Terminator (1984) 35starrating

terminator videosöndag

35starrating

Regi: James Cameron

Av till en början okänd anledning skickas en maskin från framtiden för att döda en till synes helt vanlig kvinna i vår tid. 

Filmen Terminator är lite grann som titelfiguren: En ostoppbar maskin, i det närmaste perfekt konstruerad, som aldrig kommer att sakta ner eller stanna förrän den eller du är död. Allt som behövs är ett tryck på play-knappen och det står klart. För att vara en film åtminstone jag sett fler gånger än jag kan räkna så är det märkligt vilken kraft James Camerons genombrottsfilm fortfarande har.

Som en Hollywood-världens Terrence Malick har han bara regisserat sju långfilmer sedan Pirahna 2 (1981), en debutfilm han helst inte talar om, men när man ser de filmerna så inser man att orsaken är att Cameron – som ursprungligen var modellbyggare –  lägger ner så mycket möda och tid på att konstruera en perfekt form. Till och med titlarna har en symmetrisk rytm; antingen börjar filmerna på bokstaven A (Aliens, The Abyss, Avatar) eller på T (Terminator, Terminator 2, Titanic, True Lies) och för en nördig överkurs så kanske Avatar är den mest Cameronska titeln med sitt centrala t – ”AvaTar”.

Hursomhelst. Terminator är Camerons ”Modell 101”, formen som alla hans framtida utvidgningar skulle grunda sig i. Konflikten är militärisk och innefattar krigisk strategi. Hjälten är ensam och mänsklig. Fienden är övermänsklig och kommer i arméer. Intrigen är oftast en kombo mellan en strid och en jakt. Situationen är larmande kris och katastrof. Den filmiska konstruktionen bygger på att först ge oss pjäserna vi behöver för att mentalt förbereda oss på stridsjakten – karaktärer introduceras så att vi undrar vilka de är, en klick exposition följer när vi lärt oss, och sedan är det helt enkelt full rulle.

Cameron var en strateg också här – han visste att han inte hade mycket att komma med ute i stora världen, så han tog erfarenheterna han fått när han jobbade för Roger Corman; han designade Terminator som en glorifierad B-film och såg till att den var så bra som möjligt.

Denna tendens går igen i det på många sätt underskattade 80-talet – årtiondet då Warhols predikan om popkonsten faktiskt slog in på allvar, och innehållslösa produkter, maskinell underhållning, kitsch och primitiv emotionalism vann en seger i filmer som hade en intakt tro på sig själva, en egen legitimitet, ett hjärta som transcenderade produktionens burkighet och skapade en märklig och intensiv skönhet – Spielbergs E.T (1982) är kanske det centrala verket, men filmer som Terminator, Gremlins, Goonies, Karate Kid, First Blood (och så vidare) bar också på en känsla av att något organiskt vaknade till liv i maskinen.

På så sätt är Terminator en av de ultimata 80-talsfilmerna. Maskinellt konstruerad underhållning med en mänsklig glöd.

Liksom många populära filmer, som fått många uppföljare, så fungerar Terminator bäst om man föreställer sig att inga uppföljare någonsin kom. Det finns fortfarande ett intakt mysterium i början av filmen. En naken jätte (Arnold Schwarzenegger) anländer till Jorden i blixtar. Vi inser snart att figuren dödar skoningslöst och inte är mänsklig. I samma blixtar anländer en människa (Michael Biehn), mycket dödlig och mänsklig. Likt en råtta undviker han polisen. Vad handlar filmen om?

Cameron konstruerar den första akten så genialiskt att det praktiskt taget är omöjligt att inte sugas in i filmen. Han leker med åskådarens perception, vår förmåga att sortera information, och har minutiöst beräknat varje klipp. Vid det laget vi får en tredje pjäs på bordet – den till synes helt alldagliga servitrisen Sarah (Linda Hamilton) – så är hela filmen en gåta. Gradvis, likt en maskin, placerar Cameron bitarna på rätt plats tills mönstret är klart: En maskin är sänd från framtiden för att döda en kvinna vars son ska leda människorna till revolution i ett framtida krig mot artificiell intelligens, efter en nära förstående nukleär domedag. Mannen är sänd från de mänskliga rebellerna, ett klent hopp men ett hopp hursomhelst. Resten är en jakt av klassiskt filmslag.

Man anar redan i den omständliga bakgrunden att Cameron har större idéer med storyn. Han filmade scener där Sarah och Kyle (Biehn) diskuterar om det onda företaget Cyberdyne och möjligheterna till att förhindra det framtida kriget, men i slutändan klippte han bort allt som inte hade att göra med den huvudsakliga konflikten. Detta gjorde även så att filmens två kriminalpoliser – Paul Winfield och Lance Henriksen – har en märklig närvaro i filmen. De är där, som om filmen skulle ge dem en sidointrig eller något att göra, men så försvinner de ganska snöpligt.

Men deras bortfall är inte estetiskt menad. De är snarare raderade ur filmen. Terminator behövde, först och främst, vara en spännande actionfilm. Allt storykött, och alla större idéer, fick Cameron spara till en av många möjliga framtider (för att parafrasera en replik i filmen). Det vill säga Terminator 2 (1991), en film han hade kunnat göra på en gång men som krävde en hel del tankearbete.

Cameron strävar alltid efter en balans, så även här. Effekterna i Terminator är inte de bästa, fastän de praktiska effekterna är några av de mest klassiska verken från legenden Stan Winston. Ändå krävs det en sen-sjuttiotalists envisa nostalgi för att se det vansinnigt fula gummihuvudet som ska föreställa vara Arnold (i scenen när Terminatorn petar ut sitt öga och tar på sig ett par solbrillor) och tänka att det var bättre förr. (Liknande argument går att föra om slutets stop motion-effekter, men jag låter det vara).

Filmen blev en formidabel succé och är än idag en av de mest framgångsrika lågbudgetfilmerna någonsin. Cameron kom praktiskt taget från ingenstans och framgången byggde på en serie vinnande koncept. Arnold Schwarzenegger var känd från filmer som Conan (1982) men det var förstås med rollen som den mordiska cyborgen som han slog igenom på allvar.

Inget kan egentligen slå Schwarzenegger i den första filmen. Trots alla uppföljare, och trots Arnolds ofta självparodiska framtoning, så förblir hans ursprungliga T-800-modell i den allra första filmen påträngande obehaglig, en parallell till 80-talets slasherfigurer som Freddy Krueger och Michael Myers. Idén till Terminator fick Cameron för övrigt i en feberdröm när han var i Italien – han såg Terminatorn stiga upp ur helvetiska flammor, och det finns definitivt något infernaliskt och läskigt över maskinens totala dödlighet när han tar sin första steg: ”Nice night for a walk”. Och när Kyle frustar att ”HE WILL NOT STOP EVER until you are DEAD!” så förstår man verkligen på en primal nivå vad han menar.

Det är denna organiska känsla av förvirring, obehag och stress – denna koppling till skräckfilmen – som gör att första Terminator har en intakt fräschör och också, tror jag, anledningen till varför vissa fortfarande föredrar den framför den mer ambitiösa tvåan. Den modesta budgeten, den gryniga visuella stilen och faktumet att större delen utspelar sig under natten bidrar säkert också.

Jag får själv alltid för mig att filmen är ett mästerverk, tills dess att jag faktiskt sätter mig ner och ser på den. Ja, det är fortfarande ett imponerande stycke gerilla-film och en fantastisk actionrulle – en genialisk uppbyggnad som mynnar ut i en lång, fantastiskt katharsisk jakt samt en otippad kärleksutveckling som är oväntat effektiv (av orsaker jag ska skriva om i en senare post) – men jag har alltid lite svårt att tänka bort trådarna som dockorna hänger i. Och medan andra halvan av filmen innehåller saker vi sett förut – minst två biljakter – så är jag alltid mest imponerad av filmens inledning, sättet den bygger upp sin story och därefter övertygar oss om den så pass mycket att vi stör oss på den cyniske idiot-psykologen Silberman (Earl Boen) som ser Kyle och utbrister ”I can make a career out of this guy!”

Dialogerna, till exempel, är inte de bästa. Linda Hamilton går igenom en fantastisk strapats – från musig normis till hetsad krigarkvinna – men hennes skådespelarinsats är ojämn. Michael Biehn är inte en bra skådespelare alls – sorry, guys, men den som inte tror mig kan kolla de bortklippta scenerna både i ettan och tvåan (där han ursprungligen hade en scen) och försöka påstå motsatsen – men Cameron tonar ner hans överspel tills bara hans hundögon, överkropp och orgasmiska grimaser finns kvar. Ja, jag påstår att Kyle Reese är en mycket sexualiserad figur som betraktas av en ”female gaze” signerad Gale Ann Hurd, Camerons producent, medmanusförfattare och vid tillfället hustru. Det gömmer sig en förlorad pojkaktig charm i figuren, under ytan av frätt och piskat kött och blod.

Det finns skuggor av substans över filmens okomplicerade yta. Kyles seghudade mänsklighet står förstås i kontrast till Terminatorns ostoppbara maskinella kraft – Sarah Connor är i mitten, som den kvinnliga natursymbolen (en dold tematik som också finns i Jurassic Park) – men även då är man ganska snäll. I grund och botten är Terminator en okomplicerad och fartfylld actionfilm, oerhört skickligt gjord, men de intressanta idéer och den fantastiska värld den bygger upp är hela tiden lite utom räckhåll för produktionen i sig, som förblir det av ett maskinellt kommersiellt stycke Drive In-underhållning. Bara i den allra sista scenen, med en sista replik jag minns gav mig kalla kårar av välbehag när jag i tolvårsåldern såg den här filmen första gången, kan man på allvar ana en ännu större film i den dystra horisonten.

Och vi fick den. Jag är en av de som anser att Terminator 2 var själva payoffen på all potential i Terminator. 

Därmed inte sagt att detta inte är en underhållande och välgjord film, men det vet du förmodligen redan.

FREDRIK FYHR

*

okp

TERMINATOR

Originaltitel, land: The Terminator, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 26 oktober 1984 (USA).
Svensk premiär: 8 februari 1985.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Rick Rossovich, Bess Motta, Earl Boen, Dick Miller, Shawn Schepps, Bill Paxton, Brian Thompson.
Regi: James Cameron.
Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd, William Wisher Jr (ytterligare dialoger).
Producent: Gale Anne Hurd.
Foto: Adam Greenberg.
Klippning: Mark Goldblatt.
Musik: Brad Fiedel.
Kostym: Hilary Wright.
Produktionsbolag: Pacific Western, Hemdale Film, Cinema 84, Euro Film Funding.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *