Paranormal Activity (2007)

Paranormal Activity är en av de bästa skräckfilmer som gjorts de senaste tjugo åren – kanske till och med trettio. Man brukar ju säga att filmer åldras, blir sämre eller bättre, och att tio år inte är mycket till livstid för en film. Men jag vet få filmer som är så pass ny(gaml)a och som åldrats bättre.

Kanske att det är lite fusk, förresten, att fira tioårsjubileum. Paranormal Activity hade biopremiär på de flesta platser i världen hösten 2009 – men urpremiär hade den, med ett alternativt slut, på Los Angeles Screamfest år 2007 och den visades även på en och annan festival till. Så det gills.

Dessutom spelar det ingen roll. Trogna läsare vet att jag inte direkt tror att filmer åldras – är de bra år 1917 är de bra år 2017 också – men det är sant att omständigheterna kan fördunkla ens uppfattningsförmåga.

Så var nog fallet med Paranormal Activity, en film som gjordes för 15 000 dollar (ungefär noll kronor) men som tjänade multum, dels på grund av en effektiv PR-kampanj som hypade hur läskig publiken tyckte att den var, och dels för att publiken faktiskt tyckte att den var läskig också. Det var lite som en modern motsvarighet till Exorcisten (1973) som blev känd för att människor bokstavligt talat – det är ingen efterhandskonstruktion – stapplade ut ur salongen.

Hade jag recenserat filmen när den kom hade jag nog gett den tre stjärnor – jag tyckte att de scener som skulle vara läskiga var väldigt läskiga, men jag tyckte inte att skådespeleriet var tillräckligt bra för att övertyga när saker inte skulle vara läskiga. Found footage – subgenren som den här filmen till stor del är ansvarig för – har varit en helig ko för mig sedan jag blev nattsvart förälskad i The Blair Witch Project (1999) som skräckslagen trettonåring.

Tanken jag alltid jagat, den vita val som funnits i min fantasi sedan dess, har varit att en found footage-film (i korthet en film som visar oss inspelat material som låtsas vara ”på riktigt”) måste vara helt och hållet trovärdig för att övertyga på en kognitiv nivå.

Som jag uttryckte det i min recension av The Blair Witch Project, fortfarande för bara några år sedan:

Problemet med found footage-filmer i allmänhet är att de har svårt att övertyga som “autentiskt” material – praktiskt taget alla filmer jag sett i genren har vid något tillfälle sviktat i trovärdighet … om man jämför Blair Witch med till exempel Paranormal Activity slås man av hur “fejk” den sistnämnda filmen känns. Det är vad mig beträffar en helt okej film – och de flesta skrämseleffekterna i den filmen fungerar som de är tänkta att fungera – men man kan också notera hur man i den filmen presenteras för karaktärerna (som i en vanlig film), hur vi kan orientera oss i deras hus (där filmen utspelar sig; som i en vanlig film) och via det digitala räkneverket får vi till och med veta vad klockan är, vilket datum vi är på, och så vidare. Vi ser alltså på “autentiskt” material som vi samtidigt har en slags mental kontroll över (som när man ser på vilken annan film som helst). Denna lilla diskrepans gör att mekaniken bakom filmen blir mer tydlig; filmen känns mer syntetisk.

Lärdom: Om man inte minns en film ordentligt så bör man se om den innan man uttalar sig om den.

När jag nu sett om Paranormal Activity måste jag säga att jag inte kan förstå mina tidigare invändningar. Ibland händer det att man helt enkelt varit för kritisk. Hade jag velat försvara mig så hade jag sagt att det kommit så många dåliga found footage-filmer att jag kunnat se filmen i ett bättre ljus – men sanningen är att jag själv hade för höga krav. Det går säkert att göra den perfekta found footage-filmen (Blair Witch Project förutan) men det måste också kunna finnas något som en inte bara bra, utan mycket bra, film i genren. Jag har tänkt ”perfekt eller defekt” och det har inte varit rimligt.

Men det är inte den enda anledningen till att filmen växt i mina ögon.

Okej, så vi har en tjej som heter Katie och en kille som heter Micah och något hemskt har hänt dem (vi vet det eftersom en inledande text förklarar att det vi ska se ”godkänts” av ”deras anhöriga”). Filmen flippar sedan igång – Micah har köpt en kamera och nu filmar han sitt hus. En stund senare anländer Katie till hemmets lugna vrå.

Hemmets mindre lugna vrå, rättare sagt.

Genom de brottstycken av inspelat material som paret gör förstår vi att det här kamerainköpet inte är slumpmässigt – på sistone har märkliga saker hänt i huset och i hopp om att fånga några slags spökerier på film har Micah köpt kameran. Det vi ser är sammanfogat material av parets handhållna dokumentationer och de statiska tagningar där Micah placerat kameran i sovrummet – detta egenskapade övervakningsfoto, med sin direkt stilbildande ”snabbspolning” (istället för elliptisk klippning), tillhör filmens skräckmässiga höjdpunkter.

Mer ska, som man brukar säga, inte sägas – även om inslagen i filmens intrig (som låtsas mycket effektivt att den faktiskt inte är en ”intrig”, utan någons verklighet) numera är stapelvara för den som råkat på fler än två-tre skräckfilmer som gjorts de senaste åren. Om du fortfarande inte vet skillnaden mellan ett spöke och en demon så avundas jag dig, för du har så mycket rysliga upplevelser kvar att förundras över.

Eftersom jag inte vill förstöra filmen genom att berätta vad som händer i den – och jag har en känsla av att många som såg den när det begav sig inte riktigt minns ändå – så skriver jag nu istället några saker jag tycker om med den. Dessa är saker jag gett filmen uppskattning för tidigare.

”Mekaniken bakom filmen blir tydlig” skrev jag visst förut – ja, och jag måste (med visst förtret) erkänna att det faktiskt är en av de sakerna som är mest imponerande med filmen. Det som händer i Paranormal Activity hade kunnat hända, och har också flera gånger hänt, i skräckfilmer som är mycket mer konventionella. Då har det funnits läge att fråga varför de inte bara gjort en ”vanlig film” istället.

Men i de fallen fungerar inte found footage-estetiken på konventionerna. En briljant sak med Paranormal Activity är att den använder en konventionell intrig men ändrar utförandet för att skapa ett slags nytt innehåll.

Detta nya innehåll har ett par kategorier.

En är meta-filmen. Kameran tas inte för givet här. Faktum är att själva filmandet är en av filmens teman. Vi vet inte exakt hur vi ska tolka innebörden av det vi ser men Micah, killen som köpt kameran och vill filma spökerierna, verkar utveckla ett beroende av den. Katie, som spökerierna verkar cirkulera kring, blir mer och mer ovillig att låta honom filma övertydligheterna (eftersom mycket talar för att det gör situationen värre) men han kan inte låta bli. Filmandet är, mer än klyschan om voyeurism, en klåfingrig och desperat akt, en där man flyr verkligheten och tänker att verkligheten inte är verklig om man ser den genom en lins. De säger något liknande i The Blair Witch Project:

I see why you like [filming through] this video camera so much. It’s not quite reality. It’s totally like a filtered reality, man.

En annan sak som inte slog mig när jag såg filmen första gången är att Micah – i alla tekniska avseenden – är filmens huvudperson. Det som händer i filmen händer till största delen Katie – det visar sig att hon har något slags förflutet med krafterna som verkar i ”huset”, och det målas snart upp otäcka omen omkring henne – men Micah är filmens ”gud” i det att han är den som ansvarar för att något blir filmat; han är också den som, i sitt obstinata provocerande av de onda krafterna, driver handlingen framåt. Hade det varit upp till Katie hade hon tagit det lugnt och låtit allt vara och så hade kanske ingenting mer hänt.

Men på sistone har ”något” alltså ”börjat hända”.

Under filmens gång lär vi oss att det som sker inte är en hemsökelse, för de är inte utsatta av ett spöke utan en demon. Fasligheterna kommer att fortsätta drabba paret vart de än tar vägen, eftersom en demon hemsöker en människa, som Katie, och inte ett hus.

Filmens verkliga fråga är varför saker börjat hända för Katie just nu?

Jag tror problemet stavas Micah. Utan att vara en nidbild eller någon stereotyp karikatyr så är detta är en sällsynt odräglig ung man. När han inser att det kan finnas övernaturligheter omkring dem så agerar han med upptäckarlusta och blir sugen på att filma det – så långt kan vi förstå honom. Katie börjar snart känna sig olustig till mods, men han fortsätter – där börjar vi undra hur han tänker. Aktiviteten omkring dem blir snart uppenbart hotfull och Katie, liksom vi i publiken, förstår att de är i fara. Micah? Fortsätter filma. ”Inget spöke ska få komma hit och ta min tjej” tutar han triumfatoriskt som om han fortfarande inte förstår vad som pågår. Han underskattar sin egen dödlighet, och hans inbillade storhet bottnar helt i hans grandiosa ignorans.

Den oefterhärmlige Slavoj Žižek har påstått att man förstår en skräckfilm om man tar bort det övernaturliga och ser vad det verkliga problemet faktiskt är – det är en tes jag inte alltid håller med om, men i Paranormal Activity är det mitt i prick. Vad för lycka har Katie och Micah i sitt förhållande? Deras liv verkar bestå av tomma gester, ihåliga leenden, godtyckligt gull och en avsaknad av personlighet. Deras hus är kalt och saknar mycket till tavlor eller utsmyckningar. De verkar inte ha några gemensamma intressen, talar aldrig om barn, pratar aldrig om något personligt.

Jag tror Katie börjat tvivla på om hon vill ha Micah i sitt liv, och jag tror detta är vad de övernaturliga krafterna utnyttjar. Jag tror också att det är vad Micah, på någon undermedveten nivå, reagerar på. Han försvarar sitt hus för att han är medveten om att hans position är hotad.

(Wikipedia avslöjar att Katie, i det tilltänkta originalslutet på filmen, dödar Micah genom att slå ihjäl honom med sin egen kamera – vilket vi i publiken skulle få se från kamerans perspektiv. Idén ansågs för brutal och för komplicerad att genomföra, men I’m only saying…)

Ja, han ”försvarar sitt hus” – som sagt. Han försvarar även ”sin” flickvän, och betraktar henne på ett ungefär som hans rättmätiga ägodel. Han tar inte Katies oro på allvar, för han tar inte kvinnosläktet på allvar – för Micah ingår det i manspaketet att vara härskaren över domänen och automatiskt veta bättre än kvinnan (även om det han ”vet” bara är en irrationell känsla, medan Katie i själva verket har mycket bättre koll på vad som faktiskt pågår). Sanningen är att Micah skulle bli mer sårad och kränkt om Katie dog än vad han faktiskt skulle sörja hennes bortgång.

De här ideologiska undertonerna i Micahs beteende gör att Paranormal Activity hittar det där andra metaforiska spåret som riktigt bra skräckfilmer har. Den har redan kopplat det första spåret – det kategoriska skräckspåret, hur den kopplar till vår urgamla rädsla för det okända, och känslan av att det fortfarande kan finnas någon oförklarlig och vidunderligt förskräcklig kraft där ute i världen någonstans – men här kopplas också det metaforiska spåret in. Den där en kannibalfamilj egentligen symboliserar USA efter Vietnam (Motorsågsmassakern), eller en varulv pubertet (VarulvenEn amerikansk varulv i London, etc) eller en mördare faran med sex (hur många slasherfilmer du vill).

På samma sätt är också Paranormal Activity en bild av den machomannens undergång i en modern värld. Hemmets försvarare förr, en patetisk macho-mupp nu. Filmen blir en satir av maskulint/beskyddande/patriarkalt beteende – symboliserat i Micahs fullständigt absurda beteende – och även en mörk, olustig vision av destruktiva könsroller i medelklassens till synes ”vanliga” hem- och familjeliv.

Visst. Vi ser på övernaturligheter i ett hus. På ytan. Men vad betyder det egentligen att de övernaturligheterna är knutna till Katie och inte till huset?

En typisk tolkning är att Katies kvinnlighet gör henne ond eller lömsk per automatik, men så resonerar egentligen bara Micah. Det som händer i filmen är snarare att Katie subjektifieras – eftersom Micah vägrar se det uppenbara blir det vi i publiken som tvingas se saker ur hennes perspektiv, och därmed dela hennes upplevelse. När vi gör det inser vi att Micah är en bra orsak till att utveckla en demonisk besatthet.

Kanske allt hade gått bra om de gjort slut när de kände att det inte var kul längre – men något har hållit fast dem, och detta ”något” är tyvärr inte övernaturligt utan högst verkligt. De otäckheter vi ser besvärjas, tror jag, av ren och rå undertryckt ångest, en som kommer från en människa som är fast i en situation hon inte tror på.

Ja, jag vet att vi fick uppföljare. Men de behöver vi inte räkna med – inte minst för att de är för många att hålla reda på. Sedd för sig, så som alla filmer bör bli sedda, målar Paranormal Activity upp en bild av ett helvete som uppstått ur ett annat.

FREDRIK FYHR


Paranormal Activity är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Berlin, storstadssymfoni (1927), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna(1937), Den låsta dörren (1947), Ung man med gitarr/Jailhouse Rock(1957), Gissa vem som kommer på middag(1967), Bröderna Lejonhjärta(1977), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig (1977), Begärets lag (1987), Titanic(1997), Transformers (2007)


PARANORMAL ACTIVITY

Originaltitel; land: Paranormal Activity; USA.
Urpremiär: 14 oktober 2007 (Screamfest Film Festival, Los Angeles).
Svensk premiär: 13 november 2009.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDV/35mm, DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Amber Armstrong, Ashley Palmer.
Regi: Oren Peli.
Manus: Oren Peli.
Producent: Jason Blum, Oren Peli.
Foto: Oren Peli.
Klippning: Oren Peli.
Scenografi: Oren Peli.
Kostym: Oren Peli.
Produktionsbolag: Solana Films, Blumhouse Productions.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete (oberoende/halvindie); skräck, found-footage; skräckfilmsintrig i treaktstruktur genomförd via pseudo-icke-diegetiskt material.


35starrating
Betyg och omdömeMycket bra film – en enkel skräckfilmsintrig utmärkt genomförd med stark förståelse för huvudpersonernas implicita upplevelser och en händelseutveckling som följer en jämn, stadig och trovärdig nedåtgående kurva; det specifika och effektiva found footage-applicerandet ger också filmen flera betydelser och nivåer, både i form av hur vi upplever och tolkar såväl skräcken som intrigen och karaktärerna.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *