Gyurkovicsarna (1920)

Från och med 2018 kommer utbudet och stilen på Videosöndags recensioner förändras, en process som påbörjas denna höst bl.a med en serie recensioner på filmerna i Studio S-boxen “Den store Gösta Ekman”.

När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm så följdes likfärden av 100 000 människor.

Det går inte att föreställa sig idag, och det är ett utmärkt exempel på fenomenet som jag då och då nämnt, om hur kändisskapet vattnats ut under de senaste årtiondet; i synnerhet sociala medier har gjort närheten till kända människor större och, därmed deras okomplicerade mänsklighet tydligare. Vi har inte längre avstånd till kända människor, och därmed betyder de inte lika mycket. Till den mån idoldyrkan fortfarande finns kvar så är det introvert eller spegelsyndromatiskt – det uppmuntrande som kommer naturligt idag är tanken att bli sin egen stjärna.

Mycket annat förändras dock inte. Komedin Gyurkovicsarna var en publiksuccé i september 1920, på samma sätt som En underbar jävla jul eller Micke & Veronica är det idag, eller som TV-såpor som “Skilda världar” och “Tre kronor” var populära på 90-talet; komedier om relationer i medelklassen, eller rättare sagt någon form av ekonomiskt oberoende halvadel, där problemen som människor har aldrig är så tunga att de gör en deprimerad och där slutet är lyckligt utan att det gör ett för himlastormande intryck. Det är ett perfekt exempel på den svenska lagomkomedin, gjord för en publik som vill glömma bort vardagen genom att se en idealiserad bild av den, och därefter glömma bort att de haft något framför ögonen till att börja med.

Ekman spelar Géza, den helt klart busigaste av familjen Gyurkovics tolv barn, och filmen gestaltar – genom ett par högst fryntliga episoder – hur han och tvillingbrodern Bandi (Nils Asther) tar sig igenom kärlek och spel i ungdomens upptåg. I början av filmen ska bröderna ta studenten (eller, som det kallades då, ta “mogenhetsexamen”) men de visar sig vara högst ovilliga att rätta sig i ledet. Det rebelliska beteendet fortsätter i det militära – där Géza hamnar efter att hans patriarkpappa dör (Bandi tar över godset) – där han bråkar med en excentrisk överste, hamnar i arrest efter en incident på en middag, gör diverse pojkstreck och stiftar viss bekantskap med överstens dotter Jutka (Violet Molitor).

Gézas äventyr fortsätter med stora baler, en dramatisk duell och en för sin tid exceptionellt vågad flört med en olyckligt gift friherinna (Pauline Brunius) som gör allt för att få Géza på rygg. Bandi förblir “den goda brodern” som gifter sig och sköter affärerna, medan Géza med obrydd elegans konstaterar att det gifta livet icke är något för honom.

Filmen regisserades av John W. Brunius, som var “huvudregissör” åt Skandia (som senare blev SF) sedan grundandet 1918. Brunius var utbildad på Dramaten och intrigen i Gyurkovicsarna, baserad på en vid tillfället populär roman av den ungerska författaren Ferenc Herczeg, är också teatral på ett sätt vi inte relaterar till filmen idag: Det arketypiska scenbytet i Gyurkovicsarna bygger på att titelkortet berättar att tid går, och att det sker en massa saker som vi inte får se, varpå den ena episoden går över till den andra.

Det här berättandet förutsätter en förståelse för filmen som stum, även om en och annan regissör använt liknande grepp. Kubrick, till exempel, när han gjorde Barry Lyndon, berättade genom episoder skilda av en tablå, med en förklarande berättarröst (istället för titelkort).

I fallet Gyurkovicsarna leder det till en ganska ojämn upplevelse, och en känsla av att det muntra ståhejet existerar mest för att roa publiken med vitsar och situationshumor – som den farsklassiska situationen när Géza gömmer sig bakom gardinen på korpralsdotterns rum medan korpralen letar efter honom; scenerna är mer eller mindre bortkopplade från varandra, även om de på det stora hela berättar en historia om dessa figurer.

Inuti de olika episoderna finns också, liksom embryoniskt, olika traditioner som skulle fortsätta i svensk filmproduktion under årtiondena. Vi har dels Gyurkovicsarna själva, denna högborgerliga familj vars ekonomiska och sociala makt ger dem (för publiken eskapistiska) möjligheter att leva rövare och snärja in sig i romantiska intriger som publiken kan ta del av på behagligt, sadomasochistiskt avstånd. Men längsmed filmens gång så har vi också filmen om de busiga skolpojkarna som gör uppror mot rektorn – som vi ser igen via Astrid Lindgren och därefter fyrtiotalisternas oändliga skrönor om uppväxten i det soliga 50-talet – och även militärkomedin, som fortsätter in på 70- och 80-talet med 91:an och 47:an och allt vad de hette.

En annan klassisk tendens är filmskapandet självt, denna “äh, vem bryr sig”-inställning till filmmediet; så länge vi har dessa bedårande skådespelare och lite roliga upptåg och så länge vi klipper ihop det utan att bilden blir upp och ner så är det inte så noga. Om svensk filmkultur har signum som kan definieras från dess tidigaste dagar, så skulle ett sådant vara glädjerik slarvighet.

En stor del av filmens behållning är Gösta Ekman själv, som onekligen är lika bedårande som odrägligt självsäker och maktfullkomlig när hans närvaro binder ihop alla de olika inslagen för att skapa – någon slags – illusion av att det vi ser är del av en och samma värld och narrativ. Men det räcker inte helt för att filmen ska kännas som något annat än en serie sketcher med en halvt genomtänkt helhet.

Som vanligt ska man inte göra misstaget att tro att filmens svagheter har med tiden att göra – även kritikerna noterade hur “scenerierna växlar snabbt [och] det är, som sig bör, inte så värst noga med tillvarons tyngre realiteter” (StD) och att berättartekniken var “litet ytlig kanhända” (SvD). Flera kritiker påpekade också att filmen inte ansträngde sig med sina miljöer; allt ska utspela sig i Ungern, men “man behöver knappast ens ha rest mellan Wien och Budapest för att märka hur grundligt den [ungerska lokalfärgen] saknas”.

Filmen var inspelad i Skåne, och det är så det ser ut också – det är uppenbart att se nu, liksom det var det då. Det bidrar till känslan av halvdan landsortsteater, och att vi behöver överdosera den goda viljan för att verkligen tro på berättelsen som berättas för oss. Vi kan såklart ha kul under tiden, men inte så mycket att det spelar roll. Gyurkovicsarna illustrerar på ett utmärkt sätt (film)landet lagom.

FREDRIK FYHR


GYURKOVICSARNA

1920, Sverige, 76 min, 35mm, svartvit/tintad, stumfilm, 1.33:1. Regi: John W. Brunius.  Manus: Pauline Brunius, Gösta Ekman, efter romanen av Ferenc Herczeg. Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Nils Asther, Violet Molitor, Emile Stiebel, Pauline Brunius, Gucken Cederborg, Julius Hälsig, Josef Fischer, Henrik Ljungberg. Foto: Hugo Edlund. Klippning: John W. Brunius (?). Produktion/distribution: Filmindustri AB Skandia. Genrer och kategorier: Komedi, drama, släktkrönika, såpopera; stumfilm i 5 akter, mainstream (vertikal riksproduktion).

Omdöme: Välspelad och energiskt regisserad komedi med rappt tempo och okomplicerade komiska situationer; lider dock av en flat inställning till sin egen fiktion, och binder inte ihop de olika episoderna till en tillfredsställande version av den berättelse som faktiskt presenteras.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *