Stephen King – bäst till sämst (1/3)

I år gav jag mig själv en tidskrävande, kostsam och meningslös uppgift. Eftersom 2017 förärats med två releaser byggda på Stephen King-böcker – dels The Dark Tower som kommit under sommaren, och dels Det som går upp nästa vecka – kläckte jag idén att ranka alla filmatiseringar som gjorts av Stephen Kings böcker (dem förutan).

Ja, de är allmänt kända för att vara rätt så dåliga.

Ja, jag trodde jag hade sett fler än jag hade.

Ja, de flesta är dåliga.

Så dåliga, faktiskt, att det inte är lönt att ranka dem ”sämst till bäst” utan faktiskt tvärtom. Vi börjar med det som faktiskt är bra och letar oss ner för att se vad som är allra sämst.

Under resans gång har jag dessutom kommit fram till att jag inte ens gillar Stephen King, vars handbok ”Att skriva” är en överskattad samling banalt skryt och vars berättelsemaskin bara innehåller tre-fyra olika grundscenarion som varvas i olika versioner.

Men man lär sig något nytt av allt!

1. NYCKELN TILL FRIHET (1993) / DEN GRÖNA MILEN (1999)

Ja, The Shining (1980) har jag inte ens med på listan – Kubricks mästerverk regerar som en slags gud, ovanför all ranking. Nyckeln till frihet är världens bästa film, å andra sidan, om du frågar IMDb. Jag tycker det är en fin melodram, som hade blivit mycket bättre utan Morgan Freemans överdrivet förklarande berättarröst. Den gröna milen minns jag som ungefär jämbördig – båda filmerna är byggda på mer sentimentala verk av King gjorda utanför skräckgenren. Ironiskt nog är det också de filmerna – båda i regi av Frank Darabond – som är bäst.

2. STAND BY ME (1986)

De, och Stand by Me. Jag växte inte upp med den här filmen, utan såg den tvärtom för inte så länge sedan, så jag har ingen speciellt nostalgisk relation till den. Snarare känns den som ett slags kärlverk, den typ av nostalgiska 50-talsskildring som bäst förklarar Kings Americana – mobbade kids som är mobbade för att de är mobbade, föräldrar som hatar sina barn eller som bara sitter och super, mobbare vars enda anledning att gå upp på morgonen verkar vara att göra livet surt för andra. Det här landskapet känns mer eller mindre som någon slags saga i de flesta King-berättelser men just den sedelärande slice-of-life-berättelsen i Stand by Me – om några kids som hamnar på en farofylld odyssé, i det pubertala landskapet som gränsar till vuxendomen – känns faktiskt genuin, upplevd och personlig. Som berättelse kan det vara Kings mest lyckade.

3. CHRISTINE (1983)

John Carpenters filmer är sämre än vad han själv är som regissör, men Christine är ett exempel på en verkligt underskattad film. Storyn är hämtad ur Kings tidiga ”gimmick-pitch”-era och handlar om en kille som blir besatt av sin mordiska, levande bil (fler gimmick-pitchar följer). Men filmen är faktiskt bra, bland annat för att den hoppar över många förklarande scener och låter huvudpersonen (som är mobbad i början och gradvis får sin galna hämnd) vara något av ett mysterium. Många av filmens karaktärer är ocyniska och vill väl, dessutom, och det bäddar för en skräckfilm som är märkligt gripande någonstans under ytan.

4. DOLORES CLAIBORNE (1995)

Länge är det här en fantastisk film, där bittra och pillerknaprande advokaten Jennifer Jason Leigh åker hem till sin karga hemstad för att försvara sin mamma (Kathy Bates) som verkar högst skyldig till ett mord på den gamla tanten hon arbetat för som assistent. En melodram mellan mor och dotter parerad med en mysteriestory med många ugglor i mossen, genuint oförutsägbar och välspelad…! Fram till sista akten – Kings akilleshäl – då filmen brutaliserar sig själv med långrandiga överförklaringar och förtydliganden av saker som inte behöver förtydligas; filmen förlorar hugget, men är (å andra sidan) riktigt bra fram tills dess.

5. HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

En till film i Stand by Me-traditionen, men (tycker jag) rätt så underskattad. Anthony Hopkins spelar någon slags halvt magisk gubbe som i 50-talets King-Americana-land stiftar bekantskap med den sedvanliga alter ego-pojken, som lär sig läxor om livet genom en mysko intrig som har något att göra med mystiska män i långa rockar. Taskiga kvinnoporträtt med idiotisk psykologi (hans mamma är en gnällig bitch som inte ens får upprättelse efter att hon blir våldtagen – vilket också sker ungefär som om hon får skylla sig själv) finns här, likaså de oprovocerade mobbarna och den där Tjejen Som Hänger Med Killarna-tjejkompisen, men Anton Yelchin är söt i huvudrollen och filmen har en sentimental professionalism i kärnan. Inget för cinematiska diabetiker, kanske, men inte dåligt alls.

6. LIDA (1990)

Rollen som Kathy Bates för många är synonym med. Alla som sett denna film minns den… eller de minns åtminstone vad som händer med James Caans fötter. Själv tycker jag dock det är en rätt lättköpt film, som funkar bäst första (eventuellt enda) gången man ser den. Den är bra medan den pågår, men när den är slut är den slut.

7. CUJO (1983)

Boken om den rabiessmittade hunden som attackerar en stackars kvinna instängd i en bil skrev King tydligen på fyllan – han påstår att han inte minns att han skrivit en enda sida av boken. Filmen har en liknande sjabbig exploitation-styrka. Ja, det är en billig film som siktar under bältet, men en skräckfilm behöver ibland inte vara krångligare än så här. Skickligt gjord, trots allmän ruffighet, av b-filmsregissören Lewis Teague.

8. THE DEAD ZONE (1983)

Christopher Walken är oförglömlig som den tragiskt synske huvudpersonen (”The ice is gonna break!”) medan Martin Sheen verkar tro att han är skurken i en Bondfilm. Många gillar David Cronenberg, jag tycker han är alldeles för trög och pretentiös för de banala och enkelspåriga intriger han filmar, men jag ska erkänna att The Dead Zone har en vintrig, dyster melankoli som åtminstone funkar för ändamålet.

9. CARRIE (1976)

Många skulle sätta också denna högre upp. Jag gillar Brian DePalma, vars genombrottsfilm detta var, och jag kan inte förneka att finalen är fantastisk, eller att Sissy Spacek är perfekt i huvudrollen, eller att Piper Laurie är mardrömslik som hennes onda mor. Men i grund och botten är ”Carrie” en berättelse om jobbiga saker – pubertetsångest, mobbarens hämnd, faktumet att folk är as och att människor har en våldsam läggning i allmänhet – och DePalmas film är aldrig mer än en mycket blodig godispåse. Jag känner att jag får ont i magen av sockeröverdosen.

10. JURTJYRKOGÅRDEN (1989)

Liksom Cujo är det här en mer skamlös historia. Det börjar som en Gillette-reklam, med lyckliga familjen som flyttar in i ett hus intill en väg där långtradarchaffisar kör så det dånar… bygg ett staket! Nä, det gör de inte. Istället blir det indian-voodoo och en av filmhistoriens mest avskyvärda ”monster” i form av den sängliggande demonmostern Zelda… och eventuellt de mest hiskeligt överdrivna New England-dialekter som någonsin fångats på film (”It’s dat dam road!”). Av vad jag har läst av King så är boken kanske hans bästa – filmen är väldigt ostig, men onekligen svår att underkänna med tanke på hur mycket järn den ändå ger som skräckfilm.

11. DET (1990)

Den bästa av de beryktade miniserierna byggda på Kings böcker – eftersom Kings förståelse för filmmediet är rätt dåligt, och han helst av allt vill att varje sida ska tas till vara på, så har det på sätt och vis blivit miniserierna som bäst förklarar King som filmvarelse. Det var beryktad på samma sätt som Motorsågsmassakern när jag var liten – se där vad ett VHS-omslag kan göra – och i äldre dagar har jag funnit berättelsen rätt fascinerande; i första delen terroriseras barnen av en clown som äter barn, och i vuxen ålder samlas de igen när clownen terroriserar barn på nytt. Men finns det någon clown egentligen? Är de inte bara rädda för… ja, ”det”, detta vad det nu är som orsakar fasa i dem till att börja med? Till viss del tar serien till vara på de här ambivalenserna, men mest av allt är den förstås underhållande på ett ganska festligt och kackigt sätt. Tim Curry är inte läskig utan snarare jätterolig som uselt vitsande monsterclown och… men… så… har vi slutet då. Ni vet, jättespindeln. Snark.

8

12. LANGOLJÄRERNA (1995)

Skrämde vettet ur mig som liten, och… men… så… har vi slutet då. Ni vet, skärmsläckareffekterna. Jag har skrivit lite mer utförligt om denna miniserie här.

13. SILVER BULLET (1985)

En lite bortglömd varulvsstory från det sunkiga 80-talet, med dåliga skådisar, dåliga effekter, ostig musik, kackig dialog men rak och rå spänning, trots en absurd och outvecklad intrig om en seriemördande varulv och Gary Busey som den där hederliga gamla fotbollsfarsan som får göra vad han kan för att inte kissa på sig av skräck medan han greppar tag om baseballträt för att rädda sin son undan terrorn… nej jag minns inte mycket av den här filmen (och då såg jag den för mindre än ett år sedan) men den kvalar in som rimlig nattbio och det är mer än vad man kan säga om andra King-filmer.

Detta avrundar de titlar som håller sig inom någon slags (död?) zon för ”bra”. Fortsättning följer med det mindre bra, och det anskrämligt usla.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *