En början utan slut

Några nämnvärda saker jag tidigare skrivit om Episod I:

Episod I är en märklig film. Som alla fantasy-filmer är den förstås bättre ju mer insatt man är i universumet. När Darth Maul morrar att han äntligen ska avslöja sig själv för jediriddarna och få sin hämnd, säger han det inte bara för att det är coolt utan för att sitherna gömt sig i ett millennium för att tålmodigt vänta på rätt tillfälle att ta över världen, medan den civiliserade galaxen blir alltmer slö och disträ och dessutom tror sitherna vara utdöda. Det är som rymdens al-Qaida och Opus Dei i ett och samma paket.

*

Först måste man ha klart för sig att Star Wars är en berättelse i sex delar, och den berättas från episod I till VI … Star Wars-sagan handlar om Anakin Skywalker, hur han går från god till ond och får upprättelse av sin son. Det är vad vi skulle kunna kalla vår ”mikro-intrig”. Det sker nämligen mot bakgrunden av den andra intrigen, vår ”makro-intrig”, där den galaktiska republiken går under och ersatts av en diktatur, ett imperium, som sedan möter mothugg från rebellerna (det sista som är kvar av gamla republiken) — Alltså är republikens fall del av själva berättelsen. Det är inte en fråga om att tre separata filmer skilda från de tre gamla av någon anledning innehöll ”en massa rymd-politik” som ”ingen vill ha”. Ser man filmerna från I till VI, som man ska, så inser man att republikens fall är en del av hela sagan.

*

Liksom i alla stora historiska epos – som Borta med vinden eller Hiroshi Inagakis Samurai-trilogi – så börjar vi i ett landskap, och en serie karaktärer, men slutar i ett nytt, bland nya: En förändring har skett i makroskopisk skala medan vi följt karaktärerna i mikroskopisk skala. I Episod I är världen bred och komplex, karaktärerna är många och det är svårt att avgöra vem som är mer betydelsefull än den andra. Vi följer jediriddarna Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi men de är som myror i en stack – det är inte en film med en ”normal” intrig, snarare är det en myllrande introduktion där vi stiftar bekantskap med en värld och dess karaktärer.

Det går ännu inte att ana att Anakin är huvudpersonen i dramat, men det är genom honom vi ser den här världen: Underifrån, som ett barn, maktlös och omyndig, vi kan bara betrakta denna galaktiska turbulens, dessa vindar av oro – vi förstår kanske inte all politik, eller vad en sith-lord är för något, men vi känner allvaret: Liksom vi en gång kastades ner i Episod IV, in medias res, kastas vi rakt in i Episod I. Den galaktiska republiken är i kris och ingen kommer stanna och förklara varför för oss. — Av alla Star Wars-filmer överhuvudtaget är det Episod I, den mest hatade, som jag har ett mest passionerat förhållande till. Jag tycker fortfarande att det är en imponerande film, men orsakerna blir bara fler.


En av sakerna som är så stimulerande med Episod I är att den, kanske mer än någon annan film i serien, tillhör George Lucas och bara kan förstås ur hans synvinkel. Den som går in med föreställningen att det här kommer vara som vilken annan film som helst är dömd att bli förbryllad, eller förargad. Själv råkar jag tro på tanken att en film bestämmer hur den vill bli sedd, inte dess åskådare, och Lucas förklarar omedelbart på filmens kommentatorspår vad vi tittar på (min översättning):

Det här är egentligen tänkt som en enda film, i sex delar, där Episod I är det första kapitlet – Varje film går ihop i en större mosaik och hela projektet kan nog inte förstås förrän man sätter sig ned och ser alla sex episoder i följd, och kan följa storyn – för vi sysslar med mikrohistorier här [i de enskilda filmerna], den stora bilden är något annat

Det här går ihop med vad jag skrivit förut, nämligen att Episod I (så ofta anklagad för att sakna en ordentlig story) i själva verket är dramaturgiskt korrekt… from a certain point of view. Nämligen som första delen i en klassisk Aristoteleansk kurva – inledningen, anslaget. Konflikten kommer i Episod II, preipetin i Episod III, fördjupningen i Episod IV, upptrappningen i Episod V och finalen i Episod VI. Cirkeln är därefter komplett (om man nu inte vill låtsas att det finns en Episod VII).

Ändå är det inte så enkelt som att säga att Episod I är ”början” på Star Wars. Det finns samtidigt en annan aspekt, nämligen, en ytterligare diegetisk dimension: Star Wars, ofta rubricerad som ”science fiction” eftersom det hela ju utspelar sig i rymden, är i själva verket ren och skär fantasy. Ett par saker gör skiljelinjen tydlig – dels konceptet som är Kraften, det övernaturliga/spirituella/magiska elementet (”science fiction” har alltid, någon slags, vetenskaplig botten), och dels faktumet att Star Wars utspelar sig i en egen, specialdesignad värld som fungerar enligt sina egna lagar och regler, alldeles som om den fanns i verkligheten. Den som är fundersam kan jämföra med två andra populära filmserier – ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” – och kanske hänga med.

Därför är det något missvisande att tala om att Episod I ”inleder” Star Wars, lika lite som Sagan om ringen ”inleder” berättelsen om Midgård, eller att den första Potter-filmen Harry Potter och de vises sten (eller ens den nya prequel-filmen Fantastiska vidunder) inleder sagan om J.K. Rowlings trollkarlsvärd.

Det är sant att de inleder berättelserna som respektive författare vill berätta – i Lucas’ fall berättelsen om Anakin Skywalker, en god människa som blir ond, och sedan god igen, medan ett stort intergalaktiskt krig pågår omkring hans handlingar – men det är tydligt att världen som allt utspelar sig i har funnits i tusentals år. Man kan alltså tala om en slags story utanför storyn, eller att Star Wars bara är en liten del av galaxens historia, en narrativ sammanflätad med ett urval händelser: Krisen vid Naboo, striden vid Geonosis och vissa delar av Klonkrigen, kampen om Yavin, kampen om Endor, etc. Tusentals andra saker händer som vi inte får se, miljarder livsöden finns att berätta om som vi aldrig får höra – det fina är (även om Disney kanske inte håller med) att vi inte behöver få reda på dem; det räcker med att vi vet att de finns där. Själva idén om en värld, och att världen är övertygande, är vad som håller en fantasyfilm igång.

Det innebär att det första kapitlet i en fantasyberättelse oundvikligen har uppdraget att introducera en värld, innan den introducerar karaktärerna. Beroende på hur berättelsen ser ut kan det ske på olika sätt – Tolkien agerade akademiker och presenterade sin värld, eller åtminstone ett kapitel om hobbitar, innan berättelsen om ”Sagan om ringen” satte igång; Rowling introducerade sin huvudperson, Harry Potter, och lät honom upptäcka världen innan (resten av) karaktärerna kunde placeras på spelplanen och berätta för honom vad han faktiskt skulle göra i berättelsen (slåss mot den onde Voldemort).

George Lucas har alltid använt sig av vår gamla vän in medias res, det vill säga att kasta oss rakt in i händelserna utan fallskärm och därefter låta åskådaren orientera sig bäst vi kan. Tekniskt sett har han bara behövt göra detta två gånger – i Episod I och i Episod IV, det vill säga de två filmer som (av olika anledningar) har i uppgift att introducera saker. Episod IV börjar med robotarna C-3PO och R2-D2 som ”huvudpersoner”, bara för att byta till Luke Skywalker efter en dryg halvtimme eller så. Episod I håller sig till jediriddarna Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi, men mot sista akten luckrar Lucas upp intrigtrådarna så att filmen handlar om fyra figurer samtidigt (jediriddarna, Amidala och Anakin, på varsitt håll), det vill säga den multi-karaktär-struktur som fungerar när vi väl introducerat världen – den som följer i Episod II, III, V, VI eller, för den delen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst.

Lucas’ användande av ”in medias res” bygger inte på fantasilöshet utan på ren vurm. Det var denna chock av att färdas till en helt annan värld som han drabbades av när han i filmskolan såg Akira Kurosawas filmer, i synnerhet Den vilda flykten (som Episod IV till viss del påminner om och refererar till) – men främst var det förstås de ofta nämnda eftermiddagsserierna á la Blixt Gordon som han tänkte på. På den gamla goda tiden var det inte tal om att bingewatcha serier, förstår ni. Man gick på bio och såg en timme ”Blixt Gordon”, och det kunde börja med ”episod 8”. Hade du inte sett episod 1-7? Synd för dig! Ville du se episod 9? Kom tillbaka nästa vecka. Missar du är det ”episod 11” nästa lördag som gäller.

Tjusningen med en serie som ”Blixt Gordon” var att den alltid pågår, och varje avsnitt är en fortsättning. Det finns alltså ingen ”början”. Varje episod är, till sin natur, en uppföljande episod. Det är därför man inte ska tolka ”episod ett” för bokstavligt. Också episod ”ett” är en fortsättning, nämligen, för en serie som Star Wars, liksom Blixt Gordon, ska till sin natur sakna ursprung.

Det är därför vi börjar Episod I med en text som förklarar för oss omständigheter som till sin natur ska vara desorienterande – vi förstår det vi behöver veta (det är svåra tider för galaxen, handelsfederationen är skurkar och jediriddarna är utsända för att medla med dem) – men i detalj har vi inte sådär jättemycket att gå på. Vi har en blockad som vi inte förstår oss på, utförd av en Handelsfederation (sex stavelser som inte säger oss något heller), på en planet som vi aldrig hört talas om, ledd av en för oss totalt okänd drottning. Karaktärerna tänker inte ”stoppa lek”, vända sig mot kameran och förklara vad som händer – inte heller kommer Lucas ge oss svepande montage som introducerar varje planet och varje karaktär prydligt och ordentligt (som en mer konventionell film hade gjort).

Nej, Episod I börjar i ett rasande tempo, med att kansler Valorums (vem?) utsända skepp med jedi-ambassadörer (vilka?) anländer från ingenstans; de närmar sig blockaden och signalerar till Handelsfederationen att de ”wish to board at once”. Det dröjer inte många minuter förrän vi fått en fet explosion, vinande laserattacker och ett par serpentindansliknande uppvisningar av ljussabelslakt, John Williams dramatiska musik och (i förbifarten såklart, så att vi inte ska hänga med hur lätt som helst) filmens verkliga mörka hot, den i skuggan verkande Darth Sidious. Som Lucas alltså poängterat är det här menat att vara förvirrande, för det är egentligen inte början på en två timmar lång film utan början på en tretton timmar lång film.

Den som ser filmen för första gången finner oundvikligen att allt som händer går väldigt snabbt och är tämligen förbryllande – den som ser om filmen, och är engagerad av den, förstår mer. I vilket fall som helst så är det, som sagt, idén om en värld som manifesteras här mer än något annat. Vad än jediriddarna ska göra, vad än Handelsfederationen vill, vad än prinsessan Amidala (som susar förbi i en intergalaktisk Skype-bild) menar när hon säger att de ”gått för långt den här gången” och vem Darth Sidious än är så är de själva högst engagerade i det. Man kan inte klaga på aktiviteten i galaxen. Alla är mitt uppe i allt.

Vad de faktiskt håller på med är, för tillfället, inte så viktigt. Dels har ett anslag ingen plats för en konflikt och intrig, vilket är varför det skenbara intrigmålet i Episod I (Naboos motstånd gentemot den onda Handelsfederationen) bara är en anekdot i galaxens historia, om än inte helt obetydlig som del av demokratins väg mot diktatur.

Dels är introduktionen, idén (som sagt) om en värld mycket viktigare än vad figurerna i världen just för tillfället gör. Idén om en värld handlar ändå om möjligheten till händelser snarare än händelserna i sig. När Harry Potter kommer till Hogwarts för första gången i Harry Potter och de vises sten, så är Hogwarts i sig attraktionen. Hur den platsen fungerar, vad som försiggår där, hur traditionerna ser ut och (såklart) vad för hemligheter som döljer sig i trollkarlsvärlden. Vi vet inte något om ”horrokrux” eller ”dödsreliker”, men även en åskådare utan förkunskaper vet att de sakerna – det vill säga någonting, eller vad som helst av allt som finns inuti denna värld – finns att upptäcka. Att sedan Harry måste spela Quidditch, jagas av en jätte och upptäcka ”de vises sten”, det är saker som just för tillfället inte spelar så stor roll.

Även om Lucas inte har en lika tät komprimering av narrativ och värld som Rowling har (vem har det?) så är Episod IV jämförbar med de flesta av Harry Potter-filmerna – världen introduceras genom huvudpersonen, å ena sidan Harry Potter och å andra sidan (mestadels) Luke Skywalker. Båda är okunniga om världen de anländer till (liksom vi). Båda är unga trollkarlar som inte vet så mycket om sina magiska krafter. Båda måste lära sig saker från början (liksom vi). Båda blir kontinuerligt informerade om allt de behöver veta om världen, medan filmerna pågår. Därmed blir vi i publiken också informerade. Båda får varsitt par sidekicks som i sig bildar en romans, etc. (den så kallade ”Hero’s Journey”-mallen är inte sådär jätteunik).

t0085

På samma sätt är Episod I jämförbar med Fantastiska vidunder och var man hittar dem, den bioaktuella första delen i Rowlings nya prequel-serie. Lucas och Rowling utvidgar idén om ”introduktionen” på liknande sätt. Visserligen finns karaktärer som påminner om Harry/Luke (Anakin i Episod I, mugglaren Kowalski i Fantastiska vidunder) men fokuset är helt klart mer makroartat – detta handlar om att introducera världen först och karaktärerna sedan, och de figurer som lär sig om världen (det vill säga de figurer som de oinitierade i publiken kan identifiera sig med) är placerade som biroller. Nu hänger vi med de stora pojkarna – figurer som redan tillhör sin värld, som aktivisttrollkarlen Newt Scamander och MACUSA-myndighetssnuten Tina. Eller den rebelliske levande kraften-troende jediriddaren Qui-Gon Jinn, den stoiske Obi-Wan Kenobi och flera karaktärer (Shmi Skywalker, Mace Windu, Nute Gunray) som aldrig ens nämns vid namn. Hänger du inte med? Synd! Nu är det ”Blixt Gordon”-regler som gäller.

Man kan alltså säga att prequel-berättande går ut på att ge en överkurs i världsbygge – men liksom i alla överkurser får vi också mer ingående förståelse för vad de här berättelserna egentligen handlar om. Man kan förstås se de ”gamla” filmerna först, om man vill börja som nybörjare, men det finns något radikalt och ambitiöst i att börja från början. I synnerhet i fallet Star Wars finns inget annat val, för där Fantasiska vidunder och Harry Potter är två separata serier i samma värld så är Star Wars sex delar av en berättelse, egentligen inte två trilogier (även om man kan säga så om man vill vara praktisk). Den som nöjer sig med den futtige Luke Skywalkers banala kamp mot storskurken Darth Vader, och papier maché-symboliken i rebellernas kamp mot Imperiet, nöjer sig också med de gamla filmerna, episod IV-VI, samt vad än Disney kokar ihop som får en att minnas de filmerna.

Men den som vill ta sitt ”first step into a larger world” måste också nörda ner sig på Silmarillon-nivå. Den som gör det finner också att det finns mer att lära, att saker inte är vad de sett ut att vara, att varje liten banal effekt har resonans, och varje handling och replik har rötter ner längs rymdens sekler. Det finns egentligen ingen riktig början, annat än Big Bang eller Genesis; varje kapitel börjar där det föregående slutar och vi kan bläddra tillbaka hur många sidor vi vill – vi är hela tiden ”a long time ago, in a galaxy far, far away”.

FREDRIK FYHR


Detta är en av nio texter om Episod I.

-> En helt ny värld av dualism och symbios.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *