Terminator 2 (1991) 4starrating

mästerverkfontterminator 2 videosöndag

4starrating

<- Mädchen in Uniform.
-> The Beyond.

Regi: James Cameron

Två maskiner skickas till vår tid från framtiden, där mänskligheten krigar mot artificiell intelligens i en apokalyptisk ruin – En odödlig supermodell ska döda John Connor, den trettonårige ligist som i framtiden ska leda människorna till seger mot maskinerna, och en gammal skruttig modell skickas av människorna för att skydda honom. På vägen räddar de hans krigarmamma Sarah från psyket, och de bestämmer sig för att försöka ändra på framtiden och i en gerilla-attack mot ett stort dataföretag stoppa byggandet av det ”onda” programmet Skynet.

Alla filmer av James Cameron är modellbyggen. Varje film han gör är en maskin där otaliga beståndsdelar styrs av små robothänder i synkroniserad verkan. Varje film är också en produkt – men mer än tivolibiljetter påminner de snarare om dyra, högteknologiska prylar; och varje film är en ny modell, en förlängning och en utveckling av den föregående, i synnerhet när det gäller uppföljare, konceptuella utmaningar som passar Cameron ypperligt och som han därför bemästrat som ingen annan. (Det är inte för inte att han varit upptagen de senaste åren med tre uppföljare till Avatar).

När jag var liten och lekte med leksaker var det alltid som att jag såg en film i huvudet, och det är ingen slump att den fantasifilmen matchas av Terminator 2 (1991). Cameron började sin karriär som modellbyggare – en tekniknörd vars vision om ondskefull, artificiell intelligens så uppenbart kommer från honom själv och hans inre värld, där maskiner redan lever.

Det finns något definitivt och perfekt över Terminator 2, och även en industriell skönhet som är svår att sätta fingret på. Det är en vrålande sommar-blockbuster gjord i svalkande stål. Det är en kall och kalkylerad film, en uppföljare programmerad till perfektion. Det är inte så mycket Terminator 2 som det är ”Terminator 2.0”, eller varför inte ”T2” som Cameron föredrog att kalla sin miljondollarmodell. Ett strålande stycke underhållning i sin egen rätt, men också en uppgradering av en tidigare modell. På samma sätt som robotmodellen T-800 (Arnold Schwarzenegger) blivit utklassad av kvicksilverroboten T-1000 (Robert Patrick) så har även Camerons Terminatorfrån det analoga 1984, blivit utklassad av T2, från 90-talet och begynnelsen av CGI; Skynet, det onda företaget vars maskiner orsakar domedagen för mänskligheten, är som Camerons huvud – det bygger och bygger.

Den passerar följaktligen testet för en riktigt bra uppföljare med högsta betyg – inte nog med att den inte vanärar sitt original, som så många uppföljare, den gör den första filmen bättre – något jag på rak arm bara kan jämföra med Gudfadern del II (1974) och Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – och den gör det dels genom en fördjupning av berättelsen, men också genom att ge publiken helt ny stimuli.

Istället för en grynig, murrig lågbudgetfilm – en svindyr storproduktion med första klassens specialeffekter.

Istället för en Arnold programmerad att döda hjälten – en Arnold programmerad att skydda.

Istället för den klumpiga mördarroboten T-800 – den superbt kameleontiska T-1000 uppbyggd av flytande metall (vilket i sin tur var Camerons allra första idé – Lance Henriksen var tänkt att spela kameleontroboten redan 1984).

Istället för den mjuka, mjäkiga servitrisen Sarah – den hårda, psykologiskt ärrade kommandosoldaten Connor. Och istället för hennes älskare – deras son.

Istället för många nattscener och svart som grundfärg, med en grågrön och brun palett – en stålblå, vit och silvrig visuell fond med många dagscener.

Istället för en obehaglig och deprimerande intrig som går mot domedagen – en intensiv och försiktigt hoppfull, optimistisk intrig som går mot en bättre, ny och oviss framtid.

Istället för att döma ut mänskligheten – ge den en chans till.

Till och med den cyniske psykiatrikern Silberman (Earl Boen) har gått från sunkig gubbe i loppig pullover till prydlig, cologne-stinkande kavajnisse. T2 är in i minsta detalj en medveten antites till den första filmen – och denna strategi är i sig en utveckling av strategin Cameron använde när han gjorde Aliens (1986), den dundrande och chockskadade uppföljaren till Ridley Scotts täta och långsamma Alien (1979). Ge publiken det den inte vet att den behöver: Förlösning. Terminator spände bågen som Terminator 2 avfyrar. (Det är bland annat därför en tredje film alltid varit en omöjlighet – rörelsen är avslutad).

Trots förändringarna märker man att prototypen från den första filmen är kvar. Konflikten är densamma och den står mellan samma kombatanter – maskinerna och människorna – och samma medel – en tidsresa, som går till på samma sätt; notera likheterna mellan den första och andra filmens inledningar: T-800 möter trubbel från tilltänkta tuffingar (i ettan punkare, i tvåan MC-knuttar) och så långt känner vi igen oss. Motståndaren möter i sin tur, precis som i ettan, motstånd från polisen. Men medan Kyle blir jagad i den första filmen, attackerar den mystiska figuren polisen i T2 och tar kommandot över sin situation. Sättet Cameron repriserar sin uppbyggnad för att leka med våra förväntningar är riktigt briljant.

Bara pjäserna har bytt plats. T-800 har gått över till människolaget och robotarna har skickat T-1000 istället. Istället för Sarah Connor (Linda Hamilton) är den nya måltavlan John Connor (Edward Furlong), varpå roboten tar över rollen som Kyle Reese (Michael Biehn) hade i den första filmen – notera hur Johns fosterföräldrar matchar Sarahs kompis och hennes pojkvän i den första filmen, sidofigurer som tas av daga för att gestalta fiendens obarmhärtighet.

t2 vs

De ombytta rollerna leder dock till en stor tematisk dörr som inte fanns i den primitiva originalmodellen Terminator. Enligt alla manuskonventioner i världen hamnar Sarah Connor på flanken. Hon är en karaktär som en (manus)maskin skulle döma ut som överflödig men Cameron inser, eftersom han är en människa,  att hon är den centrala pusselbiten: När John inser att mamman är i fara måste de rädda henne – trots att det är ”strategiskt farligt” och fastän hon inte tjänar något syfte för intrigen; för oss i publiken är det däremot bortom självklart. Draget är det mänskliga, och det är sättet mänskligheten inte passar in i maskinens pussel som gör Terminator 2 så genialisk. Sarah Connor är pjäsen på brädet som lever sitt eget liv, får andra förmåner och går emot reglerna – hon är polen av mänsklighet som kämpar för överlevnad, en matriarkal kraft som slår tillbaka mot maskinerna, industrin, militären; männens avkommor.

”Men like you built the nuclear bomb” väser hon till Miles Dyson (Joe Morton), Cyberdyne-chefen som just fått veta att hans arbete kommer leda till civilisationens undergång, ”men like you thought it up – You think you’re so creative. You don’t know what it’s like to really create something; to create a life; to feel it growing inside you. All you know how to create is death.”

Den rebelliska ådran syns i trettonåriga sonen John (Furlong), som hon uppfostrat på driven fullt upptagen med att lära honom allt om gerilla-krigsföring eftersom han i framtiden ska leda mänskligheten i en strid mot maskinerna. I början av filmen sitter Sarah på dårhus och John lever med ett par arslen till fosterföräldrar, med den helt rationella uppfattningen att hans mamma var koko och att hans barndom var ett slöseri på tid. Men när robotarna anländer för att döda, respektive skydda, honom så är hans första instinkt att rädda henne.

Jag märker att jag skriver den här texten för en läsare som redan är bekant med den här filmen och som kanske sett den lika många gånger som jag (eller fler). Jag skulle kunna skriva saker alla redan vet – som att det är en extremt tajt och underhållande actionfilm som trots alla de här tematiska finesserna har ett tempo som ur en Indiana Jones-film. Att den är så effektivt designad att den alltid är lika spännande att se på, oavsett hur många gånger man ser den. Att de olika set pieces som ackompanjerar intrigen är oerhörda – det må vara småpotatis för Michael Bay-generationen att se en lastbil jaga en motorcykel, men jag vet få andra jaktscener som matchar den i den här filmen i form av fart och närvaro.

t23

Jag skulle också kunna nämna att filmen var en banbrytande spelpjäs i utvecklingen av CGI – datoranimerade effekter – och att Cameron själv var en pionjär, efter att han redan i Avgrunden (1989) blev den förste som använde den typ av specialeffekter vi idag ser överallt. I Terminator 2 ville han ha en karaktär som definierades av denna effekt – kvicksilverroboten som kan sprängas i luften men sedan smälta ihop sig själv igen – och resultatet var så lyckat att publiken baxnade. Hade det inte varit för Terminator 2 hade Steven Spielberg aldrig gjort Jurassic Park, och på den vägen är det.

Jag hade kunnat nämna allt det här och, okej, nu har jag gjort det. Inflytandet på Hollywood från Terminator 2, och även dess stora underhållningsvärde, är ju ingen hemlighet. Jag skulle tro att det här är en av de mest populära och universellt älskade filmer som gjorts, åtminstone de senaste trettio åren. Den kräver inga fler hyllningar.

Det jag däremot kan spekulera i är den mänskliga dimensionen, som ofta nämns men som ingen riktigt fördjupar sig i. Det är en moralisk och humanistisk film men den är det implicit, i resultatet av sina enheter. Karaktärerna är inte djupa, i någon klassisk mening, och faktum är att skådespelarna egentligen inte är så bra – Arnold Schwarzenegger, Edward Furlong, Robert Patrick och Linda Hamilton är inte direkt Royal Shakesepare Company, faktum är att de oviktiga birollerna (som styvmorsan spelad av Cameron-favoriten Jenette Goldstein) är betydligt bättre rent skådespelarmässigt – men Cameron ger dem så tydligt definierade seriefigursdrag att de framträder som figurer i en manga eller en anime. Arnold är den stora klumpen. T-1000 är monoton och hal. Sarah Connor är driven till vansinnets gränstrakter. John är en Generation X-unge som diggar Public Enemy. Cameron förstår att han inte behöver skådespeleri, han behöver bara modifiera fram sina figurer. När de rör sig vill vi följa med, och när de hamnar i trubbel vill vi att de klarar sig – hade det inte varit för deras tydlighet hade deras intriger, och de vitknogade jakterna, inte varit lika intensivt medryckande.

För det är en intensivt medryckande film, som ögat fastnar i likt en insekt i socker. Den slog ner som en bomb när den kom sommaren 1991, och blev det årets i särklass mest inkomstbringande film; sedan dess är den med rätta erkänd som en av de främsta action och sci fi-filmerna, och en av de bästa uppföljare, som någonsin gjorts. Cameron hade kunnat göra en uppföljare till Terminator redan på 80-talet, men han väntade tills han hade planen klar för sig – och av samma anledning sade han blankt nej till en Terminator 3 (däremot gjorde han den Universal Studios-attraktionsfilmen T2 3-D: Battle Across Time, en betaversion av den stereovisuella 3D-teknik han skulle tvinga på världen drygt femton år senare med Avatar).

Jag tror Terminator 2 skadats marginellt av sina ytterligare uppföljare. En bra uppföljare gör ju originalfilmen bättre, som sagt, och en dålig uppföljare gör därför föregångaren sämre. Den oundvikliga trea som till slut kom –  Terminator 3: Rise of the Machines (2003), som Arnold gjorde enligt Camerons råd (”Ta pengarna”) – förintar en stor vits med tvåan, på samma sätt som David Finchers irriterande Alien 3 (1992) förstörde mycket av Aliens. Där den första filmen slutar på en mörk ton så slutar Terminator 2 vagt hoppfullt, med en ambivalent poäng: Det är upp till mänskligheten om den ska överleva eller inte. Det är det sista mysterium som maskinen inte kan räkna ut – ska den oförutsägbara människan förstöra sig själv, eller finns det en harmonisk framtid för oss? (Trean sabbar hela grejen genom att bara finnas).

Det händer sällan, men ibland kommer den där sällsynta Hollywood-storfilmen som lyckas gå bortom sin egen genre och kringgå sin egen formalia, och bli ett pop-konst-mästerverk. E.T (1982) är ett annat exempel, liksom Alien, Singin’ in the Rain (1952), Casablanca (1942), Hajen (1975), Psycho (1960), RoboCop (1987), de två första Gudfadern-filmerna och ett par till. Cameron skulle komma nära att göra ett sådant här kitsch-mästerverk igen – elva-Oscar-mammuten Titanic (1997) som bokstavligt talat var ett stort modellbygge – men det är liten chans att vi någonsin igen får se ett första klassens extravaganza av specialeffekter med lika mycket hantverksskicklighet, elegans, hjärta, själ och sinne som Terminator 2, en film som förblir både galet underhållande och stimulerande för tankarna.

Den har ett flyt som kvicksilver, och slår som en domedag, men den vet varför vi människor gråter, så väl att den inte kan säga det i ord – istället för en knuten näve, paradsymbolen för krig och kamp, slutar den med tummen upp, symbolen för glädje och lycka. En liten, plastig gest som rymmer märkligt djup i en till synes kall och ytlig film som ändå lämnar en tårögd.

FREDRIK FYHR

PS.

I samband med recensionerna av Terminator och Terminator 2 publiceras även en kanske lite överdriven spekulation över den knepiga sexscenen i första Terminator.

*

t2

TERMINATOR 2 – DOMEDAGEN

Originaltitel, land: Terminator 2: Judgment Day, USA/Frankrike.
Urpremiär: 1 juli 1991 (USA).
Svensk premiär: 13 september 1991.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/35 mm, 70 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Edward Furlong, Robert Patrick, Earl Boen, Joe Morton, S. Epatha Merkerson, Castulo Guerra, Danny Cooksey, Jenette Goldstein, Xander Berkeley, Leslie Hamilton Gearren, Ken Gibbel, Robert Winley, Peter Schrum, Shane Wilder, Michael Edwards.
Regi: James Cameron.
Manus: James Cameron, William Wisher Jr.
Producent: James Cameron.
Foto: Adam Greenberg.
Klippning: Conrad Buff IV, Mark Goldblatt, Richard A. Harris.
Musik: Brad Fiedel.
Scenografi: Joseph C. Nemec III.
Kostym: Marlene Stewart.
Produktionsbolag: Carolco Pictures, Pacific Western, ass Lightstorm Entertainment, Canal+, inkognito. ”T2 Productions” (okred).
Svensk distributör: Columbia TriStar Films (Sweden) (35 mm, 1991), SFI (35 mm, 1994), Universal Pictures Nordic (DVD, 2009).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *