Girls Trip

En av de mer stela uppvisningarna av goodwill på sistone kommer från den amerikanska kritikerkår som rosat Girls Trip, en film som verkar vara den första “Girls Trip”-typen av film som gjorts med bara svarta kvinnor i huvudrollerna. Även om “Girls Trip”-typer av filmer oftast får dåliga recensioner, har just Girls Trip fått bra – argumenten har sällan gått att bråka om, eftersom de mynnat ut i kamikaze-repliken “den är rolig”.

Tja, kanske kontexten kan göra en på gott humör, kanske man kan komma med på filmens våglängd via skådespelarnas geist, och när någon sitter på en lina och kaskadkissar på människor på gatan så är det kanske det helt plötsligt mer jätteroligt än i någon annan film. Poängen är kanske inte kisset självt, utan vem som kissar.

Så, för den som behöver veta så handlar Girls Trip om ett tjejgäng (“The Flossy Posse!”) som får anledning att åka på en roadtrip till New Orleans för att bland annat mingla på Essence, en (verklig) musikfestival med afroamerikansk prägel. Huvudpersonen Ryan (Regina Hall) är en framgångsrik självhjälpsbokförfattare som lever i ett dåligt men lukrativt kändisförhållande; hennes alfarival (Queen Latifah) är en skvallerjournalist, och de andra två är förstås där för att fara pryd och neurotisk (Jada Pinkett Smith) och dum och vulgär (en besynnerligt upphaussad Tiffany Haddish). Naturligtvis har kompisarna inte setts på ett tag, måste återfå vänskapsglöden, hitta de rätta värdena, et cetera.

Som jämförelse recenserade jag nyligen Fun Mom Dinner (som förmodligen varit Max 500-texten om jag sett denna först), en annan film av det här slaget som var tam och lam (för att?) den handlade om vita medelklassmammor som desperat försökte släppa loss och inte riktigt lyckades eller kanske ens ville.

Fun Mom Dinner var dock lite bättre än många andra filmer av samma slag, som antingen är dummare eller slarvigare (eller båda).

Girls Trip är, i sin tur, lite bättre än Fun Mom Dinner.

Men det märks inte riktigt, och formulafilmer som dessa har fortfarande en lång väg att gå för att knäcka sina mallar och leva sina egna liv och bli något mer betydelsefullt än hypnotisk, preskreptiv ögonmuzak som man kan somna till eller inte. Tekniskt sett är filmen inte dålig, men den är så förutsägbar att den är klaustrofobisk – alla karaktärer gör, och hamnar, exakt där man tror att de ska, och inslagen av knas-sex, droger och kändiscameos är lika automatiska. Har du sett en så ger sig denna film fan på att du inte ska glömma att du sett alla.

Filmens syntetiska livlöshet är ännu mer ironisk med tanke på hur “vild och galen”, och symboliskt progressiv, den ska vara. Men den goda viljan känns inte så genuin när den säljs som kall, färdiglagad produkt. Det får en att undra om den generella publiken verkligen begär dessa formulafilmer eller om de bara (i brist på bättre) accepterar idén om att de ska begära dem. Att se Girls Trip är ju inte mer givande än att titta på folk som festar i The Sims.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Girls Trip

  1. Pingback: Videosöndag 4/2 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *