Star Wars: The Last Jedi

“This is not going to go the way you think” säger Luke Skywalker till Rey, och något liknande hade man väl kunnat säga till Rian Johnson, den senaste i raden amiraler på Disneys flotta, som fått uppdraget att leda en ny Star Wars-film i hamn.

Jag säger “en ny Star Wars-film” och menar det ungefär som en ny Bondfilm eller en ny Marvel-film. Om jag haft några illusioner om att Disneys nya episoder alls skulle mäta sig med George Lucas sextett så har jag dem inte kvar. Det är ett ögonblick i mitt liv att jämföra med den där antiklimatiska februaridagen då jag öppnade Aftonbladet puls och läste Per Bjurmans uppgivna tre plus-recension av Oasis fjärde skiva “Standing on the Shoulders of Giants”.

Den går inte att hitta online längre, men jag läste den så många gånger att jag har texten kvar på hornhinnan: “Jag tror det handlar om drivkraft” började recensionen. “Om själva anledningen till att det här bandet blev vad de var” [sic].

Jag känner igen känslan så väl. Känslan av att det tar slut här. Åtminstone för mig. Förlusten av drivkraft här är visserligen av ett annat slag, och där den ursprungliga försvunnit har en annan ersatt, men principen är densamma. Det som gjorde Star Wars till ett fenomen som älskats i generationer och åter generationer är George Lucas känsla för de mytologiska urberättelser som ekar igenom historien. Man behöver inte ens gilla prequelfilmerna för att inse det. Utan den spirituella hooken, och det oironiska och genuina uttrycket för den, finns bara teknik – rymdstrider och åter rymdstrider, ljussabelstrider hit och ljussabelstrider dit, flyktigt oomph som man glömmer bort när man blir äldre.

Det går heller inte att fortsätta en saga som är slut – “snipp, snapp, slut” är vad det är. Det blir som att klyva atomen. Det går, tekniskt sett, men det är inte vad som sker här.

The Last Jedi, jag måste inte kalla den för episod VIII och jag behöver inte (eftersom episodtitlarna bara är en gimmick nu), är inte en dålig film. Särskilt inte om man vill ha de där rymdstriderna och inte så mycket mer. Men den har mycket lite av vad som gör Star Wars speciellt, och det den får rätt är obekvämt undanskuffat till en andrafiol som borde vara bas, sopran och själva melodin som sjungs.

Jag pratar nu om Luke Skywalker, vår hjälte Rey (Daisy Ridley) och vår ambivalente antagonist Kylo Ren (Adam Driver). De är av det rätta virket för den här mytologin. När Rey hittar Luke på den avlägsna planet dit han åkt för att bittert fnula återvänder melodier från förr – ty Luke är, förstås, motståndsrörelsens “enda hopp” och Jeditemplet som han häckar i har Dagobah written all over it. Det är narrativ copy-pasting, men man kan få för sig att det är den där symmetrin som Lucas en gång i tiden pratade om – att historien går igen, att nya generationer gör samma saker, att samma kamp mellan gott och ont går vidare.

Kylo Ren uttrycker också ett litet hopp jag hade sedan jag såg The Force Awakens och valde en, ska vi säga avvaktade attityd. Jag kände redan då att han var seriens mest intressanta figur, och någon omtitt till har gjort så att jag kan se hur ambivalensen mellan gott och ont ekar tillbaka till hans gamle morfar. Han tjänar den onde mästaren Snoke (Andy Serkis) som här får chansen att uttrycka vad vi anade förut: Kylo Ren har för mycket gott i sig, och han velar.

Men måste det vara antingen gott eller ont? Den ursprungliga kampen mellan jediriddarna och sitherna bottnar i de filosofiska genombrott som formulerats av människan i de senaste två-tre hundra åren eller så. De gamla jediriddarna har en gammal syn på moralisk rättrådighet och gudsfruktan, men sitherna är existentialister i en medeltida värld. I en av de texter om Star Wars som jag skrivit (men ännu inte publicerat) föreslår jag att Luke Skywalker, i det att han släpper in mörka sidor men fortfarande håller sig på den ljusa sidan, blir galaxens första postmoderna jedi. Gott? Ont? Om vi ska försöka leva våra liv kan vi inte vara för petnoga.

Det är ingen spoiler att Kylo Ren har en nietzscheansk ådra eftersom han redan i trailern säger att “det gamla måste dö” till förmån för en ny syn på kraften, förslagsvis definierad av honom. Man kan ju tycka att det är samma gamla onda sida som alltid, men…

Ja, där tar det stopp, hursomhelst. The Last Jedi hinner inte mer några fler innebörder än så. Ärligt talat tror jag inte riktigt att den har hjärtat där ändå. Den som verkligen engagerat sig för de här figurerna, och hela tiden kunnat konstatera att alla handlingar och resonemang de fört hängt ihop med ett stort urverks precision, kommer finna sig djupt förbryllad av den här filmen, som först avslöjar ditt och sedan datt men aldrig riktigt ger oss en känsla för hur dittet hänger ihop med dattet.

Någon slags stor roll borde ju vår hjälte Rey fortfarande spela, men hon har inte mycket på agendan hon heller – det hade kunnat finnas en poäng med det, och då och då verkar det som att det kanske gör det, men det syns sällan i saker hon faktiskt säger och gör. Hennes första scener med Luke är talande – de innehåller praktiskt taget bara samma expositoriska formulering om och om igen (olika versioner av “vi behöver dig” och “du är vårt sista hopp”). Försöker hon verkligen övertala honom? Har manuset inte fantasi nog att ge henne övertalningsförmåga också?

Sådana saker ger bra tecken på filmens överhängande brist på vision. Om denna film hade haft på agendan att verkligen fortsätta den här sagan – bara för att den är speciell och värd att berätta, sak samma på vilken storlek eller om alla gillar den (läs köper en biljett) eller inte – så hade The Last Jedi lytt sin titel och stannat kvar längre med Rey, Luke och Kylo Ren, förklarat mer vad de har på hjärtat, hur de tänker, hur just den sång som deras själar och hjärtan låter när den ljuder genom galaxen. En sådan film hade kunnat komma undan med många tonmässiga girar från de förra – och denna har ett par – eftersom den på egna villkor utvecklat den riktiga berättelsen.

Men det verkar faktiskt som att det inte är så noga för Johnson, som istället behandlar Star Wars som en buffé där alla maträtter är lika viktiga (eller rättare sagt oviktiga) och att kraftbärarna inte ska tro att de, eller deras kraft, är viktigare än någon eller något annan i filmen. Så visst. Om det här nu är den första filosofiskt postmoderna Star Wars-filmen, om de stora gåtornas tid så att säga är förbi, då tänker jag också bara behandla det här som vilken film som helst. Ingen nostalgifaktor, inget värde i igenkänningar från förr, jag ska inte ens söka efter myter och gåtor mellan lagren på det som berättas. Jag får helt enkelt se det här som en vuxen människa – Star Wars, Star Trek, Kenny Starfighter eller Transformers, det gör detsamma när hyran ska betalas i slutet av veckan. (Det är i ett nötskal detta jag menar med att det är över för mig).

Och som ett helt vanligt intergalaktiskt rymdäventyr är The Last Jedi ungefär vad man hittar på bio idag: En tomtunna.

Istället för en genuin intrig har en tomtunna ett “spektakelscenario” – en situation presenteras bara, vilket ger en ursäkt för en massa actionsekvenser utan kontext. The Last Jedi har Imperiet (det heter Första Ordningen men vem bryr sig eller hur?) mot rebellerna (motståndsrörelsen, samma sak där). Det förklaras aldrig vilka de här är, de ser bara ut som de gamla figurerna brukar se ut. Så eftersom vi är idioter ska vi bara dansa efter pipan – lik förbannat kommer ingen spänning eller känsla av verklig risk i de utdragna och oändliga stridsscenerna.

En tomtunna har också en “icke-intrig” eftersom ett spektakelscenario inte kan ha en riktig intrig – inuti scenariot måste karaktärer förklara vad som händer (“de spårar oss i light speed!” – “spårar de oss i light speed?” – “de spårar oss i light speed!”) eftersom poängen bara är att saker händer, sak samma varför. Eftersom vi är idioter tror vi att något berättas för oss, men ingenting händer framför våra ögon förutom alla dessa infall av action.

En tomtunna har också karaktärer med manér istället för personlighet – The Last Jedi har hjältar som är hjältar för att de ser stiliga eller tappra ut och de häver ur sig filmklyschor vi inte behöver fundera på. Skådespelarna är bra, så vi tror (eftersom vi är idioter) att vi tittar på välskrivna karaktärer, även om jag inte vet vem den hiskeligt usla figuren General Hux (Domhnall “SKULLE JAG SPELA ÖVER?” Gleeson) övertygar.

En tomtunna är också “kommersiellt intertextuell”, det vill säga att den bygger helt på förståelsen av att tidigare filmer gjorts och den kopierar dem skoningslöst – The Last Jedi är inte samma öppna karbonkopia som The Force Awakens var (av Episod IV). Den kopplar istället ihop V och VI och följer de stora dragen som efter modell. Detta ska inte missförstås som hyllningar/blinkningar eller (än värre) Lucas symfoniska strukturer där saker går igen. “It’s all a machine” för att citera en av figurerna. Eftersom vi är idioter tror vi att vi är “hemma” här, men det vi äter är pulvermos.

När saker inte förklaras har också tomtunnor dialoger som består av “meningslösa meningar” som hänvisar till en tematik som inte är där. The Last Jedi bär skenbart på tematik om tro – att man måste lita på sina ledare, eller förstå att man kanske inte kan lita på dem, att man måste lita på att en person kan göra gott, eller förstå att den personen kan göra fel – men det kommer inte från något i filmen och det leder aldrig till någon tydlig poäng. Det är bara tomma repliker som kastas hit och dit som för att påminna oss om att, rent teoretiskt, skulle den här filmen kunna handla om något. Mest av allt är det tanken på en sådan film som är cool, och tanken förväntas vara det enda som räknas.

The Last Jedi är inte den mest förödande tomtunna jag sett, men den kvalar fortfarande in. Grundproblemet är egentligen att en sådan film aldrig kan vara spännande eftersom den inte handlar om något eller berättar en historia men ändå spelar på stora dramatiska stråkar (att det just är Star Wars ger bara extra salt i såret). Den andra kardinalsynden kommer från filmens quirky ton som innehåller internskämt och Det våras för rymden-liknande infall, vilka låter oss veta att vi tittar på en Star Wars-film. Ingenting som J.J. Abrams gjorde i sin förra film, oavsett hur själlöst eller feltänkt, var en lika barbarisk brutalisering på fantasygenren, som hänger på att vi aldrig för en sekund tas ut ur fantasin, än värre börjar skratta åt den.

Allt är fortfarande nog så påkostat och raffligt och, ni vet, så vidare. Det är en maskin och maskiner kan fungera även när de är rostiga och lite trasiga, särskilt om de är dyra och tekniskt avancerade som denna. Men det enda som egentligen gör The Last Jedi lite minnesvärd är de där sakerna den inte bryr sig om och inte vet vad den ska göra med. De sakerna ligger där och väntar på bättre tider som kanske aldrig kommer. Imperiets tidevarv är kallt, mörkt och allrådande.

FREDRIK FYHR


STAR WARS: THE LAST JEDI

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi. USA. 152 min, 35mm, 65mm, codex (ARRIRAW 3.4K) DI 6.5K (DCP, 70mm IMAX 4K, DCP-3D), färgfilm, 2.39:1 (delvis 1.43:1 och 1.90:1 på IMAX). Regi: Rian Johnson. Manus: Rian Johnson. Producent: Ram Bergman, Kathleen Kennedy. Huvudsakliga skådespelare: Mark Hamill, Daisy Ridley, Adam Driver, Oscar Isaac, John Boyega, Carrie Fisher, Laura Dern, Benicio Del Toro, Gwendoline Christie, Domhnall Gleeson, Andy Serkis, Anthony Daniels, Billie Lourd, Kelly Marie Tran, Warwick Davis, Joonas Suotamo, Veronica Ngo, Tim Rose, Frank Oz, Joseph Gordon-Levitt.  Foto: Steve Yedlin. Klippning: Bob Ducsay. Musik: John Williams. Scenografi: Rick Heinrichs. Kostym: Michael Kaplan. Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Lucasfilm, Ram Bergman Productions. Distribution: Disney. Genrer och kategorier: Fantasy, äventyr, action; modern franchise-film i kombinerad high pitch-stuk, med inslag av melodram och science fiction; tre/femaktsstruktur; mainstream; studiofilm, storfilm. Premiärdatum: 9 december 2017 (Los Angeles). Svensk premiär: 13 december 2017.

Omdöme: Ojämn fantasyfilm med en underliggande brist på konflikt – “intrigen” är godtyckligt uppdelad mellan olika karaktärer vars generiska äventyr inte har tillräckligt med karaktäristiska drag eller betydelser för någon enhetlig berättelse, vilken i sin tur saknas. Oförklarade antagonister och undergestaltad konflikt sinkar också själva angelägenheten. Visuellt är det dock snyggt, med en del ytligt skendjup, bra skådespelare och gott om effektiv action (med enstaka höjdpunkter) även om en odisciplinerad och för genren förbjuden vitsighet vittnar om projektets underliggande osäkerhet.

Visa / dölj kommentarer (4)

4 tankar om “Star Wars: The Last Jedi

  1. Skulle påstå den mest nyanserade recensionen hittills! Som Star Wars-fan håller jag med om mycket!

  2. Tamejtusan, du har rätt. Jag håller med i vad du skriver om Last Jedi.
    Mvh.
    Chockskadad

  3. Pingback: Alltid två det är (1/2) | Videosöndag

  4. Pingback: Episod II – Epilog I | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *