Funny Games (1997, 2007)

Funny Games (1997)

Funny Games (2007)


Innehåller spoilers

En frustrerande sak med att vara intresserad av film är att de som gör film inte alltid är det. Det gäller i synnerhet för skådespelare och regissörer som har bakgrund från teatern, som Michael Haneke.

En av hans mest uppseendeväckande filmer (om än inte hans bästa) är Funny Games-filmerna – ja, det är en film fast två, en som han gjorde hemma i Österrike och en han gjorde tio år senare i USA – som i princip bara består av ett utdraget scenario där vi får se två elaka unga män terrorisera en familj ur den bekväma överklassen (man, fru, hund och barn); de misshandlar dem och förnedrar dem och det hela är eventuellt tänkt som ett uthållighetstest (för publiken). Duon leds av en särskilt psykopatisk ung man som erbjuder dem vadslaget att de kommer vara döda vid niotiden dagen efter – ett vadslag de sedan tvingas gå med på, liksom de måste göra andra “roliga lekar”.

Hanekes mjölkning av den här mycket enformiga kossan har blivit hyllad av många – särskilt elegant synes idén att göra en nyinspelning i USA. Den filmen – egentligen en amerikansk-europeisk samproduktion – följer originalet nästan steg för steg. Haneke själv påstod att han alltid ville att en amerikansk publik skulle se filmen, för Funny Games ska förstås som en kritik på sättet “amerikansk film leker med människor så att våldet blir konsumerbart”.

Aha, tänker nu den upplyste! Det är alltså här dessa filmer – som förutom att vara svåra att orka sig igenom också verkar vara rätt poänglösa – har en agenda.

Idén är förstås smart, och tillfredsställande punkig. Särskilt för att vara en film från 1997 är den första filmen imponerande trotsig – visserligen är det en liten arthouse-film gjord i Österrike, men det ger ändå ett intressant perspektiv när man betänker att denna film delar år med filmer som Men in Black eller Titanic. Filmen kom också innan skolskjutningarna i Columbine, vars övervakningskameror skapade en undermedveten estetik åt samtidens meningslösa våldsyttringar, och för den delen också innan 9/11 och Irakkriget, vilket i sin tur gav oss “tortyrporr”-genren på 2000-talet, filmer som Saw (2004) och Hostel (2005) vilka blev just den typ av film som Funny Games försökte kritisera (och som dessutom fick den att blekna i form av våld).

Funny Games – filmen från 1997, vilken denna text för det mesta handlar om – har alltså en anmärkningsvärd plats i modern filmhistoria för den eventuellt oavsiktliga profetia den hade att komma med. Men även om filmens idé är intressant så misslyckas den i sitt utförande – det är en lat och dåligt konstruerad film, som aldrig riktigt uttrycker vad Haneke påstått att han vill ha sagt.

Men innan jag kommer till det så måste vi gå igenom filmens premiss – här finnes spoilers, antar jag, även om det inte är en film som har mycket till handling. När Haneke gjorde sin remake så påstod han att “alla som sitter kvar innan filmen är slut behöver filmen och alla som går behöver den inte”. Frågan är förstås vem som “behöver” en film – det han menar är förstås att de som vill se filmen vill se filmen och de som inte vill vill inte. Och… ja, tro mig, de flesta vill inte. Det är nog mer intressant att diskutera dessa filmer om man inte sett dem.

Filmen börjar som en vanlig thriller – och fortsätter faktiskt, för det mesta, som en vanlig skräckfilm (de ofta citerade “metainslagen”, där den centrala skurken tittar in i kameran och pratar med publiken, är egentligen extremt få). Familjen anländer till sitt generiskt lyxiga sommarhus, och får snart besök av de två unga männen, som letar sig in i huset genom ett samtal om golfklubbor och en skenmanöver om att få låna ett par ägg. Vi rör oss i en vagt klichéartad feel-bad-tradition á la 1971, året då Sam Peckinpah gjorde Straw Dogs och Stanley Kubrick A Clockwork Orange, filmer vars våldsamma ögonblick Funny Games egentligen bara är en enda koncentrerad variant av. Det dröjer inte länge förrän de unga männen kastrerat mannen (deras främsta hot) med nämnda golfklubba, och gjort sig av med hunden (så att vi vet att de är onda). På papperet är det här en typisk film av sitt slag.

Medan filmen fortsätter finns det ett par typer av filmer man skulle kunna vänta sig. Den mest osökta är skräckfilmen av home invasion-typ, där vi vill att familjen ska överleva även om vi är på det klara med att de kanske inte gör det – ett par aningslösa biroller spelar in här (de där utomstående personerna som aldrig ser faran), likaså faktumet att vi inte alltid vet vad de frihetsberövade huvudpersonerna tänker på men att vi förväntar oss att de ska försöka fly. Tillfällig idioti gör så att de misslyckas, och oförklarlig tur gör så att skurkarna hela tiden är steget före, när de inte verkar vara överallt och ha tänkt på allt. Murphys lag existerar inte för dem. De flesta spänningsscener bygger på idén att familjen ska komma undan, och de flesta slutar med att de misslyckas.

Man skulle också kunna tänka sig en typ av realistisk feel-bad, en reaktion mot just de här konventionerna. En film som ger oss våldet svart på vitt, och visar på hur destruktivt det faktiskt är, och kanske hur perversa vi är som ser en film med “underhållningsvåld”. I en sådan film skulle kanske mördarna bära på någon störd psykologi, vilket gör dem till en duo där den ena är psykologiskt överlägsen medan den andre är en slags förvirrad figur som gör vad han blir tillsagd. Tänk “Möss och människor” korsat med Saló (1975).

Till sist skulle en sådan här film också kunna vara en mörkt komisk satir, där paret målas upp som puckade stereotyper, bundna till en töntig och naiv humanism och en övertro på deras hems trygghet, och de två förövarna skulle kunna ses som upplysta collegepojkar med för mycket intellekt, vilket gjort att de insett livets meningslöshet och värdet av fri vilja och handling.

Dessa scenarion ger oss ett par olika förväntningar – satiren kan sluta hur som helst, tragedin lär sluta realistiskt och i skräckfilmen så lyckas antingen skurkarna (för Livet Är Ett Helvete, burr-burr) eller så vinner familjen, ledd av den hämndlystne fadern som försvarar hemmet och förgör inkräktarna.

I alla dessa scenarion kan vi tänka oss ett tematiskt spel som fokuserar på klass och moralism – skurkarna bjuder in sig själva med ett samtal om golf, trots allt, och språket de ger sitt övergrepp har en stiff upper lip-parodisk sportslighet. De låtsas att de leker en lek – låtsas är nyckelordet, eftersom en skräckfilm förmodligen hade låtit spelet vara mer eller mindre “på riktigt”. Här har förstås familjen från början ingen chans, för när förövarna säger “spel” är det bara en ursäkt för att tvinga offren till underkastelse.

Hanekes film blandar dessa förväntningar huller om buller – ibland är det på allvar, ibland inte – och vid ett par små tillfällen i filmen vänder sig ledaren till oss i publiken och frågar saker i stil med “Har ni fått nog nu?” och så vidare. Den amerikanska nyinspelningens tagline talade också sitt tydliga språk: “You must admit you brought this on to yourself.”

Filmerna – i synnerhet nyinspelningen – kanske då ska förstås först och främst som ett koncept eller ett kommersiellt experiment, en typ av utmaning för åskådaren där filmen först och främst är en produkt. Vi som ser filmen deltar som konsumenter, oavsett hur vi försöker se på det, och poängen med experimentet är att undersöka vad vi förväntar oss, vad vi får, och spänningen däremellan.

Så den som ser en tillfredsställande skräckfilm får den filmen, den som vill ha en moralkaka får en moralkaka. I slutändan är förstås vilken reaktion som helst giltig. Vad du än ser i filmen så är det poängen. Det är förstås poängen med vilken film som helst, men jag kan förstå tanken. Det är lite grann som Scream (1996), en film som gör i princip samma sak (också där talar mördarna i termer om lek och spel) men där publiken förstås också får en härlig “fix” i form av “omoraliska” och “avtrubbande” (om du vill definiera det så) våldsamheter.

Det överraskande för mig – jag har aldrig sett några av dessa filmer från början till slut förut – är hur konventionell Haneke för det mesta är. Jag fann mig själv undra mer än en gång vart jag ska börja ha den här berömda “interaktionen” med filmen. Den tröga och förutsägbara intrigen är skadad av samma problem som helt typiska filmer av det här slaget har – senare än vad någon vettig person skulle inse det så förstår paret i filmen att de svävar i livsfara, och fastän maken lider fysiska kval verkar han ha otroligt svårt att förstå att de två männen menar att döda dem.

Å andra sidan är det ju bara en person i filmen som vet om att han är med i en film – ledarskurken – men det är också bara de gånger då han tittar in i kameran. I resten av filmen “spelar han med” (antar jag) som om han är en aningslös figur instängd i diegesen, och det mesta av filmens innehåll är klichéer (geväret med den glömda säkringen, mobilen som inte fungerar…) som Haneke aldrig föreslår att han driver med.

Ni får förlåta mig om jag tänker för bokstavligt, jag är ju trots allt formalistiskt lagd, men sanningen är att det helt enkelt inte hänger ihop. Och det som inte hänger ihop säger oss inte något. Och det som inte säger oss något kan heller inte kommentera på något. Det här är, i det stora hela, min huvudkritik mot filmen – Haneke verkar veta för lite om film för att förstå dels poängen med filmerna han kritiserar och dels hur han ska få fram en poäng i sin egen film.

Jag kan förstås inte låtsas att jag är oberörd av den (första) filmen – den kör på råa knäskålsreaktioner, särskilt när det kommer till parets barn (som får huvudet avskjutet, även om Haneke av någon anledning inte visar det i bild – vore inte det ett perfekt sätt att få popcornpubliken att fatta greppet?). Överlag har Haneke rätt i att avråda folk från att se filmen, vilket han mer eller mindre gjort, eftersom den är så pass välspelad att det ofta gör ont att se på den. Samtidigt börjar det och slutar med skådespelarna – Haneke tänker sig filmen som en teaterregissör tänker sig en pjäs och han verkar inte inse att det medföljer ett cinematiskt krav när man filmar dem (särskilt om det är film man vill kritisera).

Lättja och lathet genomsyrar hela filmen. Det är inte bara det att Haneke ibland tar berättelsen på allvar och ibland inte – ibland beter sig familjen som självständigt tänkande personer, ibland som realistiska offer och ibland som filmfigurer som planerar lösningar, och ibland är skurkarna ironiska spexare och ibland kalla sociopater – det är också det att han inte har en aning om hur han ska få sagt det han vill ha sagt. I en berömd sekvens blir en av mördarna skjutna, varpå ledaren plockar upp en fjärrkontroll och “spolar tillbaka” filmen. Jag har ofta läst att Haneke här straffar oss för vår vilja att straffa skurken. Själv ser jag det som en av få tillfredsställande stunder i filmen – en punkt då den faktiskt formulerar lite principer åt sitt eget berättande – även om han också helt lägger krokben på sig själv och manipulerar publiken på exakt samma sätt (och av samma anledning) som de filmer han vill kritisera.

“Vill ni inte ha ett konventionellt slut med en logisk utgång?” frågar skurken mot slutet, som om vi vid det här laget inte noterat vad Haneke håller på med. Nä, frågan jag ställer mig är inte vad filmen inte är, utan snarare vad den är.

Och vad den är är kort sagt lat. Det närmaste en definition jag kommer är att Funny Games är en vanlig skräckfilm, inklusive huvudpersoner utan agens eller personlighet (varpå de inte kan försvara sig) och skurkar som bara är skurkar – en (bara en) som då och då pratar in i kameran (oförklarligt, ska tilläggas). Resten är bara en trög upprepning, där familjen gång på gång försöker komma undan (även om de inte försöker speciellt mycket) och där skurkarna gång på gång stoppar dem i förutsägbara och, ja, ofta ologiska sätt (hur många skräckfilmer är förresten logiska?).

Partilinjen här lyder förstås Ja Men Filmen Kritiserar Ju Amerikansk Film Som… ja, som vadå? Vad betyder det egentligen att “amerikansk film leker med människor så att våldet blir konsumerbart”. Är det Hitchcock han klagar på?

Visst, jag håller inte med honom – all konst bearbetar på olika sätt mänskliga tragedier, bland annat genom att göra våld till något kul; nästa gång Haneke går och ser Strauss-operan “Elektra” borde han väl skämmas för att han betalar hundratals euro för att se våld – men jag hade respekterat honom mer om han verkade förstå vad han själv kritiserar. Är våld i verkligheten hemskt? Manipuleras våld på film? Om alla redan vet det – vilket alla gör – så presenterar Haneke här inget ytterligare argument, filmen är bara sitt eget självupptagna utropstecken.

Inte heller i det filmiska leder Haneke våra tankar fram mot ett argument. Rent grammatiskt lider Funny Games av visuell och narrativ dyslexi, vilket syns redan i hur filmen är upplagd, med familjen som huvudpersoner och skurkarna som biroller… som Haneke därefter vill att vi ska se som huvudpersoner. Om Haneke velat göra en film som fungerade som han tänkt sig så hade han kanske kunnat börja med den centrala skurken – han som håller i kontrollen – eller i annat fall introducerat oss för familjen på ett sätt som avslöjar vår egen voyeurism på mer subtila sätt.

Ett utmärkt exempel plockade jag upp bara för några timmar sedan, i skrivande stund, då jag såg 120 slag i minuten, den uppmärksammade Grand Prix-vinnaren i Cannes. Där finns en scen där huvudpersonen tittar ut genom ett tågfönster och pratar om hur hans liv förändrades när han fick HIV – hur livet fick “fler färger, särskilt på morgnarna”… varpå han vänder sig tillbaka till sina kompisar och brister ut i skratt. “Nä, livet är lika jobbigt som alltid” konstaterar han – men det är inte bara han som leker med sina kompisar, utan även filmen, genom sättet den är gjord på, spelar med publiken. Helt utan att någon behöver titta in i kameran, som om det automatiskt skulle betyda en särskild sak eller en annan.

Haneke tänker istället som en teaterregissör som bara råkar ha en kamera – ett fönster för oss att se skådespelarna i, och resten ska liksom sköta sig självt; han ser inte att varje scen är bitar i ett pussel som till slut måste bilda en singulär, enhetlig bild. Det är inte upp till mig att säga vad han borde gjort, förstås, men det är synd eftersom idén med Funny Games är lika attraktiv som själva filmen är slafsig.

För enkelhetens skull har jag fokuserat på filmen från 1997 här – storymässigt är filmen från 2007 exakt samma film, men den har en gissningsvis högre budget, är fotad på rikare råfilm och uppsnyggad i den digitala överföringen, den har engelskspråkiga skådespelare som framför dialogen på ett mer typiskt amerikanskt melodramatiskt sätt – därutöver har Haneke modifierat längden på några scener och lagt in ett och annat nytt litet klipp här och var, vilket gör filmen drygt fyra minuter längre.

Ingen borde egentligen bli förvånad över att filmen är precis som vilken Saw- eller Hostel-film som helst från den här tiden. För att spara energi hade Haneke kunnat gå till premiären av den senaste Saw-filmen och delat ut pamfletter där det stod “Du behöver den här filmen”. Tanken att en mainstreampublik – särskilt en amerikansk – skulle ha något slags filosofiskt utbyte av filmen är faktiskt pinsamt oupplyst. Dessutom påminner filmen vida mer om en typisk skräckfilm än om ett arthouse-experiment – så precis som filmen från 1997 var en manipulativ film som låtsades hata manipulativa filmer så kanske filmen från 2007 är en kommersiell produkt som låtsas att den hatar kommersiella produkter (även om det ska sägas att filmen var en råflopp rent kommersiellt).

Lärdomen här är, hursomhelst, att det inte räcker med att prata pratet. Måste man förklara före, eller efter, vad man menat så har man inte kommunicerat vad man försökt säga. Att sedan ursäkta sig med att publiken inte behöver se filmen om den inte vill låter mer som någon som försöker erkänna att han inte vet vad han gjort eller varför.

Tio år senare har vi förresten Jigsaw på bio, den tjugotolfte filmen i Saw-serien. Jag vet inte hur många som sätter Funny Games på en piedestal längre, inte minst eftersom den på ett ironiskt sätt blev drivved i torture porn-floden på 00-talet och nu liknar en typisk film av sitt slag. Saw-filmerna var visserligen usla, men jag känner ändå en viss tillfredsställelse över deras framgång i ljuset av Funny Games obskyritet. Kanske är jag glad att Hanekes moralism (som jag inte håller med om) inte har någon bäring i filmerna han själv gjorde. Jag får bilden av en surgubbe som skryter hellre än bevisar sig själv, som hytter med näven åt oss för att förklara vad vi bör och inte bör tycka om, och som alla surgubbar bemödar han sig inte med argument eller resonemang. Han har bara sin uppfattning och eftersom just han har den så måste den vara rätt. Att han självgott gjorde samma film en gång till – precis lika tom och dum – talar bara för denna gubbiga hybris, där en mans uppfattning utgör alfa och omega av alla dömbara domar i världen. Det är en naken kejsare så blind och döv att han gick ner för gatan två gånger.

FREDRIK FYHR


Funny Games är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: 

1917: Döende svanen, Till lyckan. 1927: Berlin, storstadssymfoniNapoléon. 1937: Snövit och de sju dvärgarna. 1947: Den låsta dörren1957: Ung man med gitarr, Jailhouse Rock. 1967: Elvira MadiganGissa vem som kommer på middag. 1977: Bröderna LejonhjärtaPeter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig. 1987: Begärets lagMinnen av lycka. 1997: Titanic. 2007: Paranormal ActivityTransformers.


FUNNY GAMES

1997 Österrike, 108 min, 35mm, färgfilm, 1.85:1. Regi: Michael Haneke. Manus: Michael Haneke. Producent: Veit Heiduschka. Huvudsakliga skådespelare: Susanne Lothar, Ulrich Mühe, Arno Frisch, Frank Giering, Stefan Clapczynski, Doris Kunstmann, Christoph Bantzer, Wolfang Glück, Susanne Meneghel, Monika Zallinger. Foto: Jürgen Jürges. Klippning: Andreas Prochaska. Scenografi: Christoph Kanter. Kostym: Lisy Christl. Produktionsbolag: Wega Film, support Filmfonds Wien, ORF, Österrikiska filminstitutet. Distribution: Triangelfilm (35mm, 1998). Genrer och kategorier: Thriller, skräck, arthouse, high concept, home invasion, torture porn; isolerad konflikt, tre/femaktsstruktur; arthouse/lågbudget; europeisk inhemsk stödproduktion. Premiärdatum: 14 maj 1997 (Cannes). Svensk premiär: 29 januari 1998 (SIFF), 20 februari 1998 (Stockholm, Göteborg).

Omdöme: Psykologisk skräckfilm i exploitation-traditionen, planlöst formulerad som en konsumentkritisk konstfilm, utan karaktärsformulering eller utvecklad intrig; enstaka metagrepp föreslår en intellektuell medvetenhet, men innehållet saknar tematiska mönster eller teknisk konsekvens och filmen förblir mållös.

FUNNY GAMES

2007 USA, Frankrike, Storbritannien, Österrike, Tyskland, Italien, 111 min, 35mm (DI), färgfilm, 1.85:1. Regi: Michael Haneke. Manus: Michael Haneke. Producent: Christian Baute, Chris Coen, Hamish McAlpine, Hengameh Panahi, Andro Steinborn. Huvudsakliga skådespelare: Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt, Brady Corbet, Devon Gearhart, Boyd Gaines, Siobhan Fallon Hogan, Robert LuPone, Susanne Haneke (Susi Haneke), Linda Moran. Foto: Darius Khondji. Klippning: Monika Willi. Scenografi: Kevin Thompson. Kostym: David C. Robinson. Produktionsbolag: Celluoid Dreams, Halcyon Pictures, Tartan Pictures, X-Filme International, Lucky Red, Kinematograf, Belladona Productions. Distribution: Nordisk Film (35mm, 2007). Genrer och kategorier: Thriller, skräck, arthouse, high concept, home invasion, torture porn; isolerad konflikt, tre/femaktsstruktur; arthouse/mellanbudget; euro-amerikansk samproduktion mellan diverse produktionsföretag. Premiärdatum: 20 oktober 2007 (London Film Festival). Svensk premiär: 28 januari 2008 (GIFF), 17 april 2008.

Omdöme: Verkningslös steg-för-steg-remake som oavsiktligen placerar originalfilmen i just den genre som den ämnade kritisera, varpå den helt förlorar all potential och blir (rent konkret) värdelös; i övrigt saknar upprepningen mål, då den saknar effekt, även om man kan tycka att den är sämre spelad.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Funny Games (1997, 2007)

  1. Pingback: Terje Vigen (1917) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *