spoila? Det är ett tekniskt välgjort rymdäventyr. Den innehåller betydligt mer action än de tidiga filmerna. Det är en slags återbetalning till fansen som var arga på prequel-filmerna. Det är X-Wings och Tie Fighters, leka med leksaker-Star Wars. Mer än något annat är det en film om Han Solo (Harrison Ford) och hans del av universumet. Luke lyser med sin frånvaro, vilket (på någon yttre nivå som filmen gärna glömmer bort) är vad filmen handlar om.

Man kan säga att Han Solo tar över mentorsrollen som Alec Guinness hade i originalfilmen från 1977, mer känd som Episod IV. Han stiftar bekantskap med våra nya huvudrollsinnehavare Rey (Daisy Ridley), en anspråkslös skrotsamlare, och Finn (John Boyega) en stormtrooper som flytt Första Ordningen, som är vad resterna av Imperiet nu blivit. Det finns en ny Republik också, men vi får bara höra talas om den. Liksom i Episod IV så jagas hjältarna på grund av information de lagrar i en droid, och liksom i Episod IV måste de hitta rebellerna som utgör motståndsrörelsen mot Första Ordningen (vilket gör att jag undrar ännu mer vad ”republiken” egentligen innebär). För att återigen spränga en Dödsstjärna i luften?

Om jag säger nej? Om jag säger ja? Vad svarar du då?

star wars the force awakens videosöndag

Jag vet inte. Du får det du bär med dig, för det är ett av de svaren. Det finns en ond mastermind bakom allt det här – en orch-inspirerad figur vid namn Snoke (Andy Serkis) – men det är universums nya Darth Vader-wannabe Kylo Ren (Adam Driver) som är den huvudsakliga skurken. Tekniskt sett är han identisk till Vader, Första Ordningen är identiskt till Imperiet, och det mesta liknar Episod IV om vi bara pratar scenografi och storylogik. Ren har därför också en familjär relation till ett par av karaktärerna som är lika rörande som mekaniskt självklar. I en film som har för mycket action för att hinna med karaktärsutveckling så är Driver tveklöst bäst i filmen, även om nykomlingen Daisy Ridley är sjukt sympatisk i sin (tyvärr ganska tomma) roll.

I typiskt Abrams-manér får karaktärerna bara godtyckliga identiteter; de definieras av vem som är deras föräldrar, vad de har för yrken eller att de gått från ”den goda” till ”den onda” sidan, som om det automatiskt skulle betyda något. På manusfronten är det tunt på specifika karaktärsdrag, alla är ungefär lika anonyma och pratar samma generiska filmspråk. Det är faktiskt inte en speciellt berörande film på en mänsklig nivå, om jag ska vara helt ärlig. Det handlar mest om att se folk jaga varandra i en miljö vi gillar. Han Solo konstaterar att han har en ny jacka sedan sist.

Men vart är Luke? Jag kan inte svara på frågan heller – inte för att jag inte vill spoila utan för att jag inte vet. Säger inte att han inte dyker upp. Men… tja, jag vet inte, jag. Abrams är bra på det där med att leka med speglar och dimridåer, en ovana han haft sedan ”Lost”-tiden. Många spår i filmen är plötsliga, luddiga och kryptiska, helt i onödan, som om de hade behövt en hel säsong av en TV-serie och hade kunnat skrotats helt.

Jakten på Spock… jag menar Luke… är tydligen vad filmen inledningsvis handlar om. Leia (Carrie Fisher) är fortfarande general och har skickat iväg sin bästa pilot, vars namn Poe Dameron (Oscar Isaac) får mig att tänka på Cameron Poe i Con Air (1997), en annan film som mest handlar om flygplan och explosioner. Poes jobb är att leta rätt på Luke, men The Force Awakens blir istället mest en jaktfilm, där de onda är ute efter de goda – ont mot gott, pang pang, gott mot ont, skjut skjut – rymdexplosioner och storslagna effekter.

mju

Om jag låter lite ”luke-warm” så är det för att jag är det. The Force Awakens är inte min Star Wars, även om den onekligen är starkare än den film som mina farhågor målat upp (jag har skrivit en hel del om det här på sistone). Jag var aldrig något fan av Han Solo när jag var liten, jag lekte aldrig med leksakerna, och för mig var Star Wars frågor om Kraften, relationen mellan Anakin och Luke, Yoda och Obi-Wan, människans idealism och hyckleri, ja allt möjligt som får en att ligga sömnlös, grubblandes om nätterna. Faktum är att alla rymdstrider nog var det allra tråkigaste med filmerna, i min bok.

Rymdstrider är dock vad The Force Awakens handlar om. Manuset – skrivet av Abrams med Lawrence Kasdan – ger oss mycket lite karaktärsfördjupning eller härlig mumbo jumbo. Framför allt saknar jag det högstämda lyckokakspratet, den ständiga visuella symbolismen och de noggrant vävda lager av idé och mening som George Lucas fyllde (i synnerhet) sina prequel-filmer med.

The Force Awakens är istället prototypisk Abrams – allt är filmat i närbilder och klippningen kastar oss mellan olika delar av galaxen i ett rasande tempo, där till och med de gamla filmerna lät oss vila ögonen i stora etableringsbilder på skepp som lyfter och landar, andningshål som saknas i den här nästan syrelösa visuella åtstramningen.

Det blir nästan klaustrofobiskt när stämningen också är så tungfotad och gravallvarlig (det här är den första Star Wars-filmen där vi får se karaktärer blöda). Både den lådiga stilen, och de hantverksmässiga dialogerna, gör att filmen mest känns som ett dyrt pilotavsnitt till en Star Wars-TV-serie. Och eftersom det är mallen till Episod IV man, tämligen slaviskt, använder sig av så är filmen extremt förutsägbar – ja, den som kan sina manuskonventioner kommer att räkna ut varenda steg som filmen kommer att ta. Det existerar inte en enda överraskning i The Force Awakens, för även manusets twistar kommer ur dess fyrkantiga mekanik.

Samtidigt vet jag att många vill ha det exakt så. Och visst. Som rymdaction är filmen bra, effektiv, till och med imponerande ibland – så mycket talang och så stor budget samspelar här att man inte kan misslyckas. Enstaka idéer går jag till och med igång på, andra lämnar mig kall, medan filmen går från start till mål enligt den tilltänkta modellen. Det är överlag en robust och habil actionfilm med en nostalgisk (om än kalkylerad) charm, inte bättre eller sämre än Guardians of the Galaxy (en annan ganska kall, fejk-mysig film som kapitaliserar på nostalgi). Det som försvunnit är inslaget av rymdopera. Det gör att The Force Awakens inte är Star Wars-filmen jag letar efter – men många kommer nog känna att kraften är stark med den. Frågan är hur stark den känslan är egentligen, och hur länge den varar.

FREDRIK FYHR

*

swp

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS

Originaltitel, land: Star Wars: The Force Awakens, USA.
Urpremiär: 14 december 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 16 december 2015.
Speltid: 135 min. (2.15)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, 65 mm (Panavision); DI 4K (IMAX)/35 mm, 65 mm, D-Cinema/ 2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Daisy Ridley, John Boyega, Oscar Isaac, Adam Driver, Mark Hamill, Carrie Fisher, Harrison Ford, Billie Lourd, Gwendoline Christie, Peter Mayhew, Domhnall Gleeson, Simon Pegg, Kenny Baker, Lupita Nyong’o, Andy Serkis, Anthony Daniels, Warwick Davis, Max von Sydow, Maisie Richardson-Sellers, Iko Uwais, Tim Rose, Greg Grunberg, Christina Chong, Ken Leung, Jessica Henwick, Yayan Ruhian, Mark Stanley, Kiran Shah, Pip Andersen, Mike Quinn.
Regi: J.J. Abrams.
Manus: J.J. Abrams, Michael Arndt, Lawrence Kasdan.
Producent: J.J. Abrams, Bryan Burk, Kathleen Kennedy.
Foto: Daniel Mindel.
Klippning: Maryann Brandon, Mary Jo Markey.
Musik: John Williams.
Scenografi: Rick Carter, Darren Gilford.
Produktionsbolag: Lucasfilm, Bad Robot, Truenorth Productions.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *