Jurassic Park 3D 35starrating

 photo jp3d.jpg

35starrating

Regi: Steven Spielberg

En gubbe gör en park med dinosaurier. Livet hittar en utväg.

 

Jag vet inte om all film – alltså, alla filmer som någonsin gjorts – verkligen är bäst på bio men Jurassic Park är verkligen det. Det finns ytterst få regissörer som kan matcha Steven Spielbergs förmåga att ta över en bioduk och hålla en publik i schack. Filmen är tjugo år gammal men tidlös – och om du planerar att bara gå och se en blockbuster i sommar så är det väldigt uppenbart att gammal är äldst. Vad gäller ren underhållning slår Jurassic Park ut allt motstånd – Med än i dag svårslagna effekter, oförfalskad glädje i skådespeleri och regi samt en oslagbar talang vad gäller spänningsskapande och äventyrskänsla framstår alla andra filmerna som själlösa produkter, redan på affischstadium.

Inte för att det här är någon okomersiell liten indiefilm; det är trots allt filmhistoriens en gång i tiden dyraste och mest inkomstbringande film, och det är ingen slump att den har mage att filma sin egen merchandise-kiosk. Men det är som att den har rätt att vara det – det är nämligen roligt att se den här filmen och aldrig blir det tydligare än när man ser den på bio.

Jag är inte mycket för 3D. Jag är rentav anti-3D och tenderar att ta av mig de där fula glasögonen för att i saknad betrakta den stora, fina, platta duken där filmens alla färger och volymer syns, sådär som det ska vara. I 3D försvinner alla perspektiv och färger och kvar blir en klaustrofobisk och instängd bild där bara karaktärerna och deras närmaste bak och förgrund är i fokus, omringade av ett murrigt, svart moln.

Principiellt gäller detta fortfarande för Jurassic Park. Men det skadar inte att 3D-konverteringen är den bästa jag sett – nästintill felfritt är detaljerna överförda och varje möjlighet att leka med dimensionerna har tagits tillvara på. Läsaren kan säkert föreställa sig vad jag menar, på det stora hela: När en hord Gallimimusar skenar åt alla håll, när en T-Rex spanar in genom bilrutefönstret och när en velociraptor skenar ut ur mörkret och slår in i ett galler med käftarna uppe i ansiktet på en – då fungerar Jurassic Park ännu mer som en berg- och dalbana. Vilket tanken ju varit med den här filmen från början.

Det här är inte mycket till recension av filmen utan bör ses som en ren rekommendation: Har du inte sett den här filmen, gillar du den här filmen eller, i synnerhet, har du ungar – då skadar verkligen inte att traska till närmaste bio och fånga den här filmen medan den går. Jag skrev en lång text om Spielberg för något år sedan och gick där igenom filmen i något stycke: Rent berättartekniskt är filmen långt ifrån perfekt; Spielberg sätter mästerligt upp parkens mysterium, karaktärerna, intrigen för att ge katharsis med filmens första, fantastiska T-Rex-attack. Därefter förvandlas filmen, rent narratologiskt, till en rad actionscener ihopklippta med varandra och storyn – som redan från början är förvirrande och ologisk – blir ännu mer befängd.

Men det är invändningar man har när man sett Jurassic Park på video sisådär tjugofem gånger (uppskattningsvis) och kan den rätt mycket utan och innan. På bio försvinner alla invändningar och man har inget annat val än att sjunka ner i fåtöljen och konstatera att en velociraptor vet hur man öppnar dörrar och att det kickar ass.

Jag poängterar det där med ungarna. När jag såg den här filmen satt jag nedanför en rad med sju killar i nio-tio-årsåldern som (antar jag) var där utan föräldrar. När den här filmen kom var jag sju år och ansågs av mina familjära överhuvuden vara för liten för att se den (trots att den tekniskt var från 11 år, dvs från sju år i vuxet sällskap). Men dagens ungar har sett mycket, ska ni veta, och har mycket att säga om vilka 12-kalibriga gevär man borde använda för att ha ihjäl en dinosaurie. Jag föredrar att ingen pratar på bio, i synnerhet inte ungar, men hela den här filmens biorepris är ett undantagsfall. Att höra deras kommentarer var för mig som att få tillbaka den där bioupplevelsen jag aldrig fick. I början av filmen skrattade de åt Wayne Knight (”fräsch han ser ut”) och brast ut i förundran (”det är en fluga i guldet!”) och ifrågasatte det mesta (”dom ska inte mata kon, dom ska ju döda den!”). Jag lutade mig över till min biopartner och viskade: Vänta bara tills den där T-rexen attackerar.

Och det var som ett levande bevis på Spielbergs fantastiskt pedagogiska sätt att långsamt bygga upp spänning och därefter hålla ett äventyr i schack. När bilarna stannade vid den där geten igen skrattade kidsen en sista gång. Därefter hördes en duns i fjärran. Därefter satt de knäpptysta, när de inte skrek.

 

*

För en överkurs: Min text om Jurassic Parks matriarkala tematik.

Comments
  1. joon

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *