Swedenhielms (1935)

In kommer Gösta Ekman igen. En annan har knappt hunnit lägga honom åt sidan förrän han dyker upp igen – Swedenhielms (1935) är del av SF:s andra DVD-boxvolym av Ingrid Bergman-filmer, och det är för att hon har en liten biroll i den. Främst är det dock en film som cirkulerar kring Gösta Ekman i huvudrollen, och filmen hade helt klart varit lämplig för Studio-S (här nyligen avhandlade) Ekman-box – jag antar att den inte var med där för att den redan var utgiven här. Swedenhielms var hyllad som en omedelbar klassiker när den kom, och det kanske är vissa gamla stötar som fortfarande vill minnas den så, men jag tolkar detta som ett tecken på att den är mer eller mindre bortglömd idag.

Swedenhielms spelar Ekman patriarken i familjen som bär titelns namn – en berömd, eller kanske smått ökänd, adelsfamilj i Stockholm vars renommé är så god att de har vanära och skam att vänta sig om pappa Rolf (Ekman) inte snart vinner Nobelpriset – han är någon form av professor (tänk kemi, inte lärare) och uppfinnare av hög rang. Ingen av hans barn har vuxit upp för att bli mycket mer än skuggan av honom, och nu är nerverna på spänn. Ska han inte ta och vinna det där priset nån gång!

Komedin är byggd på pjäsen av Hjalmar Bergman, som doppat tårna i filmens värld vid fler än ett tillfälle – ironiskt nog skrev han ”Swedenhielms” år 1923 efter flera misslyckade försök att skriva filmmanus. De manus som blev av ledde inte alltid till några storartade filmer, men Swedenhielms var en rosig succé – och då var det inte Hjalmar som skrev manuset utan hans fru Stina (samt regissören Gustaf Molander).

Och visst – den som kan se bakom lagren av det man kan uppfatta som damm och spindelväv kan fortfarande uppskatta vilken vattentät och i det närmaste perfekt gjord filmkomedi det är. Det är den typ av teatrala svenska komedi som gjordes stup i kvarten, men allt i den fungerar mycket bättre än i en film som Munkbrogreven eller Kära släkten – skådespeleriet mer precist, de döda stunderna färre, stilen mer vital och tonen tydligare. En bra manusförfattare kan konsten att spara det viktigaste, och en bra regissör vet hur man modulerar med ögonblicket man har framför kameran, så att man skapar en ton, som sedan kan ta del i ett harmoniskt spektrum.

Nu regisserades Swedenhielms visserligen av Gustaf Molander – en veteran, och något av en helgonförklarad gammal frälsare i SF:s historieböcker, men inte direkt någon märkvärdig auteur, men han av någon anledning fungerar hans hantverk mycket väl ihop med Bergmans pjäs, som alltså är översatt till filmen med imponerande elegans av honom och Bergmans maka Stina, som jag utgår ifrån är en unsung hero av förmodat stora proportioner.

Man kan hitta talande jämförelser med de tidigare nämnda Ekman-filmerna från Studio S-boxen, eftersom några av skådespelarna återkommer. Ta Håkan Westergren till exempel, som spelar professor Rolfs mindre begåvade son Bo, som skammar ner sitt namn genom att gå till ockrare och fåfängt vill förlova sig (med Ingrid Bergmans Astrid) även om han inte har ett ”namn för sig”. Westergren (som också var med i För hennes skull) var en småmärklig, ofta irriterande komediskådespelare som hade en högburen men nasal röst och ofta gick runt och sa saker som ”tjivens!” och ”jisses Amalia!” i sådana här filmer. Som Bo är han inte tillåten att vara en simpel comic relief, och Molander hyvlar ner honom till en naturlig nivå – han får vara lustig till en viss gräns, men alltid så att det blir rum för allvar. Även i en teatral komedi som denna, där vi ser på representationer av människor snarare än realistiska avbilder, är han en riktig människa.

Tutta Rolf är ett annat exempel – hon spelar familjens dotter Julia, som har skådespelarambitioner och ett festhumör, typ en 30-talets Kardashian via kungahuset; när det begav sig ansåg hon vara olämplig för rollen som aristokrat, eftersom hon kom från revyvärlden, men valet känns före sin tid idag. Hon är också skickligt placerad i filmen som den glatt lättfotade och högljudda bebiselefanten som klampar runt i det annars hela och rena, högborgerliga hushållet. Istället för att vara en av många kluttar i ett stort groteskt kaos – som hon var i Kära släkten – så syns hon plötsligt här.

Familjen Swedenhielm är välpresenterad innan Ekman gör entré, vilket inte sker förrän omkring andra akten, då alla barnens respektive bekymmer etablerats. Detta är ett annat skickligt grepp, som beskriver scenen ett steg i taget och bygger dramat framför oss snarare än att försöka kasta in oss i det. När Ekman väl dyker upp gör han det i en liten storm av motsägelser – barnen har just mottagit ett brev som föreslår att han är på väg att ta livet av sig, men så står han ändå där glad i hågen som en festprisse. Dessa impulser föreslår någon slags bipolär figur, säkert inte en som var obekant för Ekman själv, och i takt med att berättelsen fortsätter så balanserar han allvar och glädje med en perfekt intensitet. Rolf Swedenhielm är inte helt på riktigt, lite som en figur hämtad ur Ankeborg, men samtidigt brinner hans tal och tankar med påtaglig trovärdighet – det finns alltid något bittert kalk i hans glädje, men också en slags fjösig patetik när han är olycklig. Han kastar sig mellan extremerna. Ett genomgående tema är heder och ära – ämnen som Bergman hela tiden återkom till i sina verk – och Ekman gör Swedenhielm så sublimt att man aldrig riktigt kan ta honom på allvar när han sitter och puttrar om värdet i att inte kompromissa med sitt goda namn, en princip som en twist i intrigen sätter på spets. Inte heller kan man helt avfärda honom som en karikatyr.

Trots de tekniska kvalitéerna – detta är en utmärkt berättad film, genuint rolig med bra tempo och inga onödiga utfyllnader – så är detta först och sist en film för skådespelare. Jag kan inte skriva om den utan att nämna Karin Swanström som den rultiga Marta Boman, Swedenhielmarnas hushållerska och indirekta styvmamma. Hon presenteras tidigt som en comic relief, men som allt annat i berättelsen byggs hon upp med fler och fler nyanser innan hon blir den enda riktiga människan i lustspelet. Swanström är utomordentlig i rollen, men det är även den robusta glädjen i rollfiguren, som till sist blir en lite vemodig och till någon mån klassmedveten symbol – särskilt ovanlig i denna verkligt eviga svenska filmtradition av borgerlig dramatik, där generation efter generation lockas till att beskåda världsfrånvända figurer i fjärran, rika miljöer. De flesta av hennes skämt går ut på att poängtera hur fjantiga och dumma Swedenhielmarna är, men i andra filmer skulle hon hånas för sin nitiskhet – här är skämtet att hon är på publikens sida; hon är den enda i filmen som kan tänka vettigt och är ”som folk”.

Till sist har vi då också Ingrid Bergman, inklämd vid sidan om som Bos fästmö Astrid (han får den stört omöjliga uppgiften att till henne leverera repliken ”ja e inte tjer i dig längre”). Det är inte mycket till roll – den ger henne inte mer än ett par scener – men det är inte undra på att Bergman blev en stjärna med tanke på vad hon gör med den. Hon var inte mer än en äppelkindad tjugoåring men tar sin rollfigur och klämmer ut absolut allt som finns att få ut ur den – bara på ett par scener presenterar hon denna för storyn obetydliga figur Astrid som en blixt av progressiv modernism, upplysningskvinnan som ser igenom det borgerliga koketteriet men också den lättjefulla ungdomen som inte har tid att oroa sig för hindren omkring sig. För publiken är hon ”vår tjej”, hon som inte kommer in i de rika salongerna men som är lika glad för det, och samtidigt finns det utan tvivel något stjärnklart oåtkomligt över henne. Hon har en andetagande liten scen ihop med Gösta Ekman och det ser ut som att han bokstavligt talat ska spricka av upphetsning. Det svartvita fotot får henne att se ut som någon slags gräddbakelse som han, som stora stygga vargen, helst av allt bara skulle vilja äta upp. Det är en kort scen utan större betydelse för filmen annat än tematiskt, men det är en av de största ögonblicken i svensk filmhistoria.

FREDRIK FYHR


SWEDENHIELMS

1935 Sverige 88 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Gustaf Molander. Manus: Stina Bergman, Gustaf Molander. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Gösta Ekman, Björn Berglund, Håkan Westergren, Tutta Rolf, Ingrid Bergman, Sigurd Wallén, Karin Swanström, Nils Ericson. Foto: Åke Dahlqvist. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Musik: Helge Lindberg. Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1935), SFI (35mm, 1994 & DCP, 2015). Kategori: Bred komedi, inhemsk produktion, typ av storfilm (byggd på pjäs). Genre: Komedi, melodram, missförståndskomedi, stilistiskt traditionell, rak och skådespelargenerös teatral stil, 3/5-aktstruktur, inslag av kammarspel, fars, screwball, romantik. Premiär: 8 april 1935 (Stockholm).

Omdöme: Utmärkt cinematisk bearbetning av (Hjalmar Bergmans) pjäs med solitt effektiv och genomtänkt visuell och narrativ stil som tonmässigt är mestadels avskalad men i lagom doser romantisk, dramatisk, i olika grad humoristisk osv. Också viktig, noggrann personregi, perfekt för berättelsens skådespeleribetonade karaktärr.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *