The Dark Tower

Den här filmen har bra och dåliga sidor, och tyvärr går de hand i hand – å ena sidan är det ett hyggligt fantasy-äventyr, å andra sidan en djupt otillfredsställande filmatisering av en serie böcker, med en stor fanbase som förmodligen gråter blod. Jag har inte ens läst en rad ur Stephen Kings fantasyserie ”Det mörka tornet”, men jag har sett filmen och till och med jag kan se att det är uppenbart. The Dark Tower är en okej film… men det är också en hädelse. Och vem vill egentligen ha en ”okej” film för sin dyra biobiljett idag?

Jag tänker inte spekulera i vilken eller vilka böcker som legat till grund för filmen, men jag antar att man velat koka ihop fler än en. Receptet verkar ha gått ut på att skapa en Young Adult-film i Maze Runner– eller Ender’s Game-stilen, och man har använt Kings böcker i det sterila laboratoriet. Med allsköns instrument har man tagit bort längderna – längderna, längderna, detta Kingska signum! – och alla idiosynkratiska saker som vittnar om irriterande saker som karaktär, originalitet och själ. Därefter har man opererat in ett par actionscener, limmat ihop actionscenerna med lämplig mängd ”prat-scener”, och i prat-scenerna har man opererat in ytterligare små paket med exposition, så att karaktärerna i filmen hela tiden förklarar för oss vad som pågår, och hur allt hänger ihop, istället för att egentligen prata med varandra eller uttrycka något som skulle få oss övertygade om att vi tittar på något annat än Idris Elba utklädd till en cowboy.

Jag utgår ifrån att mycket, kanske till och med allt, som vi ser i The Dark Tower också är hämtat ur Kings böcker, men här kan man verkligen tala om vikten av att vara kategorisk. Kings intriger blir, i det här kommersialistiska hopkoket, bara en prototyp av en produkt – ja, vi har en pojke här (Tom Taylor) och han är om inte ”Den Utvalde” så åtminstone Väldigt Speciell, för han har magiska krafter Mer Än Någon Någonsin Sett. Ja, i det magiska landet, förstås – Mellanvärlden, en av flera världar (”ingen vet hur många som finns”) som man kan hoppa mellan om man är vid en portal… ja, etc. Det är en fantasyfilm, och som du säkert vet så är det lättare att bli klok på när man ser det. Försöker man förklara det i ord låter man som en galning.

Så, enkelt uttryckt. Jake (Taylor) är en sådan där ovanlig kille som vuxenvärlden inte förstår (hans mamma tror han är galen) och som på grund av sitt Väldigt Speciella Öde måste ramla in i en annan värld á la Harry Potter och träffa Han Solo-via Obi-Wan Kenobi-liknande gunslinger – The Gunslinger, rättare sagt (moloken anti-hjälte spelad av Elba), hi-ho Silver, away liksom. Fast i Mellanvärlden råder apokalyps, mer eller mindre, för den onda magikern Walter (Matthew McConaughey) är på jakt efter barn, vars tankekraft kan störta Det Mörka Tornet som håller tillbaka Mörkret Från Universum som han kan härska över Once The Tower Falls… och, ja, som sagt, et cetera. Jake och Mr. Cowboy blir kompisar, världarna måste räddas och skurken måste besegras. Det är som vilken film som helst.

Jag tittar inte mycket på TV-serier, men jag känner igen en blandras när jag ser en – The Dark Tower, och jag antar att jag inte är den enda som kommer påpeka det här, borde helt uppenbart ha varit en TV-serie. Inte minst eftersom Stephen King-filmatiseringar fungerar som bäst på TV… menat med viss modifikation. I miniserieformat kan Kings berättelser få berättas mer eller mindre från början till slut – oavsett om de är bra eller dåliga – och sedan råkar det vara så att miniserierna ofta har en charmig ostighet, en oironisk och ultra-melodramatisk direkthet som åtminstone jag finner småcharmig. The Dark Tower påminner – i stil och ton – väldigt mycket om en King-miniserie, om än på högre budget. Inte minst är McConaugheys Dressman-cowboy-stilige, djävulska djävulsskurk tydligt besläktad med skurken i ”Pestens tid”, en country-rockande denim-demon med definitiva spår av Bob i ”Twin Peaks”. Fånigt så det förslår, men möjligt att acceptera om man förstår värdet i fånighet – och om man ska se på fyra-fem fåniga timmar så är det lika bra att vänja sig.

Skillnaden är förstås att The Dark Tower är över på en och en halv timme, och då klappad och klar utan cliffhanger eller någon extrem inbjudan till en ytterligare uppföljare (nästan som om de insett att filmen inte kommer bli en framgång, och ställt in franchisen på förhand). Den här generella futtigheten är ett tudelat svärd – å ena sidan är The Dark Tower en film som faktiskt går att se på (jag lider åtminstone oerhört av den ofantliga längden på Kings miniserier, en plåga som den gode läsaren i höst kommer få se mer av) men å andra sidan är filmen mycket hoppigt berättad, med figurer som går från en scen till en helt annan utan förklaring, eller scener där en dramatisk poäng kommer på en gång, istället för efter någon enstaka halv minuts uppbyggnad. Det här är en film som springer förbi sig själv konstant.

På alla sätt är det en film som befinner sig i ett ingenmansland – fans av böckerna kommer hata den, alla andra kommer att rycka på axlarna eller i framtiden glo på den på TV om de zappar till den av misstag. Med det sagt så hade också jag viss behållning av filmen; någon bit av mig minns fortfarande barndomens vurm för äventyrsserier på sommarlovsmorgnar (vilket jag nämnt tidigare) och The Dark Tower gör tekniskt sett inga fatala fel, om man bara letar efter en äventyrsfilm som vilken som helst annan. Jag kan tänka mig att filmen kan uppskattas av vissa barn, om de är i precis rätt ålder, den åldern när man är för gammal för Disney men för liten för Terminator, och den åldern då man inte sett så många filmer och inte vet hur en vanlig film ser ut och därför kan bli imponerad av nästan vad som helst. Typ Idris Elba och en revolver, i en tvekamp mellan världarna!

Så filmen passerar på rena teknikaliteter. Den är OK, till och med lite bra, men jag rekommenderar den heller inte. Den är för kort för att tillfredsställa, och för lång för att behöva finnas till överhuvudtaget. Den försöker ha sin kaka och äta den, utan att förstå att den borde fått vara en tårta, uppdelad i bitar som man kan spara i åtminstone en vecka. Liksom Rom byggs inte fantasyserier på en dag, för att inte tala om 95 taniga minuter.

FREDRIK FYHR


THE DARK TOWER

Originaltitel; land: The Dark Tower; USA.
Urpremiär: 3 augusti 2017 (Förenade Arabemiraten, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Grekland, Ungern, Kambodja, Kuwait, Kazakstan, Malaysia, Puerto Rico, Ryssland, Singapore, Ukraina).
Svensk premiär: 16 augusti 2017.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 11
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 4K/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Taylor, Idris Elba, Matthew McConaughey, Claudia Kim, Katheryn Winnick, Nicholas Pauling, Dennis Haysbert, Jackie Earle Haley, Fran Kranz, Abbey Lee, Michael Barbieri, José Zúñiga, Nicholas Hamilton, Eva Kaminsky, Robbie McLean, Mark Elderkin, Matthew Thomson, Karl Thaning, Lemogang Tsipa, Robert Whitehead, Leeanda Reddy, Sara Cicilian, Lena Stein, Kenneth Fok, Richard Lothian, Larry Nuñez.
Regi: Nikolaj Arcel.
Manus: Akiva Goldsman, Jeff Pinkner, Anders Thomas Jensen, Nikolaj Arcel, efter böcker av Stephen King.
Producent: Akiva Goldsman, Ron Howard, Erica Huggins.
Foto: Rasmus Videbæk.
Klippning: Alan Edward Bell, Dan Zimmerman.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Christopher Glass, Oliver Scholl.
Kostym: Trish Summerville.
Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment, Media Rights Capital, Imagine Entertainment, Weed Road Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; genre: Storföretag (konglomerat) via diverse underordnade produktionsbolag (typ-av-vertikal, säkrad storbudgetproduktion, mainstream; fantasy (low), äventyr, franchise); standard konflikt- och målbaserad treaktstruktur med Aristoteleanska karaktärsarkar.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – fantasyfilm med tillräckligt begåvat underliggande material, och OK tekniskt utförande, för att väcka till liv fantasifulla världar och visioner (vitalt för genren) medan den skapar ett generiskt actionäventyr enligt konventionerna; tempot är dock för hastigt, intrigen svårt outvecklad, dialogerna opersonliga, och överhuvudtaget präglas hela produktionen av en tom, generisk och ihålig karaktär som lär göra de flesta fans missnöjda och de andra liknöjt accepterande i bästa fall.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *