Jurassic World: Fallen Kingdom

Jag kan inte förklara exakt varför det här är en så dålig film – det kräver mer tankeverksamhet och ork än filmen förtjänar. När den var klar försökte jag samla mina tankar, men de var för många och för motstridiga. Jag förstod nu hur min gamla mattelärare på gymnasiet måste ha känt sig när vi gick igenom mina prov, majoriteten av vilka var underkända. Visst, en och annan summa stämde i sitt eget led, men eftersom mina tankefel eller felräkningar började tidigt så var ekvationerna som en enda röra. “Du kan göra det så mycket enklare för dig”. Ord jag minns än idag, och ord jag tyst riktade åt Jurassic World: Fallen Kingdom medan eländet fortsatte i sin hopplösa enfald.

Låt mig beskriva filmen utefter denna sanning: En film är på sätt och vis precis som ett matematiskt problem. En film handlar, för filmskapare, om att lösa det problemet. Problemen blir lösta genom organisation och logiskt arbete. Det som måste organiseras är handling, intrig, tematik och i det här fallet spänning. Ett rättvist skolexempel är såklart Steven Spielbergs Jurassic Park (1993), som gjorde det utmärkt. Handlingen går att förklara i ett nötskal. Intrigen är ologisk, visserligen, men så tätt knuten till spänningen att det inte gör något (se där, en lösning). Den som studerar filmen kan se att spänningen i sin tur bygger på ett system av uppbyggnad och avlösning – först undrar vi vad något är, sedan vet vi vad något är, sedan vill vi att det försvinner. Spielberg visste i sin tur att vi har tematiken om människans vilja att leka gud i ryggraden, så han ödslade inte tid på att överdriva budskapet. Några dialogscener i första akten räckte – det, och en comic-relief i form av en dryg matematiker som ständigt påminde oss (med humor!) om vår dumdristiga mänsklighet.

Det krävs rätt mycket utzooming för att se det, men Fallen Kingdom handlar om ett bolag som vill ta dinosaurier ifrån ön och sälja dem för rika människor på en internationell skala. Våra hjältar från Jurassic World återvänder – Owen Grady (Chris Pratt) och Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) – för att sätta käppar i hjulet och hindra de katastrofala följderna. Det låter som en handling i ett nötskal. Ska de höra talas om saken, lägga gammalt groll åt sidan, beväpna sig med list och mod för att stoppa planen?

Ja, det hade ju varit att göra det enkelt för sig. Ett grundläggande problem med Fallen Kingdom är dock att intrigen av någon anledning spjärnar emot handlingen. Efter en prolog, som tydligt planterar skurkarnas agenda, kastas vi in i någon form av mediesituation. Claire har blivit en slags dinorättsaktivist, för efter katastrofen i förra filmen vill man att djuren på ön ska självdö (en av förespråkarna är en utbränd Ian Malcolm, som bara är med i en scen). Hon vill dock att djuren ska leva, för, ni vet, “some say eat or be eaten/others say live and let live”. Här ser vi filmens tematik – har genmanipulerade dinosaurier samma rätt att leva som andra utrotningshotade djur eller ska vi se dem som symboler för mänskliga missgärningar? Visst, som sagt, en och annan sak stämmer i sitt eget led, men varför kasta två inledningar i ansiktet på oss samtidigt?

Owen och Claire lejs därefter till ön av en misstänksamt inställsam figur vid namn Eli (Rafe Spalls). Eftersom dinsaurieön hotas av ett nära förestående vulkanutbrott – vilket påskyndat debatten om deras vara eller icke vara – så erbjuder han en chans för Claire att rädda arterna. Hon tackar ja, och får med sig Owen eftersom manuset vill ha det så. Inbitna JP-diggare noterar redan likheterna med The Lost World: Jurassic Park (1997), den utskällda andra filmen i serien (som jag själv har relativt positiva känslor för), och eftersom jag redan nämnt handlingen så kommer det inte som någon överraskning att de åker dit med ett gäng militärer, ledda av en sedvanligt sammanbiten Ted Levine, som inte har på kartan att vara schyssta mot dem.

Dramatiken som uppstår på ön är förvirrande, eftersom skurkarnas onda plan inte blir avslöjad. Istället kommer konflikterna genom dumma missförstånd som mest har att göra med militärernas skjutglada fingrar – såvitt jag kan se har detta ingen vettig plats i filmen; det är ungefär som om manuset gjorts via stafettskrivning där den ena författaren inte vet vad som stått på den förra sidan. Som om inte det var nog har vi en sidointrig att bekymra oss över – Eli jobbar nämligen för en gamling vid namn Lockwood (James Cromwell). Egentligen är det han som organiserar hela projektet, men han har ingen aning om att hans underordnade planerar myteri, eftersom han är sängliggande och sjuk. Tidigt i filmen försöker den övertyga oss om att han var partner till John Hammond (Richard Attenborough, från de två första filmerna), vilket gör att vi måste börja rita om hela tidslinjen… och så har han en dotterdotter, som får springa runt i hans stora herrgård och lösa ett mysterium som inte är ett mysterium även om det helt i onödan är nog så komplicerat. Det vilar nämligen ett slags ultimat dinosauriemonster i källaren – jo! – som är designat av… ja, han som inte hade en stor roll alls i första filmen, men som var skurken i World och vars namn rimmar på Mamma Mu.

Jag vet att många är spoilerkänsliga och kanske inte vill att jag berättar allt det här, men man kan inte alltid välja vilka recensioner man måste skriva. Dessutom har jag inte ens nämnt hälften av allt som händer, huller om buller, i den här filmen; det finns fler karaktärer, de flesta fungerar mer eller mindre som comic reliefs. Det finns många dumma vändningar, och mer rörig karaktärsmotivation som måste läggas lager på lager på lager i en redan oformlig film. Mot slutet får den sådant storhetsvansinne att jag inte vet vad jag ska säga.

I ett tappert försök att hålla mig kortfattad försöker jag förklara det grundläggande systemfel som gör en film som den här så otroligt publikföraktande och dysfunktionell – tidigare har jag kallat det “tomtunnefilmer”, men jag försöker här vara mer detaljerad. Jag har inget emot att filmen är idiotisk på en logisk nivå – även om det var längesedan jag såg en film med så otroligt många exempel på folk som gör extremt dumma saker – och jag kan uppskatta regissören J.A. Bayonas fäbless för det gotiska. Visuellt har actionscenerna en viss flärd och effekterna är strålande, även om dess realism ibland förtar närvaron i scenerna (när lavan ser väldigt realistisk ut blir det extra enkelt att påminnas om att ingen kan vara en centimeter ifrån den och klara sig oskadd). Man kan också säga att filmen tar allt det mest nonsensartade från Jurassic Park III (2001) och blandar det med det dystraste och mest hjärtlösa från The Lost World. Detta är verkligen en påfallande sadistisk film, elak mot karaktärer som inte gjort något för att förtjäna det och ibland direkt grym mot karaktärer som är helt oskyldiga.

Men sådana saker kan man ha eller mista. Problemet med Fallen Kingdom är ett den delar med många andra blockbuster-kollegor från vår tid – den vet inte vad den vill ha sagt, hur den vill ha sagt det, varför eller till vilken effekt. Vill man stänga av hjärnan och njuta måste man ignorera känslan av att man blir lurad och att någon driver med en. Det är enkel underhållning på det mest långdragna och kontraproduktiva sättet – en upp-och-nervänd berg-och dalbana som kollapsar och dödar de som åker i den.

FREDRIK FYHR


JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

2018 USA, Spanien. 128 min. färgfilm/codex (ARRIRAW 3.4K) (DI 6.5K) (DI-3D) 2.39:1. Regi: J.A. Bayona. Manus: Colin Trevorrow, Derek Connolly. Producent: Belén Atienza, Patrick Crowley, Frank Marshall. Huvudsakliga skådespelare: Bryce Dallas Howard, Chris Pratt, Ted Levine, Toby Jones, James Cromwell, Isabella Sermon, BD Wong, Rafe Spall, Daniella Pineda, Justice Smith, Geraldine Chaplin, Jeff Goldblum, Peter Jason, Michael Papajohn, Conlan Casal, Robert Emms. Foto: Oscar Faura. Klippning: Bernat Vilaplana. Musik: Michael Giacchino. Scenografi: Andy Nicholson. Kostym: Sammy Sheldon. Produktionsbolag: Universal Pictures, Amblin Entertainment, Apaches Entertainment, Legendary Entertainment, Perfect World Pictures. Svensk distribution: UIP/Universal. Kategori: Licensfilm, franchisefilm, uppföljare, stor studioproduktion med involverade underbolag. Genre: Äventyr, action, science-fiction. Stil: EMSPremiär: 21 maj 2018 (Madrid). Svensk premiär: 8 juni 2018.

Omdöme: Påkostad, förutsägbar och effektfull franchisefilm som lider av en svårt förvirrad organisation av handling, intrig och tematik; därför oavsiktligt förvirrande och urholkad på spänning, med effekter som rimligtvis bedövar och/eller irriterar mer än imponerar.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Jurassic World: Fallen Kingdom

  1. Pingback: Videosöndag 10/6 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *